Allt var inte bättre förr

Памятник латышским стрелкамI januari krossade demonstranter butiksfönster och välte polisbilar i centrala Riga. Regeringen avgick.

Nu ska en ny regering ta vid, men vad kan den göra?

Jag frågar min lettiske bekant Valdis, lärare i matematik.

– Ingenting annat än den gamla. Bara dra åt svångremmen, säger han, och drar demonstrativt i bältet.

– Fast min lön är så låg att de inte kan sänka den mer, tillägger han.

Det blåser kalla vindar i Riga. Det har snöat ordentligt, och på landet har många byar fått elavbrott. Snökaos, säger de på radion.

Första gången jag var här var detta Sovjetunionen. För en student som kom med nattåget från Leningrad kändes det ändå som att komma till väst.

Det fanns kaféer där man kunde få kaffe med mjölk och en god bulle. Den stora sevärdheten var en gränd som fick föreställa schweiziska Bern i en klassisk sovjetisk spionserie. Och bokstäverna var inte ryska, utan precis som hemma. Ändå behövdes det inget pass för att ta sig hit från Ryssland, det var ju samma land.

Sedan dess har det gått ganska exakt tjugo år. Återigen behöver jag inget pass, men nu kommer jag från andra hållet. Lettland har gått med i Nato, i Europeiska unionen, och i våras avskaffades passkontrollen för resande västerifrån. Nu är det ryssarna som måste ha visum.

Det har gått fort. Ekonomin har utvecklats i rasande fart, glänsande skyskrapor och köpcentra har rest sig vid floden Daugava. Pengar har lånats ut till alla som har velat ha.

Men nu är det slut med det. De nyrenoverade hotellen i Gamla staden har extrapris och många lediga rum.

Jag besöker en bekant, den pensionerade lärarinnan Biruta. Lägenheten är mysig och krisen syns inte på matbordet. Men när jag frågar bordsgrannarna om de har märkt av krisen skrattar alla. Dum fråga.

Priserna går upp men alla har fått sänkt lön, en del med 15 procent, en del med 25 procent. Att sänka lönerna är enda vägen, eftersom en devalvering av den lettiska valutan anses omöjlig. Alla har ju lån i euro.

Frågan är om inte den nya regeringen kommer att tvingas devalvera ändå, om krisen håller i sig.

Men lönesänkningarna och oron för devalvering bleknar när Biruta berättar att hon var 15 år gammal när hela hennes familj förvisades till sovjetiska Fjärran östern.

På den tiden var det inget speciellt med att bli förvisad från Lettland. Det kunde räcka med att familjen hade det lite bättre ställt än andra, eller att någon hade universitetsutbildning. Över 40 000 letter förvisades österut 1949.

Det var svårt i skolan, minns Biruta, för hon kunde ingen ryska. Hon hade redan gått miste om ett skolår i Lettland på grund av kriget och ockupationen, och nu blev det att börja från början igen.

Hon skrev brev till Stalin, inledde med ”Kära Josif Vissarionovitj” och bad att familjen skulle få återvända. Det var bara breven som kom tillbaka.

Först 1956, efter att hon skrivit till den nye ledaren Nikita Chrusjtjev, fick hennes familj möjlighet att återvända till Lettland.

Det är kris i Lettland, men allt var inte bättre förr.

Sydsvenskan 2009-03-13

En kommentar till “Allt var inte bättre förr

  1. Svenska depressionen 1919-22 är illustrativ för Lettland idag. Fast växelkurs mot större valuta, obefintliga löneavtal på kollektiv nivå, låga skatter och liten offentlig sektor. Sverige interndevalverade de åren med 40-50 procent, så mycket sjönk alltså lönerna. Det är något folk har glömt.

    Den stora skillnaden är att Lettland idag importerar så mycket mer.

    Tycker också det är kul att de i Riga låtit krypskyttarna från revolutionen stå kvar. Allt är inte svart eller vitt i relationen till kommunismens historia, inte ens i de ofta så rättrogna baltstaterna.

Kommentarerna är stängda.