i På svenska

”Vi har precis begravt en 14-årig flicka på gården”

Esperanto: ”Ni ĵus enterigis 14-jaran knabinon en la korto”

Guram Dzjiojev flyttade förra året från Nordossetien till Sydossetiens huvudstad Tschinvali för att ta hand om sin åldriga mamma. Båda två var i staden under striderna som började i fredags. Nu har han skickat sin mamma till Ryssland med evakueringsbussarna, men stannar själv kvar i den bombade staden. Ryska mobiltelefoner fungerar fortfarande i Tschinvali, och tidigt på måndagseftermiddagen lokal tid lyckades jag ringa Guram. Detta är hans berättelse.

Vi bor på nionde våningen i stadens högsta hus. Det var mamma som väckte mig vid midnatt natten mot fredagen. Hon sa att de bombar oss. Från mitt rum har man utsikt över hela staden. Från andra sidan kan men se långt söderut, kanske tre mil. På natten, när det är klart väder, ser man se ljusen i Gori.

Det liksom blixtrade i den riktningen, och sedan såg jag explosionerna i vår stad. Det verkade vara raketgranater. Men jag hann inte titta mycket. Vi var rädda, så vi sprang ned till vår källare. Alla var där.

Senare klättrade jag upp några gånger för att titta. Det blixtrande ljuset hade kommit närmare. Jag såg när en georgisk pansarkolonn körde in i staden. Ett pansarfordon sköt med kulspruta in genom fönstren på bostadshus. Efter det körde arton stridsvagnar. De öppnade också eld mot bostadshus med si­na kanoner.

Mamma stannade i källaren, men jag var tvungen att gå ut för att ta mig till ett annat ställe. I vanliga fall tar det en kvart att gå dit, men nu tog det åtta timmar. Jag fattar inte hur de kan ha så mycket ammunition. De sköt hela tiden. Bara ett par gånger var det uppehåll under tjugo minuter.

Nästan hela staden är jämnad med marken. Vårt hus är nästan det enda som inte har skadats. Jag står ute vid grannhuset just nu. Här finns en generator där jag kan ladda mobilen. Vi har varit utan ström i fyra dygn. Rinnande vatten har vi inte haft på två månader. I fredstid får vi vatten med tankbil. Nu har folk ställt ut kaminer och eldar med vad de kan hitta för att koka dricksvatten.

Det är väldigt ont om mat. Vi har inte fått någon hjälp från Ryssland än här i södra delen av staden, och jag har inte vågat mig till centrum på två dagar, det är farligt. Det hörs skott igen söderifrån, från tunga vapen. Det det sägs att ryska stridsvagnar har ställt sig utanför staden för att inte dra georgisk eld till bostadsområden. I dag var det en luftstrid över staden, fast jag kunde inte se vems plan det var.

Det är väldigt få människor kvar i staden. I vårt höghus är sex personer kvar. Vi har precis begravt en 14-årig flicka här på gården. Hennes pappa hade tänkt ta familjen till ett säkrare ställe. En prickskytt dödade henne när de var på väg. Pappan kom tillbaka med dottern. Han var helt utom sig, det är omöjligt att beskriva. Vi satte ihop en kista och begravde henne här nära huset i dag. Inte bara vi måste göra så, det är många som får begrava sina närmaste på gården.

Jag kan nog inte ta vapen i mina händer, men jag ska stanna här. Jag kan hjälpa att begrava de döda, det är nog det enda jag kan göra.

Samtalet skedde på ryska. Den här texten publicerades i Sydsvenskan 2008-08-12.

Här är hela den oredigerade intervjun som ljudfil:

Mer på temat:

  1. Mycket av rapporteringen och nyheterna från konflikten känns som delar i en större informationskrigföring, där rapportering från striderna i både Sydossetien och Georgien samt påstått våld mot civilbefolkningen ännu inte har kunnat verifieras.

    Intervjun med Guram Tjiojev är en av de första intervjuerna som jag läst som är autentisk.Dessvärre har civilbefolkningen verkligen drabbats hårt.

Kommentarer inaktiverade.