Isoleringscell för intervju

Den fängelsedömda före detta oligarken och oljemiljardären Michail Chodorkovskij straffas med tolv dagar i isoleringscell för en intervju han gett en rysk tidning. Men även i isoleringscell är Chodorkovskij en fri människa, till skillnad från många andra utanför fängelsemurarna. Han säger vad han tycker.

Straffet för att han uttalade sig kan inte ha kommit som en överraskning för honom – han har straffats praktiskt taget varje gång han uttalat sig i offentligheten, berättade han redan i intervjun han nu är inlåst för:

…efter varje artikel straffades jag med isoleringscell. Kanske var det bara ett sammanträffande. Men det struntar jag i. Jag är inte längre rädd. Förresten, efter [intervjun i] Financial Times hände inget. Kanske har de blivit klokare? Nåväl, det där var ett utslag av överdriven optimism.

Intervjun i Financial Times var intressant också på ett annat sätt. Chodorkovskij berättar att han i samband med en rättslig process hade möjlighet att tala med journalisten från Financial Times och två ryska journalister i nästan två timmar.

Financial Times publicerade alla hans svar på tidningens frågor, men ingenting av det han sade till de ryska journalisterna – förmodligen på grund av journalistisk etik, säger Chodorkovskij. De två ryska journalisterna ställde många frågor, men deras tidningar publicerade ingenting överhuvudtaget.

Den färska ryska intervjun (engelsk översättning här) publicerades i den ryska versionen av tidskriften Esquire, och gjordes av ingen annan än den kända författaren Boris Akunin, som i verkliga livet heter Grigorij Tjchartisjvili. Akunin är en av Rysslands mest populära författare, och honom kan kan man knappast straffa för en intervju. Men att straffa Chodorkovskij går givetvis bra.

Intervjun är i vilket fall mycket intressant. Chodorkovskij kunde följa det politiska spelet på nära håll innan han fängslades av k-pistbeväpnade specialtrupper 25 oktober 2003, och i intervjun berättar han bland annat om vilka och vilken sorts människor som då hörde till den mångomtalade men lite kända “siloviki”-gruppen i Kreml, och vilka som var deras motståndare. Han vill hellre använda andra ord, och just därför blir hans förklaring betydligt tydligare än något annat jag hört hittills:

Jag förstod att det fanns en mycket allvarlig motsättning i Kreml mellan reellt existerande och inte alls påhittade grupper som ville påverka händelserna under Putins andra presidentperiod. Dessa gruppers sammansättning förändras hela tiden, och det är bara en överenskommelse att kalla dem för “siloviki” och “liberaler”, men deras syn på landets utveckling skiljer sig åt kraftigt.

De ena, som vi kan kalla för liberaler, vill skapa ett relativt demokratiskt, öppet samhälle. Jag skulle hellre kalla dem för “anhängare av spel enligt reglerna”, även om inte heller det är helt exakt. De vill givetvis också ha makten, men de är beredda att kämpa för makten med politiska medel. De är framgångslika personer, och därför är de beredda på reell konkurrens. För dem är pengar ett medel, men aldrig anledningen till att de är i statens tjänst, eftersom de är övertygade om att de alltid lätt kan tjäna mer pengar än de behöver, och det har de rätt i.

Den andra gruppen, “siloviki” är alltså snarare “anhängare av spel utan regler”. Det finns verkligen många sådana i militära och polisiära organ (силовые органы), men de är inte alls i majoritet där. Och de är många på andra ställen också. De är osäkra personer som kompenserar sin osäkerhet med tillgängen till våldsanvänding. Just på grund av deras osäkerhet är makt, och än mer så pengar, en sorts fetisch för dem. Osäkerheten om den egna konkurrenskraften leder också till användandet av antidemokratiska våldsmetoder i den politiska och företagsekonomiska kampen.

Osäkerheten om den egna styrkan, bristen på tro på det egna folket skapar också tendensen till isolering från yttervärlden, tendensen att inte tillåta verkliga viljeyttringar och så vidare. Allt detta stod klart redan 2002, och det var med öppna ögon jag då ställde mig upp “i skyttegraven”, på mötet hos presidenten i februari. På sommaren var det ännu inte självklart att vi skulle förlora, men att krisen var nära, att våra motståndare inte erkänner några gränser, det var klart.

Jag vet inte om det är lönt att nämna namn, men “motståndarsidan”, det var Setjin och en massa “andra rangens” byråkrater (dvs. sådana som stöttade honom inte bara på grund av sin övertygelse, men också i hopp om avancemang i tjänsten eller därför att det fanns komprometterande material om dem). Till den här gruppen hör Zaostrovtsev, och Birjukov, och många andra. Förresten, Ustinov och Patrusjev höll sig neutrala intill sista stunden. Det är sanning. På “vår sida” var givetvis Volosjin, Medvedev, Kasianov, Tjubajs, Illarionov, Dvorkovitj, till och med Gref, ända till en viss gräns.

Setjin, som ofta nämnts som en ledande “silovik”, var fram till senaste presidentvalet Putins kanslichef. Nu är han vice premiärminister i Putins regering.

Av “liberalerna” har Illarionov och Kasianov sedan dess avlägsnats från makten. Medvedev har blivit president och Dvorkovitj presidentens rådgivare, men om de fortfarande kan anses vara “liberaler” är en definitionsfråga. I alla fall tänker de uppenbarligen inte släppa ut Chodorkovskij som i dag har 1110 dagar kvar av sitt åttaåriga fängelsestraff.

Mer på temat:

Av Kalle Kniivilä

Mest om Ryssland.

11 svar på ”Isoleringscell för intervju”

Mycket intressant! Frågan är om den nuvarande regimen någonsin kommer att våga släppa ut Chodorkovskij. Med sina pengar, kontakter, insikter och den långa fängelsevistelsen (som stärker hans moraliska auktoritet) i bagaget tror jag han skulle kunna bli ett allvarligt hot mot den sittande regimen om han blev fri. Jag gissar därför att vi får se nya anklagelser mot honom i god tid innan den nuvarande strafftiden löper ut.

Tja… Chodorkovskij har inte mycket pengar kvar, och vad gäller hans moraliska auktoritet så tror jag att en mycket stor del av ryska folket ser honom i första hand som en tjuv, helt oavsett hur han tjänat sin forna förmögenhet. Mycket pengar = tjuv.

Visst är det så att många ryssar (med viss rätt) generellt är negativt inställda till landsmän med mycket pengar, men det är ju ett faktum som borde gå att använda i argumentation även mot de nuvarande makthavarna. Pengar förvärvade genom politisk makt borde ju vara ännu mer impopulära (om det bara blir allmänt känt hur det ligger till). Och jag är tämligen säker på att Chodorkovskij, i alla fall i jämförelser med andra oppositionella oligarker som flytt landet, vunnit i anseende på att stanna i Ryssland, kämpa för sin rätt och avtjäna sitt straff. Att han dessutom har förlorat oerhört mycket pengar på kuppen stärker förmodligen med samma logik hans anseende (“moralisk auktoritet” var dock kanske att ta i).

De nuvarande makthavarna har inga pengar. Inte officiellt i alla fall. De två goda tsarerna, alltså. Att de elaka bojarerna har mycket pengar kan ju inte vara de goda tsarernas fel. :-)

De nya anklagelserna mot Chodorkovskij kom ju redan förra året. Nu anklagas han för att ha stulit all olja Yukos utvann under sex år. Det kan räcka till några års förlängning av straffet.

Mitt intryck är att de flesta ryssar som bryr sig om politik är införstådda med att Putin har roffat åt sig pengar, det är liksom inget som förvånar. Medvedev är mer oklart, han har gjort en politisk karriär, och jag skulle tippa han är den minst korrupta president Ryssland någonsin haft.

Igår var det trafikstockning ett bra tag när han skulle åka till sitt residens från Kreml, men det är ju kanske inte korrupt. ;-) .. Bara ett tecken på att trafiken i Moskva är ett skämt. Jag har dock sett hans bil.

I övrigt så har jag som andra ryssar helt glömt bort finanskrisen och tänker nu bara på den lilla söta tigerflickan som Putin visade världen. ;-) Primitiv PR givetvis, men det är all pr i Ryssland.

En ny “intervju” med MBKh: http://newtimes.ru/articles/detail.php?ID=2009 publicerades häromdagen i the New Times.
Intervjun gjordes av Evgenija Albats i samband med den nya rättegången som pågår mot honom. MBKh berättar bl a att han kommer att syssla med alternativa energikällor när (och om) han blir frisläppt.

Han uttrycker också glädje över att han i fängelset haft tid att läsa hundratals böcker och därigenom uppnått kunskaper motsvarande en högre humanistutbildning.

Intressant med tanke på att Kasianov var premiärminister när Chodorkovskij greps.

Stängt för kommentering.