Vem talar med Medvedevs mun?

Dagen efter det amerikanska presidentvalet höll Dmitrij Medvedev sitt första årliga tal inför det ryska representanthuset, parlamentets överhus. Enligt ryskt protokoll kunde Medvedev givetvis inte åka till parlamentet för att hålla sitt tal – det är ju han som är viktig, inte parlamentet. Alltså fick parlamentet komma till Kreml. Men det är inget nytt.

När man läser igenom hela talet, femton tätskrivna sidor, får man ett märkligt intryck. Det känns som om det var minst tre olika personer som talar.

I början och slutet skymtar en stormaktschauvinistisk rysk nationalist som skyller USA för allt ont i världen, lovordar den tusenåriga ryska historien och ryska traditionella värden:

Vårt folk är andligt och moraliskt rikt. Vi har mycket att vara stolta över, vi har mycket att älska. Vi har mycket att skydda och försvara, vi har mycket att sträva efter. Därför kommer vi inte att retirera i Kaukasien.

Det är också denna person som förkunnar att moderna ryska missiler och elektronisk störningsapparatur nu ska placeras i Kaliningrad för att vid behov neutralisera det planerade amerikanska missilförsvarssystemet i Polen och Tjeckien.

Att utannonsera en sådan militär upptrappning dagen efter presidentvalet i USA är givetvis ett finurligt sätt att upprätthålla spänning i stormaktsrelationerna – och försäkra sig om att den ryska försvarssektorn får ökade anslag helt oavsett finanskriser och fallande oljepriser. Det är lätt att räkna ut vem som lobbat för att just den meningen skulle vara med i Medvedevs tal.

Men i mitten av talet dyker en helt annan person upp, en reformivrare som citerar Pjotr Stolypin och beklagar att den enskilda människan i Ryssland alltid har varit mindre värd än statsapparaten. Han talar sig varm för demokrati och medborgarsamhälle, men retirerar sedan snabbt och konstaterar att demokratin redan är införd i landet i och med att den nuvarande ryska konstitutionen från 1993 trädde i kraft, och det behövs bara lite småjusteringar. Det viktigaste är att presidentens ämbetsperiod ska förlängas från fyra till sex år.

För det ryska styrelseskicket är det givetvis helt oväsentligt hur länge presidenten sitter, det verkar till och med vara helt oväsentligt vem som är president. Men en förlängning av ämbetsperioden ser ut att bli verklighet inom en nära framtid, och då kan man ju undra vad det ska vara bra för. De flesta menar att det ska vara bra för Putin, nästa omgång han ska sitta av två presidentperioder blir det tolv år, inte futtiga åtta. Och nästa omgång kan bli snabbare än man tror.

Fast allt detta är kremlologi. Det mest intressanta i talet är ändå när en liten, maktlös person, som kanske är den riktiga Dmitrij Medvedev, dyker upp. Han verkar säga ”här står jag och kan inget annat” som Martin Luther vid riksdagen i Worms. Eller kanske säger han snarare ”det är inte jag som bestämmer”. Extra tydligt blir det när han talar om pressfrihet, den grundläggande förutsättningen för att något ska förändras i Ryssland:

Nionde punkt: parlamentariska partier måste få tydligt formulerade garantier för att deras arbete belyses i statliga massmedier.
Tionde punkt: det fria ordet måste säkerställas genom teknisk förnyelse. Erfarenhet har visat att det i praktiken är lönlöst att försöka övertala ämbetsmän (чиновники) att lämna massmedierna i fred. Man ska inte försöka övertala, utan i stället i görligaste mån utvidga det fria utrymmet på internet och i digital-tv. Ingen ämbetsman kan förhindra diskussioner på nätet eller censurera tusen tv-kanaler samtidigt.

Eller, översatt till vanlig svenska: ”Visst är det så att staten styr alla rikstäckande tv-kanaler. Men det är inte jag som styr staten, det gör andra befattningshavare, även om jag formellt är deras chef. De bestämmer vad som visas, och möjligen kan de gå med på att visa lite mer av de godkända partierna som sitter i duman, men där går gränsen. Vill man säga något som dessa viktiga befattningshavare inte tycker om, ja, då får man gå någon annanstans, jag rår inte på stats-tv. Jag har försökt, men det är lönlöst.”

Medvedev är ingen stor talare – och det är väl inte lätt att vara en sådan när talskrivarna slåss bakom ridån. Men där fick han in några sanningens ord.

Mer på temat:

18 kommentarer till “Vem talar med Medvedevs mun?

  1. Mycket intressant. Del ett påminner om vad Putin sade redan i augusti, ”Rossija ni kagda budit u xodit iz kavkaza”. Jag är nyfiken på vilken nationalistisk falang såväl Putin som Medvedev stryker så medhårs. Är det militären?

    PS. försökte skriva ihop u och x, men det blir ŭ.

  2. Det blir inte ŭ om du tar bort krysset i rutan ovanför kommentarfältet. Den där manicken är bra för att skriva ĉŝĥĝĵŭ som behövs i esperanto, om man inte råkar ha esperantotangentbord inställt. Men jag kanske ska ordna så rutan inte automatiskt är ikryssad. Esperantister som kan tänkas behöva den vet nog vad den är för. :-)

  3. Kan man inte tänka sig som du verkar vara inne på att det finns vissa begränsningar i just rollen att vara Rysslands president, som gör att man måste säga vissa saker i ett tal, tex hylla Rysslands historia. Det förklarar ju ”personlighet 1”. Jag tycker dock inte att det är så stor skillnad på ”personlighet 2 och 3”. Och visst har demokratin i Ryssland sina brister, men jag skulle inte säga att konstitutionen i sig hör till de allvarligaste. Är inte snarare lagens tillämpning än dess bokstav problemet? Olikheten inför lagen och den bristande rättsäkerheten är i mina ögon en av de största utmaningarna som Ryssland står inför. Så jag håller väl med Medvedev om den stackars individens utsatthet inför det stora stygga byråkratiska systemet :-)

  4. Absolut. Därför blir det så konstigt när Medvedev på ett ställe i talet berättar hur ärliga domstolar är ett av de grundläggande, tusenåriga ryska värdena, på ett annat ställe beklagar han sig över att det domstolarna inte är oberoende och stakar ut ett program som ska utrota den tusenåriga ryska korruptionen, och så på ett tredje ställe antyder han att han egentligen inte kan påverka någonting alls, inte ens vad som visas på tv.

  5. Ja, det var ett mycket intressant och talande avsnitt (punkterna 9 och 10) om mediefriheten som Medvedev bjöd på.

    Tyvärr verkar lille Dima väl optimistisk om han tror att Internet och Digital-TV (lite oklart vad han syftar på med det sistnämnda) aldrig kan censureras. Skulle de elaka ämbetsmännen vilja censurera digital-TV så finns det en ganska effektiv metod som kallas självcensur (där risken för påföljd – t.ex. våld eller utvisning – gör att ansvariga utgivare och journalister undviker att presentera känsligt material). Och är de intresserade av hur man hindrar diskussion på Internet behöver de bara vända sig till sina kollegor i Centralasien (http://www.glasnost.se/2008/nazarbajev-drog-ur-sladden/), för att inte tala om Kina.

    Tyvärr är nog den relativa frihet som råder på den ryska delen av Internet idag snarare ett resultat av ett kallt beräknande från det elaka ämbetsmännen att detta inte utgör något tillräckligt hot mot dem i dagsläget.

    Vore Medvedev seriös i sin uttalade strävan mot mediefrihet borde han istället gå till frontalattack mot det område där censuren är starkast – de statskontrollerade TV-kanalerna. Vore även en lämpligt att häva ”utvisningen” av Natalja Morar’ (http://www.glasnost.se/2008/journalist-hot-mot-rysslands-sakerhet/).

  6. När det gäller tv-censur så finns det en ännu mer finurlig metod. Någon måste ju betala för programmen. Är programmen olämpliga vill ingen befatta sig med dem, inte heller annonsörer. Annars kan ju brandkåren dyka upp hos dem och komma fram till att kontoret måste stängas på grund av bristande brandsäkerhet. Eller så dyker skatteverket upp. Alltså blir det inga olämpliga program.

    Jag vet inte om Medvedev är seriös eller inte. Antingen är han seriös men kan inte göra något. Eller så vill han inte göra något. Det mest troliga är att han kanske skulle vilja göra något litet, men han vill inte sätta hårt mot hårt, för då blir det för obekvämt.

  7. Det var ganska intressant att titta på videon av själva talet också, och inte minst betrakta de gravallvarliga åhörarna, då och då applåderandes fullständigt utan entusiasm. Längst fram sitter bl a Putin, Mironov, patriark Aleksij II och Zjirinovkij (den sistnämnde grimaserande och med armarna i kors). Här är en direktlänk:

    http://rutube.ru/tracks/1171016.html?v=e9b44c0d1e6641f518e4fde0d277e11a

    Måste också passa på att tipsa om två småroliga parodiering av Medvedev
    http://www.youtube.com/watch?v=YgYcCrcDnIs
    och de täta mötena mellan Sarkozy och Medvedev (båda från nyliga KVN-sändningar). För den senare, kolla 6:10 in i det här klippet:

    http://www.youtube.com/watch?v=XAClu_YXEHI

    Dagen efter Medvedevs tal höll förresten organisationskommittén för Solidarnost’ (”Solidaritet”) – en ny rysk oppositionorganisation – presskonferens.

    http://www.youtube.com/watch?v=yQ4KGDLiwys

    Är detta embryot till en ny enad stark opposition månntro? Det är i alla fall vad jag hoppas på. Mer om presskonferensen här:

    http://yashin.livejournal.com/683308.html

    Samma gäng av ledande oppositionspolitiker passade också på att skriva ett upprop till försvar för konstitutionen, apropå Medvedevs angrepp:

    http://yashin.livejournal.com/683234.html

  8. Pingback: Jag gillade inte det presidenten sa, skriver Sasja « Lindrig huliganism

  9. Lite OT, men som kommentar till Mattias kommentar, så har jag svårt att se vilka förhoppningar man kan knyta till ”Solidarnost'”. Samma gamla trötta ansikten, åtminstone ett av dem (Nemtsov) förknippas med 1990-talets ekonomiska reformer och är i sin hemstad känd för att vara ett första klassens amoraliskt svin och fruntimmersjägare, dessutom är flera av dem om inte alla fyra på den länkade presskonferensen judar vilket inte lär öka deras chanser.

    Jag tror de hade haft enorma svårigheter att vinna popularitet även i ett föredömligt fritt och rättvist ryskt val.

    Oppositionen behöver som det heter numera omformates fullständigt.

  10. tras>> Visst har du en poäng främst när det gäller Nemtsov att han är diskrediterad och kan tyckas ha haft sin chans redan. Och jag inser att många ryssar har samma inställning som du (förmodligen dock åtminstone delvis pga den bristande mediefriheten som rått de senaste åren).

    Men att kalla 25-årige Ilja Jasjin för ”samma gamla trötta ansikten” tycker jag är onödigt pessimistiskt. Tvärtom hyser jag stort hopp för hans framtida politiska ledarskap. Och att utesluta att en sådan som forne schackvärldsmästaren Kasparov skulle kunna vinna popularitet i ett verkligt fritt och rättvist val (och i det räknar jag in fri mediabevakning lång tid innan) bara för att han har en del judiskt blod skriver jag inte heller under på. Varken Kasparov eller en sådan som Bukovskij har ju fått någon rimlig chans till seriös oppositionell verksamhet i Putins Ryssland ännu.

    I mina ögon är Solidarnost’ ett första tecken på en rejäl omformatering av den tidigare splittrade och diskrediterade oppositionen. Jag ser heller inga andra spirande krafter att sätta mitt hopp till, och jag försöker vara optimist när det gäller Rysslands politiska utveckling även om det är väldigt svårt i dagens läge.

  11. Jag ser förvisso inte heller några andra spirande krafter att känna hopp till, men jag kanske har ett mindre behov att känna hopp och föredrar att se på situationen mer förutsättningslöst. Att vara optimist betyder också olika saker för olika ryssar, kan man förmoda, även om min ”idealvision” sannolikt inbegriper liknande ingredienser som din.

    Jasjin är naturligtvis inget trött ansikte, men det finns något konstruerat med honom som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Eller så har jag blivit så disillusionerad av all rysk virtuell politik att jag inte ser den äkta varan när den faktiskt dyker upp. Kan ju vara så. Och jag har all respekt för gamla medborgarrättskämpar som Ponomarjov.

    Jag tror jag reagerar lite på att detta gäng i sin spin försöker låna glansen från Solidaritet, som ju verkligen var en gräsrotsrörelse med djup folklig förankring, som verkade under ännu svårare politiska förhållanden. Kasparov, Nemtsov och Milov känns mer som en konkurrerande elitgrupp som väljer att kalla sig Solidarnost’ för att framstå som något de inte är och inte kan vara. Jag har verkligen absolut inget förtroende för deras ärliga avsikter.

    I ett helt fritt val skulle jag ge dem max 10% med skicklig marknadsföring. Om de slänger Borja av båten. I natjinajut ne tak naglo i samouverenno ulybat’sia.

  12. tras> Jag tror vi är hyfsat överens, även om du tycks tänka något mer så som Kreml önskar :)

    Namnvalet är kanske inte helt lyckat och naturligtvis hade det varit bättre att redan ha en stark gräsrotsrörelse bakom sig. Har dock svårt att se hur en sådan skulle ha bildats i dagens Ryssland. Jag framhärdar också i min övertygelse om att dessa herrar (de kanske f ö borde bjuda in någon mer dam – såsom Masja Gaidar? – också) inte har någon dold agenda, utan verkligen önskar förändra Ryssland till det bättre (friare, mer demokratiskt, mindre rasistiskt).

    Till skillnad mot de ”oppositionella” i Spravedlivaja Rossija, LDPR, eller det nya Pravoe Delo, kan jag inte heller se att dessa skulle tjäna några större summor eller privilegier på sin politiska verksamhet. Med tanke på alla mord och misshandelsfall mot oliktänkande som sker i Ryssland, utsätter de sig däremot uppenbarligen för ansenliga risker.

    Jag känner inte till alla undertecknarna i Solidarnosts organisationskommitté, men ”ung-äpplena” Jasjin och Reznik samt dissidenten Bukovskij har jag än så länge fullt förtroende för, och jag har även svårt att se något annat än ädelt syfte bakom Kasparovs beslut att överge schacket till förmån för politiken. Ingen av dessa hade heller någonting att göra med den katastrofala politik som fördes på 90-talet, vilket definitivt borde underlätta deras sak.

    Därmed inte sagt att jag är naiv. Att hoppas (önska, vilja) och att känna hopp/vara hoppfull (tro) är två helt skilda saker. Jag kan inte påstå att jag är hoppfull för (tror) att dessa oppositionella kommer att lyckas ta makten inom en överskådlig framtid, främst därför att den nu styrande eliten har alltför mycket att förlora på att bli av med makten samtidigt som de har alla förutsättningar att behålla den genom att fortsätta på den inslagna vägen med Surkovs ”suverennaja demokratija”. (Det ligger en hel del sanning i skämtet: ”`sovereign democracy` and `democracy` are as different as `electric chair` and `chair´”)

    Spekulationer om eventuella teoretiska procentsiffror känns ganska meningslösa med dagens ryska politiska klimat i åtanke. ”Verklig demokrati” och därmed associerade ”helt fria val” skulle nog ta mycket lång tid att uppnå i dagens Ryssland även om man gjorde allt rätt. En intressantare fråga är om Solidarnost kommer att stå för en agenda som om den genomfördes skulle ta Ryssland i en riktning en majoritet av ryssarna skulle föredra framför dagens utveckling, och det tror jag faktiskt.

  13. Mattias, vi är nog som sagt överens i mycket, även om jag tror att Rysslandsintresserade bör frigöra sig från en del av de mindre goda vanor som präglat västerländsk Rysslandsdiskussion under många år. Inte minst gäller det viljan (eller kanske till och med behovet) att alltid hitta någon ”god” eller minst dålig rysk politiker som vi kan projicera våra förhoppningar om en önskvärd rysk utveckling på.

    Att framhålla Solidarnost’ är bara den senaste etappen i en lång linje (först regimerna Gorbatjov-Jeltsin, därefter ”liberal” opposition som SPS/Jabloko-Drugaja Rossija). Andrew Wilson menar t.ex. att just denna västerländska vilja att till varje pris stödja den minst dåliga (särskilt om det gällt sittande regimer – ”bortom oss avgrunden!”) utnyttjats av kleptokratiska regimer som Jeltsins i Ryssland och Kutjmas i Ukraina. I fallet Solidarnost’ är Nemtsov en direkt länk till den gamla kleptokratin (att vi har en annan brutal kleptokrati i dagens Ryssland förändrar ingenting). Vi vet hur det där fungerar. Han säger det vi här älskar att höra, och han tar ibland verbal strid mot dem vi inte tycker om och markerar på alla sätt samhörighet med väst. Samtidigt var kan knappast mindre aktiv än andra ryska politiker under 1990-talet vad gäller att ta för sig utifrån de positioner man befann sig på. Jag kan inte se vad en hederlig opposition ska med honom till. Det kan finnas många människor med ärligt uppsåt bland undertecknarna men frågan är vem som skulle sätta agendan om rörelsen fick en reell chans att påverka politiken. Av någon anledning tror jag inte att det skulle vara Ponomarjov och Bukovskij.

    Kort sagt så ser jag ingen anledning att sätta någon tilltro till någon av de ryska politiker vi idag. Värdebasen med fokus på demokratisering och medborgerliga fri- och rättigheter bör bibehållas, men samtidigt bör rysk politik bedömas nyktert och osentimentalt. Å ena sidan bör man vara på sin vakt mot agendorna hos dem i väst som säger att det där med mänskliga rättigheter i Ryssland är inte så viktigt, det viktiga är goda relationer, energileveranser och pragmatism. Å andra sidan bör man inte ta ”demokratikämpar” på orden, i synnerhet inte en så brokig samling som vi diskuterar nu. Vi behöver alltså inte hänga upp vår demokratiska agenda på enskilda ryska politiker. Vi kommer att bli lika blåsta som under 1990-talet.

    Avslutningsvis, huruvida Solidarnost’ ”kommer att stå för en agenda som om den genomfördes skulle ta Ryssland i en riktning en majoritet av ryssarna skulle föredra framför dagens utveckling” är ju spekulativt i kvantitativa termer även det. Dels för att vi inte vet vilken agenda som verkligen skulle genomföras (officiellt och i verkligheten) och dels eftersom vi då ju knappast kan veta vad ryssarna skulle tycka om det.

    Vad jag tror behövs är helt nya krafter. Många små och stora tecken tyder nu på att den bekanta krisen har tagit stormsteg från finanskris till reell ekonomisk kris. Det implicita kontrakt som funnits mellan den växande urbana ryska medelklassen och den styrande eliten (”vi skiter i smutsig och ointressant politik och ni garanterar vårt växande välstånd och möjligheter”! börjar kännas bräckligare. Hur läget ser ut om ett år känns därför mycket mer svårförutsägbart än för ett par månader sedan. Många krafter kan släppas lös under det närmaste året. Vad jag möjligen hoppas :) är att det ur de reaktioner som kan följa ska komma någonting helt nytt ur politiskt synpunkt. Så länge det inte bara är ”russkij bunt – krovavyj i besposjtjadnyj” kommer jag att förhålla mig avvaktande positivt till detta.

  14. tras> Angående Nemtsov är vi nog i stort sett överens. Vi är också överens om att det behövs nya politiska krafter i Ryssland. Jag tror också att vi är överens om att det behöver hända något stort och omvälvande (såsom en djup ekonomisk kris, eller en stor politisk skandal) för att det ska skapas utrymme för sådana nya politiska krafter att samla stöd.

    Däremot tycks du inte som jag i t.ex. Jasjin (och till viss del även Kasparov), som representant för en generation som inte har någonting att göra med sovjettiden eller Jeltsin-epoken, se ett exempel på vad som med rätt bakgrundsförutsättningar skulle kunna fungera som en sådan ny politisk kraft. Därmed inte sagt att jag tror det är särskilt sannolikt att Solidarnost’ skulle kunna fungera som en plattform för Jasjin och andra representanter för en sådan ny politisk kraft ens om det samhällspolitiska klimatet blev gynnsamt, men jag ser inget annat att hoppas på för tillfället.

    Har också lite svårt att se problemet med den ”västerländska” viljan att som princip stödja/hoppas på dem som framstår som den minst dåliga politiska kraften i ett land. Det känns ganska naturligt och allmänmänskligt. Jag tror inte att det vore bättre att stödja dem som framstår som de sämsta politiska krafterna (Zjirinovskij?), eller att vara fullständigt likgiltig? Däremot ska man naturligtvis alltid förhålla sig kritiskt även till vad som framstår som positiva oppositionella krafter och vara på sin vakt mot dolda agendor.

  15. Mattias, jag menar att man kan stödja principer utan att hela tiden knyta dem till specifika politiska krafter som påstår sig representera dessa principer. Det betyder inte att man är likgiltig, det betyder att man är mer principiell än om man ständigt accepterar att knuffas allt längre ner för det sluttande planet av ryska (och andra) politiker som med ena handen roffar åt sig och med andra handen pekar på vilka monster som kommer att ta över om de inte får fortsätta stjäla i fred i namn av de principer vi säger oss stödja. Anledningen till att personer som Zjirinovskij kom in på den politiska arenan var inte för att de var självständiga aktörer som utgjorde ett ”hot” eller ett verkligt alternativ, utan för att de spelade rollen av detta ”hot” i det större politiska spel som drevs av Jeltsinregimen. Virtuell politik kallas det, och förstår man inte vad det är förstår man inte mycket annat heller av vad som händer i rysk och ukrainsk politik.

    Vad gäller just Jasjin så får väl tiden utvisa vad han kan bidra med. Jag känner inte till alla hans personliga nätverk. Om man får en reell chans att påverka lär väl eventuella dolda agendor komma fram på ett eller annat sätt. Helst skulle jag vilja se någon som verkligen kommer från ”ingenstans”, och som får chansen genom stora politiska omvälvningar som förändrar förutsättningarna helt. Inte minst tror jag det hade varit bra om man hade kunnat släppa på den starka centrala kontrollen och revitalisera det lokala politiska livet i regionerna. Till exempel att inte kräva att politiska partier ska vara representerade i samtliga regioner utan att de faktiskt kan ha en strikt regional agenda. Börjar man där kan det uppstå ringar på vattnet som sakta men säkert kan leda till något bra även inom rikspolitiken. Många små lokala agendor med folkligt stöd representerade i Moskva skulle kunna åstadkomma fantastiskt mycket gott på federal nivå. Jag ska inte säga att det är mycket som talar för en sådan utveckling, men det hade nog varit ett bättre alternativ än ännu en Jasjin-Pasjin-Lasjin som hårdlanseras ut i politteknologiska konstruktioner.

  16. tras> Kan bara hålla med om att man bör stödja principer i första hand. Förstår dock fortfarande inte problemet med att i förlängningen (andra hand) stödja de grupper som (efter en rimlig bedömning) tycks stå närmast dina principer.

    Och just för att den ryska politiken i sin nuvarande form i så hög grad är virtuell (med en ”opposition” som inte är någon sådan osv) bör man väl stödja krafter som helt står utanför detta spel för gallerierna.

    Jag är personligen mycket imponerad av dem som trots den minst sagt branta uppförsbacken, och med risk för den egna hälsan och välmåendet, med en demokratisk agenda konsekvent har kämpat och kämpar i verklig opposition mot den sittande regimen (som ju är en förlängning, om än något muterad, av Jeltsins). Det lilla som tycks positivt med Solidarnost (den har ju f ö ännu inte officiellt bildats) är att rörelsen för första gången ser ut att kunna ena de viktigaste demokratiska krafter som trots allt finns i Ryssland. Lyckas man med det bör det bli svårare för Kreml att motarbeta dem.

    Huvudproblemet i dagens ryska politik är som jag ser det att de flesta ryssar i likhet med dig, och till skillnad från mig, tycks utgå ifrån att dessa oppositionella skulle vara minst lika stora bovar som sina föregångare (Jeltsin-Putin-regimerna) den dag de eventuellt släpptes in i värmen i Kreml.

    Det är ju på grund av denna inställning som det, precis som vi konstaterat, kommer att behövas en omvälvning av större mått för att en radikal kursändring i politiken (eller t.o.m. ett maktskifte) överhuvudtaget ska kunna bli möjlig.

    Jag vill dock inte utesluta att några av dem som konsekvent kämpat mot regimen (viket flera i Solidarnost har gjort) kan komma att spela en ledande roll den dag något sådant händer, medan du tycks sätta ditt enda hopp på en ännu okänd ”Messias”.

    Tyvärr är det ju också precis som du skriver lite som tyder på en utveckling mot förnyad decentralisering med potentiella efterföljande positiva effekter. Men det skulle onekligen, i likhet med många andra tänkbara åtgärder (ökad mediefrihet, reformerad eller slopad värnplikt, slopad boenderegistrering, slopade inrikespass, återinförande av guvernörsval, nedskuren byråkrati, stärkande av domstolarnas oberoende, slopad statlig främlingshets, sänkta %-barriärer till Duman och lokala parlament, förenklad parti- och kandidatregistrering m.m.), vara hälsosamt för Ryssland.

  17. Apropå jag och ryssarna så hade förmodligen även jag sprudlat av entusiasm inför Kasparov och Jasjin för fyra-fem år sedan. Men jag har idag svårt att inte vara ytterligt misstänksam (”bovar” eller inte). Och jag fäster nog inte något större hopp till en ”Messias” (eller varför inte ”Mahdi”). Snarare till att man efter en akut kris kan formulera ett nytt och bättre samhällskontrakt av något slag. Men jag tror inte vi kommer längre utan hjälp från den faktiska ryska utvecklingen.

  18. Pingback: Outgrundliga äro nyheternas vägar… « Lindrig huliganism

Kommentarerna är stängda.