i På svenska

Fisk simmar motströms

Esperanto: Fisk naĝas kontraŭ la fluo

Robert Fisk är nyfiken i en strut. Till skillnad från en del andra utrikeskorrespondenter går han sina egna vägar, ganska ofta mot strömmen. Det är därför det är så intressant att läsa honom, men samtidigt undrar man varför svensk utlandsbevakning alltför ofta saknar det djup och kunskap man hittar i hans texter.

På något sätt påminner Robert Fisk om Ryszard Kapuściński, som har kallats för världens bästa utlandskorrespondent. Båda har utomordentligt välutvecklat öga för detaljer, Kapuściński kanske är ännu bättre som skribent, men som journalist är Fisk helt oöverträffad.

Han ser det stora i det lilla, det lilla i det stora, och kan därför fästa uppmärksamheten på samband som är helt självklara – när han väl pekat ut dem. Det enda man undrar är varför ingen annan sett detta förr. Men det kanske krävs trettio års erfarenhet som mellanösternkorrespondent för att se skogen för träden.

Fisks tegelsten har titeln ”The Great War for Civilisation”. Titeln är texten på en medalj som Robert Fisks far fick i första världskriget, men kan lika gärna beskriva de imperialistiska krig som både Sovjet och USA under de senaste årtionden fört i mellanöstern. På engelskt vis har boken en undertitel som upprepar huvudtitelns innebörd, fast med andra ord: ”The Conquest of the Middle East”. (På svenska: Det stora kriget för mänskligheten: kampen om mellanöstern – 2007.)

Fisk tar avstamp i första världskriget, folkmordet på armenier i Turkiet, det Osmanska rikets sönderfall. Så fortsätter han med uppdelningen av mellanöstern mellan kolonialmakterna, alla krig, svek och kappvändningar, och drar en logisk linje till 2006 års Bagdad, där det är omöjligt för en västerlänning att visa sig offentligt utan att riskera kidnappning och halshuggning framför en videokamera.

Men det är ingen historiebok han har skrivit, utan en djupt mänsklig skildring, med äkta medkänsla för de lidande och välformulerat raseri mot cyniska och omänskliga makthavare, oavsett om de sitter i Washington, Jerusalem, Bagdad eller Alger.

Fisk träffar de sista överlevande från folkmordet på armenier på ålderdomshem i Beirut, han pratar med revolutionära mullor i Iran och träffar överlevande efter mullornas tortyr. I Afghanistan försöker han ta bussen från Kabul till norra delen av landet precis när den sovjetiska inmarschen har börjat, men blir efter några timmars resa stoppad i en sovjetisk vägspärr.

Han vägrar ta nästa buss tillbaka, eftersom de civila afghanerna i bussen har sett honom tillsammans med de ryska soldaterna. De skulle kunna döda honom, innan han hunnit övertyga alla om att han inte tillhör den nya ockupationsmakten. I stället får han sätta sig bredvid en sovjetisk officer i en militärkonvoj på väg från Sovjet till Kabul. Konvojen blir anfallen av afghanska motståndsmän, men Fisk klarar sig oskadd.

Ett par årtionden senare är det amerikanska trupper som bombar Afghanistan. Fisk får motorstopp i en gränsby som är full av afghaner på flykt. I årtionden har deras hemtrakter härjats av krigare utifrån, och nu hämnas mobben på den tjocke västerlänningen som har sina sista reservglasögon hängande i ett snöre runt halsen. Fisk blir misshandlad men räddas av sina knytnävar, en gammal bybo och pakistansk ambulanspersonal som gömmer honom för folkmassan.

Efteråt skriver Fisk inte bara att han förstår hatet, utan att han förmodligen själv skulle ha gjort samma sak om han varit på de afghanska flyktingarnas plats. Han rättfärdigar inte våldet, men han kan se var hatet har sitt ursprung. Han ser vigselringen som glittrar i solen på en död irakisk soldats ringfinger, han ser de söndersprängda barnen på sjukhusen i Bagdad, och han ser hur ändamålet helgar medlen när västmakterna återigen för ”det stora kriget för civilisationen”. Han är solidarisk med offren, alla offren.

Robert Fisk är passionerad och indignerad. Det har man rätt att vara när man ser det förfärliga som andra inte kan eller vill se. Journalistens uppgift är att hålla tummen i makthavarnas öga, tycker Fisk. Det låter inte alls objektivt, tycker kritiker som hittat flera fel i Fisks 1.300 sidor.

Säkert har Fisk fel på en eller annan punkt, annars vore han inte mänsklig. Men det stora felet ligger annanstans: varför är det så få som ser den stora bilden, och ännu färre som kan och vill förmedla den till andra. Vi behöver fler journalister av Fisks kaliber, fler tidningar som är beredda att satsa på seriös bevakning av världen utanför. För den finns där ute, världen.

Mer på temat: