Doktor Zjivago och CIA, del två

Har läst boken nu. Tyvärr innehåller den väldigt lite av substans, många långa citat av tidigare publicerade självbiografier av diverse inblandade personer, men bara helt obekräftade och diffusa andrahandsuppgifter när det gäller konspirationsteorierna kring Nobelpriset. Tolstoj har skrivit till Horace Engdahl och citerar ett svar, men avfärdar sedan allt Engdahl skriver genom att säga att denne och svenskarna i gemen är ”naiva”. Hm.

Jag kontaktade också Konstantin Polivanov, en rysk Pasternakkännare som läst Tolstojs bok – och som besökte Lund förra året. Han säger att han hade hoppats på att det skulle stå något konkret om den första ryska upplagan och CIA-spåret, men blivit mycket besviken. Tolstoj är mycket bra på att snacka och att få andra att tro att han faktiskt har fakta, men han redovisar inga i boken.

Ytterligare en tendens i boken är att Tolstoj gräver i gamla memoarer för att visa hur egoistiska, falska och naiva de flesta inblandade var, speciellt då Pasternaks älskarinna Olga Ivinskaja. Denna var enligt Tolstoj en tjuvaktig person som 1949 fängslades för inblandning i ett bedrägeri på sin arbetsplats. Detta rimmar illa med den lagparagraf hon faktiskt dömdes efter, och enligt Polivanov är det klartlagt att Ivinskaja faktiskt fängslades för att sätta tryck på Pasternak.

Hon åkte dit igen direkt efter Pasternaks död, anklagad för inblandning i insmuggling av Pasternaks pengar från utlandet. Där finns det nog mer substans, eftersom nästan allt som hade att göra med pengar och utlandet var förbjudet i Sovjet, men hon ”rehabiliterades” postumt, eftersom ”inget brott hade begåtts”.

Ett grundläggande problem med Tolstojs bok är enligt Konstantin Polivanov att Tolstoj inte använder källkritiska metoder. Jag är benägen att hålla med. Visserligen ifrågasätter han ofta det hans källor skriver, men man får känslan av att han ifrågasätter det han inte vill tro på, medan han gärna sväljer allt annat med hull och hår.

Så här skriver Horace Engdahl i ett brev till Tolstoj:

Om man inte hittar någon källa som hittills är okänd, måste man avfärda tesen om att utgivningen av Zjivago på ryska skulle ha lagt grunden till priset. Med all sannolikhet hade Pasternak fått priset i alla fall. Men det är möjligt att hans vänner i Väst trodde annorlunda. CIA kunde knappast känna till diskussioner som pågick i Svenska Akademin. Så allsmäktiga var de inte.

Efter att ha citerat Engdahl citerar Tolstoj också ett långt stycke ur Kjell Espmarks verk The Nobel Prize in Literature: A Study of the Criteria behind the Choices. Där skriver Espmark bland annat att Svenska Akademin på alla sätt velat undvika en politisering av litteraturpriset. Espmark skriver också att de rykten som Pasternak själv spridit om påstådda kontakter mellan Akademin och den sovjetiska regeringen för att kontrollera om det var i sin ordning att ge priset till Pasternak inte kan ha någon grund, eftersom kontakter av den arten aldrig förekommer.

Så avfärdar Tolstoj allt med ett enkelt handgrepp:

Hur än litteraturprisets historietecknare försöker övertyga oss om den stockholmska juryns fullständiga självständighet så stämmer den här vackra sagan inte överens med generell livserfarenhet.

Med andra ord: han har inga sakargument, bara lösa andra- och tredjehandsuppgifter. Men hans livserfarenhet tyder på att allt måste vara precis så som han tror. Inte mycket att grunda en hel bok på.

En annan, betydligt bättre bok om Boris Pasternak är Dmitrij Bykovs biografi i den smått legendariska serien ЖЗЛ. Där står dock inte mycket om nobelpriset eller om CIA – kanske för att det inte finns tillförlitlig information.