Andrej Sacharov 1921-1989

Esperanto

Andrej SacharovAndrej Sacharov dog i sitt hem i Moskva för exakt 20 år sedan, på kvällen den 14 december 1989. Före sin död fick han uppleva tre år av relativ frihet.

I december 1986 installerade KGB en telefon i hans lägenhet i förvisningsstaden Gorkij. Snart ringde Michail Gorbatjov och sade att han fick komma hem till Moskva igen.

Några veckor senare var jag på en kort turistresa i Leningrad och träffade en sovjetisk esperantist vars namn jag sedermera glömt.

Det var säkert tjugo grader kallt ute, och nästan lika kallt på den skrangliga stadsbussen vars fönster var igenfrusna. Vi stod längst bak och jag skrapade ett litet hål i bakrutan för att få en titt på Isakskatedralen.

– Visst går det åt rätt håll, Gorbatjov har ju släppt fri Sacharov, tyckte jag.

Esperantisten log snett.

– Jo, men de har fortfarande inte sagt varför han förvisades, eller varför han släpptes fri.

Nu i efterhand inser jag att det var ganska modigt sagt, till en utlänning, på allmän plats. På esperanto, visserligen – men det är klart att KGB hade folk som kunde även det språket. Kriget i Afghanistan pågick för fullt.

Våren 1989 blev Andrej Sacharov invald till det nya sovjetiska parlamentet, Folkdeputerades kongress, och de sovjetiska tv-tittarna kunde för första gången inte bara se honom, utan också höra honom tala. Han hade inte tonat ner sin kritik av kriget i Afghanistan och möttes av högljudda burop.

I mitten av december 1989 fortsatte Folkdeputerades kongress sitt arbete. På eftermiddagen den 14 december deltog han i ett möte med sina likasinnade på kongressen. Vid niotiden på kvällen satte han sig i sitt arbetsrum hemma i lägenheten för att förbereda det viktiga tal han skulle hålla nästa dag.

Då var jag språkstipendiat på Leningrads universitet. På vårt studentrum på Ulitsa Korablestroitelej hade vi en liten, svartvit tv-apparat som visade de långa, stormiga mötena från Folkdeputerades kongress. Men den vintern fick vi inte se Andrej Sacharov. Hans tal blev aldrig klart, han avled i hjärtattack vid sitt skrivbord.

Mer på temat:

Av Kalle Kniivilä

Mest om Ryssland.

2 svar på ”Andrej Sacharov 1921-1989”

Hur kunde esperantisten inte veta vad “problemet” med Sakharov var?

Problemet var att han sett den mörka sidan av kärnvapnens använding i samband med teststprängingar. Efter att ha koncentrerat sig endast på de vetenskapliga aspekterna så insåg han att han inte hade något inflytande alls över hur hans produkt användes. Han blev disillusionerad och försökte använda sin status och inflytande för att protestera. Vilket tydligen inte var uppskattat av myndigheterna — så han förvisades. Senare under perestroika så omprövades detta.

Jag undrar hur det var att vara “förvisad” till staden Gorkij – heter något annat nu… Vad gjorde han medan han var där..? Sakharov är en intressant människa tycker jag, och väl förtjänt av fredspriset.

Det är klart att han visste vad problemet var. Han menade att man från officiellt håll, eller i de sovjetiska massmedierna, inte sade någonting om varför Sacharov var förvisad eller varför han fick komma tillbaka. Med andra ord, Gorbatjov tog vid detta skede inte avstånd från den behandling Sacharov hade utsatts för, eller från den brist på yttrandefrihet som Sacharov kritiserade.

Förvisningen till Gorkij (nu Nizjnij Novgorod) handlade givetvis om att Sacharov skulle hållas helt isolerad från från andra vetenskapsmän samt från människorättsaktivisterna och de utländska journalisterna som fanns i Moskva. Utlänningar fick överhuvudtaget inte åka till Gorkij, och ytterst få sovjetmedborgare ville utsätta sig för den risk det innebar att tvingas registrera sig hos vakten som satt i trapphuset – om man nu överhuvudtaget skulle bli insläppt. Dessutom var Sacharovs lägenhet givetvis avlyssnad, och KGB-folk satt hela tiden i en annan lägenhet i grannhuset för att hålla uppsikt över vad som pågick hos Sacharov.

Stängt för kommentering.