i På svenska

Ögonvittnen och källkritik – hur dog Albina?

Båda sidor i konflikten kring Sydossetien gjorde sig skyldiga till grymheter och krigsbrott. Båda sidor sprider också berättelser om motståndarsidans grymhet som ofta är svåra eller omöjliga att verifiera. Informationen kommer ofta från andrahandskällor och kan ha förvrängts på vägen, medvetet eller omedvetet.

Sydossetiens åklagarämbete har nu publicerat en lista på 331 ”sydossetiska medborgare” som dödats i striderna. [Här är listan på engelska.] Där hittade jag även namnet på den 14-åriga flicka som jag tidigare nämnt i en text: ”Albina Tjorsjanbijevna Sjanazarova, 14 år, dödad av en georgisk prickskytt under pågående evakuering på vägen genom Zar”.

Också åklagarämbetets lista är en andrahandskälla, eftersom uppgifterna till stor del verkar bygga på information från anhöriga eller andra vittnen, och många av kropparna är försvunna. Fallet Albina är bara ett av många som visar hur svårt det är att fastställa vad som egentligen hänt.

Den 11 augusti gjorde jag en telefonintervju med Guram Dzjiojev i Sydossetiens huvudstad Tschinvali. Då berättade han att han precis varit med och begravt en 14-årig flicka på gården. Detta är vad jag skrev i intervjun:

Hennes pappa hade tänkt ta familjen till ett säkrare ställe. En prickskytt dödade henne när de var på väg. Pappan kom tillbaka med dottern. Han var helt utom sig, det är omöjligt att beskriva.

Uppgifterna i det sydossetiska åklagarämbetets lista hjälpte mig att hitta en annan intervju med en Guram (utan efternamn) i tidningen Russkij Reportior. Också han berättade om Albinas död, och först trodde jag att det var samme Guram som jag pratat med, men tydligen var det en annan.

Den andre Guram verkar vara ett riktigt hjälte, medan georgierna i hans berättelse är typiska krigsförbrytare. Det finns vissa element som verkar tagna direkt ur en actionrulle. Här är i alla fall vad han sade till Russkij Reportior:

Jag heter Guram. Jag körde hans familj. Jag tänkte att vi kan åka när det är mörkt och slinka igenom. Vi åkte ut på vägen mot Zar klockan 3.15 den 9 augusti. Vi förstod att georgierna kontrollerar vägen, vi förstod att de kommer att stoppa oss och kontrollera våra id-handlingar. Vi misstänkte inte att de skulle vänta i bakhåll.
Den första kulan träffade rakt i ratten. Jag kastade alla ut ur bilen och beordrade dem att ligga stilla och inte röra på sig. Georgierna sköt träffsäkert. Förmodligen hade de nattsikten. Albina stod inte ut. Det är klart att ett barn, speciellt en flicka, blir rädd under beskjutning. Hon reste sig och sprang mot mig. Prickskytten träffade henne i sidan. Kulan gick rakt igenom och kom ut nära hjärtat. Hon dog utan att uppfatta någonting, i två sekunder. Utgångshålet var enormt. Det var väldigt mycket blod.
Precis i det här ögonblicket förstod jag: de dödar oss. Det var inget misstag. Soldaterna tog inte oss för ossetiska spanare eller en stridsvagn. De satt i bakhåll för flyktingar som försökte lämna staden. Jag beordrade alla att krypa efter mig till en kurva. Vi kröp och tryckte oss mot marken, som ödlor, ungefär 800 meter. Det var natt, jorden var kall, man kunde inte se någonting.
Jag lämnade dem där och kröp tillbaka till Albina. Jag ville dra henne till kurvan. Det lyckades jag inte med. Georgierna började skjuta igen. En stenskärva träffade mig i fotknölen, det gjorde väldigt ont och jag skrek till. Sedan tvingade jag mig att ligga orörligt. Jag låg så ungefär en halvtimme, tills de började klättar ner.
De fanns tre av dem, de pratade georgiska. En av dem sade: ”Ska vi göra slut på dem?” Jag låg i en enorm blodpöl från Albinas kropp. De lyste med en ficklampa och kom fram till att vi var döda båda två. ”Ingen idé att slösa kulor på kadaver. Vi kommer att hitta levande också.”
När de började klättra upp på backen förstod jag: det här är min enda chans. Jag kröp under bilen och lyckades nå tändlåset medan jag låg på marken. Gud älskade mig den natten, min bil med kulhålen startade med första försöket. Jag minns knappt själv hur jag hoppade in i bilen och körde till kurvan medan deras kulspruta smattrade. Från Vladikavkaz lyckades vi på något sätt ringa [Albinas pappa] Nikolaj. Jag hatar mig själv mer än de där georgiska uslingarna därför att jag lämnade hans dotters kropp där.

En hel del detaljer i historien verkar osannolika. Hur kunde Guram exempelvis starta bilen utan att först klättra in och trycka på kopplingen? Det måste ha varit en ganska stor bil om han kunde krypa under den, men hur var det då möjligt att nå tändningslåset när han var kvar på marken? Varför sköt georgierna först enstaka skott med nattsikte, men sedan plötsligt med kulspruta när han körde i väg?

Därför tyckte jag att det var extra märkligt att denne Guram inte hade något efternamn. Efter lite letande hittade jag samma historia i The Times. I den engelska versionen har Guram ett efternamn, och här är han busschaufför:

“A bullet smacked right into the steering wheel. I had to stop and we scattered along the highway,” said Guram Beloyev, the bus driver. “It was dark and I was hoping they wouldn’t see as we hid but they must have been using night-vision goggles because the Georgian sniper fired pretty accurately. Albina was terrified and ran towards me. That’s when she was hit by a bullet that smashed right through her chest. She died almost at once.”
The survivors managed to escape but had to abandon Albina’s body. It was recovered a day later by her father, Charshanbe Shanazarov, a colonel in the South Ossetian police, who said he came across two shattered taxis filled with civilians who had been killed as they tried to flee. He also found more bodies along the road, in all counting 15 dead civilians, including two children. He buried his daughter in his garden because reaching the town cemetery was still too dangerous.

Den här versionen verkar något mer sannolik, men förklarar inte hur det kommer sig att bussen till slut kom undan och varför passagerarna inte kunde ta med Albinas kropp. Det intressanta är att Times-versionen publicerades redan den 17 augusti, medan den mer detaljerade versionen på ryska dök upp först den 21 augusti.

Lite mer letande ledde mig till en tredje version av samma händelse, denna gång i tyska Spiegel:

Ögonvittnen berättade för SPIEGEL ONLINE att georgiska soldater i vissa fall besköt obeväpnade civila. 13-åriga Albina, dotter till polisen Nikolaj Sjanasarov, dog när hon och hennes anhöriga i en gammal Zjiguli [VAZ] försökte fly till det säkra Nordossetien som tillhör Ryssland. En prickskytt sköt hål i bilens däck, och Albina direkt i hjärtat, när den bräckliga brunhåriga flickan flydde ut ur bilen.

Det finns ett uppenbart beroendeförhållande mellan rapporterna i Spiegel och Russkij Reportior, eftersom fotografen Dmitrij Beljakov nämns som en av artikelförfattarna i båda två.

Det är något märkligt att Albinas pappa heter Nikolaj i den tyska och ryska verionen, medan han heter Tjorsjanbe i den engelska versionen. Den engelska versionen överensstämmer med den ossetiska listan över dödsoffer, eftersom Albina där har fadersnamnet Tjorsjanbijevna, det vill säga ”dotter till Tjorsjanbe”. Ännu märkligare är att den mest detaljerade versionen framstår som den minst trovärdiga.

De olika versionerna om huruvida de första skotten träffade däcken eller ratten kan handla om språkförbistring – det ryska ordet för ”ratt” är ”рулевое колесо”, ”styrhjul”, och kan lätt missupfattas som ”hjul”. Dessutom är det ju betydlig mer sanolikt att skotten skulle träffa däcken än ratten.

Alla berättelserna har säkert sin upprinnelse i en eller flra riktiga händelser. Det verkar sannolikt att det faktiskt fanns en 13- eller 14-årig flicka som dödades under oklara förhållanden och därefter begravdes på gården. Russkij Reportior publicerar i alla fall foto både på flickan och på den sörjande fadern vid graven. Dock verkar det något märkligt att fadern ställt en vodkaflaska med glas på den färska graven. Visst är det ortodox sed att lämna mat och dricka till de döda, men skulle en 14-årig flicka få vodka? Någon som vet? Det kanske inte är rätt grav och rätt pappa på fotot?

Det intressanta är i vilket fall de så kallade ögonvittnesskildringarna. I två av berättelserna nämns chauffören Guram (Belojev) som vittne, men de två vittnesmålen är väsensskilda. Den tredje berättelsen namnger överhuvudtaget inte ögonvittnet, men vet ändå berätta att bilen var gammal och av märket Zjiguli, alltså inte en buss.

De olika versionera påminner om det psykologen Aleksandr Venger berättade i programmet Svoimi glazami (Med egna ögon) i radiostationen Echo Moskvy den 1 september, efter att ha besökt flyktinglägren i Nordossetien.

Olga Bytjkova: Vad fick ni mer höra från människorna som befann sig på denna plats där alla viktiga händelser ägde rum? Vad fanns det mer som ni fann speciellt?
Aleksandr Venger: Ni vet, allt som jag tyckte var speciellt har jag berättat. Tidsföljden och att det var samma information som gick runt hela tiden, samtidigt som alla hade sett händelserna praktiskt taget med sina egna ögon.
Olga Bytjkova: Vilken information?
Aleksandr Venger: Den som redan varit i massmedierna, om en kvinna och två barn som krossades under en stridsvagn. Om hur en granat kastades in i en källare…

Efter att ha läst de olika versionerna om Albinas förstår man att också hennes historia är en av berättelserna som cirkulerar bland osseterna. Jag börjar till och med betvivla att min Guram själv varit med och begravt henne. Kanske har han bara hört talas om händelsen? Bäst att lyssna igenom just den biten av intervjun en gång till.

Här är hela den oredigerade intervjun som ljudfil:

De första tio minuterna berättar Guram helt klart om sina egna erfarenheter på ett mycket trovärdigt sätt. Också berättelsen om den 14-åriga flickan dyker upp på ett naturligt sätt, när jag frågar hur många boende som är kvar. Då faller det sig naturligt för honom att berätta om det hårda arbete de haft med att gräva graven. Här är exakt vad han sade:

I dag begravde vi en grannflicka… Vi grävde intill huset, det är bara sex vuxna män kvar här, resten är kvinnor, de är kanske åtta eller tio, jag vet inte exakt. Vi grävde en grop och vi gjorde en kista av brädor. Hon var 14 år. Hennes pappa… I förrgår natt, under beskjutning, han tog henne och mamman till utkanden av staden, det var relativt lugnt just då och de tänkte att de skulle ta sig mot Dzjava till fots, staden Dzjava, där är det lugnare, men på morgonen kom han tillbaka med henne, en prickskytt hade sårat henne, en prickskytt dödade henne. Det är… det finns inga ord, den här människan, han [anklagar?] sig själv för allt. Det är förfärligt att se på, vi försöker hjälpa honom så gott vi kan.

Jag har ingen anledning att misstro Gurams berättelse i övrigt, och här berättar han uppenbarligen vad flickans pappa sagt, även om det inte framgår om han hört berättelsen direkt av pappan. Det intressanta är att flickan här skulle fly till fots med sin pappa, vilket låter ganska trovärdigt. Det måste vara mycket svårt att försöka fly under mörkrets skydd med bil eller buss, utan att tända lyktorna, men till fots kan man kanske passera obemärkt.

De andra versionerna, med kulor som träffar ratten och georgisktalande paramilitärer som lyser med sin ficklampa, känns som efterhandskonstruktioner, kanske med element från andra verkliga eller påhittade händelser. Det verkar inte finnas några entydiga uppgifter om hur Albina dödades och vem som är skyldig.

Källkritik är svårt, men viktigt. Speciellt svårt och speciellt viktigt är det när allt som sägs och publiceras används för att måla upp en fiendebild och rättfärdiga mer våldsanvändning.

Mer på temat:

  1. Tackar för denna mycket intressanta undersökning, och för möjligheten att lyssna till intervjun med Guram i sin helhet!

    Listan på ossetiska dödsoffer är för övrigt på flera sätt intressant i sig. För det första motsäger den rejält de påståenden om tusentals döda, folkmord och urskillningslöst dödande av kvinnor, barn och gamla som användes som motivering för de ryska krigshandlingarna (”bestraffningen” – som de till och med officiellt kallades). Listan presenterar inte tusentals utan drygt trehundra namn, varav en överväldigande majoritet (uppåt 80%) är män i vapenför ålder. Endast fyra av de dödade var barn, varav inget var under 14 år. Vidare var det enligt listan (om jag inte räknat fel) ”endast” 33 personer (av vilka 24 var män) som dödades av de Grad-raketer som påstods ha jämnat Tschinvali med marken nattetid.

    Samtidigt tycks listan ändå fungera som någon form av uppviglingsförsök mot georgier eftersom den på ett ofta misstänkt detaljerat sätt redogör för hur varje person har dödats och ofta vilket folkslag (georgierna) som bär skulden. Ibland är märkliga och till synes helt irrelevanta uppgifter medtagna (ex:”kroppen var gömd. Hittades av soldater i Vostok-bataljonen”). Något enstaka fall beskrivs som riktigt bestialiskt, såsom den far och två barn som brann upp i en bil ”som georgier hällde bensin på och tände på”. Ingen täckning ges däremot i listan för att berättelsen om den georgiska stridsvagnen som ska ha kört över och krossade en bil med små barn i skulle vara sann.

  2. Listan över dödsoffren är intressant, ja. Dock har du missat åtminstone två barn på listan, Dina Jelbakijeva, född 2005, och Kristina Dzjigkajeva, född 1997.

    En märklighet med listan är att för de flesta offer nämns ett födelseår, men för en del bara ålder, utan födelseår. Därför höll jag på att missa Albina – hennes födelseår är inte med. Förmodligen är denna egenhet en följd av att uppgifterna åtminstone delvis är samlade från olika andrahandskällor. Det är till och med möjligt att uppgiften om Albina i listan kommer från The Times, det kan vi inte veta.

    Precis som du säger finns det inget belägg i listan för påståendena om de kvinnor och barn som skulle ha krossats under de georgiska stridsvagnarna. Det här är ju påståenden som cirkulerat i rysk press och även använts av Vladimir Putin i tv-intervjuer för att rättfärdiga det ryska agerandet. Inte heller finns det något belägg för granater som skulle ha kastats in i källare där barn och kvinnor gömde sig.

    Journalisten Vadim Retjkalov berättar i programmet Svoimi glazami vad som kan ha varit upprinnelsen till granatberättelsen:

    Также есть съемка. Возле аптеки напротив дома правительства лежит граната, которая была брошена в подвал. Гранату эту я выложил в блоге с целью, чтобы не я сам это говорил, а чтобы мне сказали, что это за боеприпасы. Это боеприпас, это дымовая граната для сигналов и так далее. То есть это не граната осколочная, а дымовая – для того, чтобы люди вышли…

    Med andra ord – en rökgranat hittades utanför apoteket, mitt emot regeringsbyggnaden. Tydligen hade den kastats in i en källare. Men det var en rökgranat.

Kommentarer inaktiverade.