i På svenska

Ny dag, ny president

IMG 5926.JPGVaknar tidigt. Det visar sig att Dmitrij Medvedev vid ettiden på natten, när jag redan sov, höll en oväntad presskonferens. Utan Vladimir Putin. Han bekräftade dock att Putin ska bli premiärminister, men maktbefogenheterna mellan presidenten och premiärministern ska inte förändras. Presidenten ska sitta i Kreml precis som hittills, medan premiärministern sitter kvar i regeringshuset, så Putin får flytta på sig. Men det är bara utanpåverk. Vad Putins stolbyte betyder vet vi inte innan han har bytt stol. Och det blir i maj, samtidigt som Medvedev blir president på riktigt. Tills dess sitter alla kvar på sina platser.

13.00
I tunnelbanan läser en ung man en elektronisk bok, i en snygg läsmanick av märket Sony. Verkar bekvämt. Det är mycket prylar i tunnelbanan överhuvudtaget, många lyssnar på musik eller tittar på bilder i olika slags apparater. Fast de flesta har fortfarande vanliga böcker eller tidningar.

Vid elva träffar jag Oleg Panfilov på Centrum för journalistik i extrema situationer, för att hämta en specialmärkt gul väst som bara journalister med intyg från redaktionen får kvittera ut. Västen visar att man verkligen är journalist och inte demonstrant, förhoppningsvis känner också kravallpoliserna till den. I alla fall står det ПРЕССА på ryggen, med riktigt stora bokstäver. Men vad ska jag då göra med min Fjällräven-ryggsäck? Medan jag är hos Oleg ringer spansk tv för att ta reda på hur man gör för att kvittera ut västar.

– Ryska journalister verkar inte bry sig mycket om sin egen säkerhet. 1993 var det sju journalister som dog i samband med stormen av Vita huset, säger Oleg Panfilov.

Fortfarande äckligt blött och grått ute på stan, de småregnar. Men det är inte kallt, och det blåser inte lika mycket som i Skåne. En snabb lunch på köpcentret vid Kiev-stationen hinner jag med, här finns också internetuppkoppling, 50 rubel för en timme, halva priset jämfört med hotellet. Och så hinner jag titta lite på tidningarna.

IMG 5980.JPGI oppositionstidninen Novaja Gazeta skriver Aleksandr Lebedev, som presenterar sig som aktieägare i tidningen, varför han gick och röstade på Medvedev. Han menar att man alltid måste delta i val, annars har man ingen rätt att komma efteråt och klaga. Och röstar man på Medvedev så blir man lite som en aktieägare i hans regering, menar Lebedev. Då har man all moralisk rätt att kritisera Medvedev om han inte uppfyller det han lovat, i första hand att Ryssland ska bli en rättsstat. Den stora affärstidningen Vedomosti å andra sidan skriver i sin ledare att val i Ryssland inte längre handlar om att förändra någonting, utan allt mer påminner om andra nationella helgdagar, exempelvis nyårsdagen. Man har det festligt och firar att allt blir vid det gamla. Starkt regeringskrigiska veckotidningen Novoe Vremja – New Times har gjort en koncepttidning med mycket lite text, i stället är det tidningens form som ska tala. ”Vad ska man säga när det inte finns något att tala om?” frågar tidningen på ett helt uppslag.

Och nu i väg till det oberoende sociologiska institutet Levada-center för att träffa Lev Gudkov, en av Rysslands ledande sociologer. Jag undrar vad ryssar har för förväntningar till makthavarna, det har han nog ett bra svar på. Och så undrar jag hur den ryska medelklassen ser ut.

23.00
ОМОНу весело?Det var mycket i dag. Kom lite sent till Levada-institutet där Gudkov är chef, det tar längre tid än man kan fatta att ta sig från ett ställe till annat. Mer om Gudkov någon gång när jag hinner och orkar, men ett par intressanta saker han sa måste med direkt. Den sociala stratifikationen i Ryssland fungerar helt annorlunda än i väst, den är inte nödvändigtvis beroende av utbildning eller arbetsplats, utan minst lika ofta är det bra kontakter med makthavare som gäller. Den ryska medelklassen, om det finns en sådan, är därmed beroende av makteliten och inte självständig.

Och en annan sak med viss anknytning: Gudkov menar att de flesta ryssar inte har fattat idén att makthavarna på något sätt skulle kunna ställa till svars för vad det gör eller låter bli att göra, och till och med röstas bort. I stället förhåller de flesta sig till makthavare som små barn förhåller sig till sin far. Och ett val är då inte ett sätt att välja nya makthavare, utan en ceremoni för att bekräfta ett beslut som fattats av andra, precis som det alltid varit.

Мой Район, АлексейFrån Levada-institutet åker jag till redaktionen för Schibsted-ägda gratistidningen Moj Rajon (Min stadsdel) där två bekanta från Vitryssland nu jobbar. Fina lokaler, men jag får bråttom i väg igen, måste komma i tid till valprotesten. Det är råkallt, det regnar, det är tiodubbelt fler poliser än demonstranter, och det blir ingen demonstration eftersom polisen tar demonstranterna en och en och griper dem. Mer om detta i en artikel i Sydsvenskan. Den artikeln skrev jag förresten på Moj Rajons redaktion. (Nu finns artikeln också här: ”Framåt Ryssland?”)

Efter det lite kvällsmat och Baltika med redigeraren Aleksej och hans flickvän vars namn jag tyvärr inte kommer i håg just nu. Båda kommer från Slonim, nu hyr de en etta utanför Moskva och jobbar här.