i På svenska

Tack, Boris Nikolajevitj

Det är sällan jag berörs av rysk statstelevision, men i dag hände det. Nikolaj Svanidzes minnesprogram om Boris Jeltsin var verkligen tänkvärt. Det stora och det lilla länkades samman så att man plötsligt inte längre visste vilket som var det stora och vilket som var det lilla.

När Boris Jeltsin berättade om sin fru Naina, som han träffade för femtio år sedan i en studenkorridor i Sverdlovsk, var det uppenbart att de två fortfarande var kära. Nu har universitet de läste på fått hans namn.

Så fick han frågan om vad som var det bästa som inträffat under hans tid vid makten.

– Det fria ordet! Att man avskaffade censuren.

Han är uppenbart rörd själv. Och han om någon vet vilka nackdelar det fria ordet kan innebära för en makhthavare. Han kunde bli irriterad. Men han stod ut. För honom var det fria ordet viktigare än att få rätt till vilket pris som helst.

Och vad är det viktigaste ni själv uppnått, Boris Nikolajevitj, frågar Nikolaj Svanidze.

Han funderar en stund. Men det är ingen tvekan i hans röst när han svarar.

– Slutet på enpartistaten, slutet på den kommunistiska diktaturen.

Vem har uppnåt mer här i världen?

Många i väst minns Boris Jeltsin mest i egenskap av en lallande gubbe som försökte dirigera en militärorkester när han var på statsbesök i Tyskland. Och visst kunde han ta både ett och två glas för mycket. Men vad är det, jämfört med vad vissa andra ställt till med.

Tankki Valkoisen talon edessäNär Boris Jeltsin avgick, på 1900-talets sista dag, bad han alla ryssar om ursäkt. Allt hade inte blivit som han och de hade hoppats. Det kanske kunde ha gått bättre. Men framför allt kunde det ha gått riktigt åt skogen, och det gjorde det inte. Det blev inget inbördeskrig med kärnvapen.

Det är ett år sedan Boris Jeltsin gick ur tiden. Jag såg honom på långt håll när han höll sitt segertal på baksidan av Vita Huset i Moskva den 21 augusti 1991, när kuppmakarna hade gett upp och Sovjetunionen tagit slut. Först nu förstår jag vad det var jag såg. Det var världshistoria. Och utan Boris Nikolajevitj kunde världen ha sett helt annorlunda ut.

Tack, Boris Nikolajevitj.

  1. Jeltsin förtjänar i mina ögon varken den demonisering som han utsatts för i Ryssland under Putin-epoken eller den hjältestatus han ibland tillägnas i väst.

    Han var tveklöst liksom Gorbatjov (om än lite senare) en avgörande figur för avvecklandet av Sovjetdiktaturen, och senare ansvarig för upprättandet av demokrati och yttrandefrihet. Det kan ingen ta ifrån honom och det ska han naturligtvis ha mycket beröm för.

    Men samtidigt är man blind om man inte ser att han till stora delar genom sitt eget agerande och innan Putin kom in på arenan lade grunden för den otäcka renässans som diktaturen fått i dagens Ryssland. Den nyvunna demokratin fick sig en rejäl törn redan 1993 när Jeltsin lät beskjuta Belyj Dom med stridsvagnar och därefter på ett ganska odemokratiskt vis pressade fram den mycket ”president-tunga” konstitution som gjort det mycket lätt för Putin att i stort sett på egen hand avveckla demokratin och pressfriheten.

    Andra superfiaskon som Jeltsin bär tungt ansvar för och som bidragit till att ordet demokrati i Ryssland i hög grad förknippas med kaos, brottslighet och fattigdom är de onödiga och ohyggliga krigen i Tjetjenien och de oerhört misskötta privatiseringarna av statliga bolag under 90-talets mitt. Att han dessutom personligen var inblandad i flera stora korruptionsskandaler gör ju inte saken bättre, och till syvende och sist var det han som gav makten till f.d. KGB-spionen Putin.

  2. Allt du säger är sant. Också allt som jag skriver i inlägget är sant. Jeltsin var ingen entydig figur. Men framför allt var han inte den lallande idiot som många kommer ihåg. Visst gjorde han mycket fel. Men han gjorde inte bara fel.

  3. ”För honom var det fria ordet viktigare än att få rätt till vilket pris som helst.”

    Ha, ha! Var det därför han kallade in trupper för att skjuta på Duman när de folkvalda inte ville rösta för hans privatiseringsplan? Minst 200 personer dog i de strider som Jeltsins önskan att få rätt orsakade vid det tillfället, men för det kanske vi också skall säga: ”Tack, Boris Nikolajevitj”?

    http://en.wikipedia.org/wiki/1993_Russian_constitutional_crisis

  4. Detta är också sant, men bara i viss mån. Det var faktiskt ”de folkvalda” som sköt först. Jeltsin var minst lika folkvald som de. Och inte var det privatiseringen det handlade om i första hand, utan makt. Högsta sovjet, som var vald under sovjettiden, ville i 1993 i praktiken ta över makten helt och hållet. Efter den våldsamma konflikten blev det i stället en ny konstitution som gav presidenten mer makt.

    Den konstitutionen har i sin förlängning lett till dagens situation med ett maktlöst parlament. Det är inte bra, och i eftertankens kranka blekhet kan man ju säga att Jeltsin borde ha upplöst det sovjetryska parlamentet och utlyst nyval redan i augusti 1991, eller senast i januari 1992 när Sovjetunionen tog slut. Men det är lätt att vara efterklok.

  5. Vem som sköt först kan man säkert argumentera om i det oändliga. Vad som är säkert är att nästan samtliga döda sköts av de Jeltsintrogna, vilket säger en hel del om hur ”demokratisk” Jeltsin egentligen var.

    Jag är generellt fortfarande förbluffad över hur du kan tycka att han inte hade ett behov av ha rätt till vilket pris som helst. Jeltsin var snarare en klassisk despot i just den bemärkelsen att han hade ett mycket stort behov av att personligen ha ”rätt” och få sin egen vilja igenom. Att hans egen vilja råkade omfatta lite vaga idéer om yttrandefrihet, osv, kan låta fint i teorin, men tittar man på det verkliga utfallet av hans gärningar så framstår i efterhand motståndarnas anklagelser om ”ekonomiskt folkmord” som det mest utmärkande av det Jeltsin åstadkom. Med ett större sinne för kompromisser och pragmatism (istället för det enorma självhävdelsebehov Jeltsin led av) så hade demokratin och yttrandefriheten mycket väl kunnat kombineras med en smidigare övergång till marknadsekonomi, som – till skillnad från ”chockterapins” fruktansvärda konsekvenser – inte hade behövt kosta miljoner människor livet.

  6. bjolso>> För det första vill jag påpeka att Jeltsin knappast var ensam ansvarig för det som du benämner ”ekonomiskt folkmord”. Han hade ”god” hjälp av en lång rad framstående västerländska nationalekonomiska rådgivare, däribland svensken Anders Åslund.

    För det andra måste jag framhålla att det inte var någon lätt uppgift att omvandla ett jätteland som Ryssland från plan- till marknadsekonomi. Det var ett ytterligt riskabelt och oprövat jätteexperiment man gav sig på. Det huvudsakliga motivet för vad som har kallats ”chockterapi”-metoden var att man ville försäkra sig om att man under den förmodade korta tid man hade makten (man var fullständigt medvetna om att åtgärderna skulle vara ytterligt impopulära) skulle hinna förändra så mycket att det inte skulle finnas någon återvändo tillbaka till planekonomin. Såtillvida lyckades man ju också. Varför den resulterande ”marknadsekonomin” sedan tog nästan ett decennium på sig innan den tog fart tvistar de lärde om. Många menar faktiskt att det blev för lite ”chock”, att de ineffektiva och förlustskapande sovjetiska produktionsstrukturerna och handelsmönstren med artificiella medel hölls vid liv under 90-talet alldeles för länge, och jag tror det ligger en hel del i det. Den akuta bristen på kapital för nya investeringar var också ett gigantiskt problem (många ryska företag sysslade i praktiken med byteshandel utan cash inblandat ända fram till långt in på 90-talet), och oviljan att släppa in utländska investerare förklarar också delvis den långsamma återhämtningen efter omställningen. Min huvudpoäng är i alla fall att det kanske är orättvist att ställa Jeltsin som ensam ansvarig för att det gick dåligt. I det här avseendet har jag svårt att tro att han hade några onda avsikter.

    Kanske inte ”onda” men i alla fall väldigt korkade personliga avsikter tycker jag däremot man kan beslå Jeltsin med när det gäller åtminstone det första kriget i Tjetjenien.

    Privatiseringarna tycker jag bör ses som ett eget kapitel, och de lämnar förstås också oerhört mycket övrigt att önska. Hade de kunnat skötas mer rättvist och transparent hade kanske massfattigdomen kunnat undvikas. Nu skedde de i många fall rent kriminellt och kontakter med Jeltsin möjliggjorde i många fall tillroffande av ofantliga rikedomar, som i väldigt få fall användes för investeringar i Ryssland och i väldigt många fall skeppades utomlands.

    Sammanfattningsvis tycker jag ändå, precis som jag skrev i min första kommentar, att Jeltsin måste ”få kred” för avskaffandet av Sovjetsystemet, men samtidigt få kraftig kritik för mycket annat. För den misslyckade ekonomiska politiken har jag svårt att lasta honom personligen, med utgångspunkt i att uppgiften var otroligt svår, trots alla de rådgivare som hjälpte till, och intentionerna förmodligen enbart goda.

  7. Jag har svårt att se Jeltsin som annat än en oerhört positiv gestalt, en revolutionär, en banbrytare i rysk historia. Han knäckte kommunismen och för detta bör statyer resas över honom. Beskjutningen av Vita Huset 1993 var tragisk men mer av en överreaktion på en kontrarevolution.

    • Jo, men ekonomin blev ju körd i botten och brottsligheten ökade.
      Vad gäller händelserna i oktober-93 så håller jag med – det var ju faktiskt kommunisterna som började.

Kommentarer inaktiverade.