i På svenska

Fina språk och mindre fina

Esperanto: Lingvoj prestiĝaj kaj malprestiĝaj
Suomi: Hienompia kieliä – ja huonompia

Ĉefministra akceptoAtt kunna språk är ofta prestigefyllt, men inte alltid. En svensk som har lärt sig exempelvis arabiska i vuxen ålder brukar få beundrande kommentarer, men det är inte alls lika fint att ha arabiska som modersmål och ha lärt sig svenska i vuxen ålder. Det mindre fina språket kan också råka heta finska, eller något annat ditåt.

Häromdagen var jag på anställningsintervju och fick frågan om jag möjligen talade några ytterligare språk:

– Alltså, förutom ryska, och… finska, visst heter det finska?

Majoritetsspråket i Finland heter onekligen finska, och det språket är mitt modersmål. Men det kanske inte räknas.

I efterhand är det lätt att räkna ut vad jag borde ha svarat:

– Precis som jag har skrivit i min ansökan så talar jag fem språk flytande och kan använda alla fem på hög nivå även skriftligt. Dessutom klarar jag att läsa sakprosa på ytterligare ett antal språk, precis som det står i ansökan. Jag undrar om det är någon annan av de sökande som har samma bredd i sina språkkunskaper.

Men det var givetvis inte vad jag svarade. På något konstigt undermedvetet sätt utgick jag ifrån det allmänt vedertagna: vissa språk räknas, vissa inte, och engelska är en självklarhet som knappt behöver nämnas. Alla svenskar tror ju att de själva talar en i det närmaste perfekt engelska.

Så vad svarar man?

– Ytterligare språk…? Nja, nej, egentligen inte. Jo, i nödfall kanske lite tyska, om jag är illa tvungen. Och förresten, engelska kan jag ju också.

– Jo, det förstås.

Och så, som en liten skamsen eftertanke:

– Och så kan jag ju esperanto…

För det är ju något man oftast talar tyst om, för att inte bli betraktad som en missionär för en exotisk, halvgalen sekt, eller något ännu värre.

Ĵurnalista kongresoDärför far det en konstig upplevelse att delta i världskongressen för esperantotalande journalister i Vilnius för ett par veckor sedan.

Inte för att vi är så väldigt många – visst samlade reportrarna från kinesiska radions esperantoradaktion lyckönskningar inför OS, och polska radion spelade in intervjuer för sin dagliga poddsändning på esperanto, men en stor del de 180 anmälda kongressdeltagarna var faktiskt på sin höjd hobbyjournalister för diverse små tidskrifter som ges ut på esperanto. Men den prestigefyllda inramningen var högst ovanlig.

Visserligen brukar världskongressen varje samla ett par tusen av de mer välbargade esperantisterna till en kongresssanläggning i en storstad någonstans i världen, men i Litauen var vi inte betalande kunder utan inbjudna gäster. Och inte inbjudna av vem som helst, utan av den högsta statsledningen samt Litauens journalistförbund.

Kongressen var avgiftsfri, alla kongressdeltagare bodde gratis på ett bra mellanklasshotell, och några nyckelpersoner fick till och med flygbiljetten betald. De viktigaste mötena ägde rum i litauiska parlamentets konstitutionssal, där väggarna är täckta med jättelika fotografier som visar viktiga ögonblicksbilder ur parlamentets historia.

När parlamentets talman Česlovas Juršėnas höll ett välkomsttal stod han framför ett foto som visar barrikaderna runt parlamentet i augusti 1991, när kuppmakare försökte ta makten i Moskva och Litauens självständighet återupprättades.

Samma kväll bjöd Juršėnas in alla kongressdeltagare till en bit mat i parlamentet gästmatsal och överräckte ett personligt brev med lyckönskningar till den nya ordföranden i esperantojournalisternas förbund, den kända litauiska radiojournalisten Audrys Antanaitis, som brukar bjuda de viktigaste litauiska politikerna till sitt intervjuprogram i nyhetskanalen Žinių radijas. (Se filmsnutten här intill – ordföranden i Litauens Esperantoförbund tolkar från litauiska till esperanto.)

Själv blev jag intervjuad i litauiska riksradion tillsammans med den sympatiske Audrys Antanaitis, som tolkade frågorna till esperanto och mina svar till litauiska. Och premiärministern bjöd kongressdeltagarna på en fin supé i universitetets fina restaurang, även om han själv inte kunde närvara.

De högt uppsatta litauiska politikerna vill givetvis få bra publicitet både i Litauen och i utlandet genom att stödja esperantojournalisternas kongress. Och visst kan de nära kontakterna mellan det litauiska journalistförbundet och politikerna kännas märkliga ur svensk synpunkt. Men faktum är att esperanto i Litauen har prestige i maktens korridorer, kanske därför att litauerna av egen erfarenhet alltför väl vet vad språkligt förtryck innebär.

Och visst var det fint att se det litauiska parlamentet inifrån, möta talmannen och och hålla föredrag vid bordet där det upproriska Litauens grundlag undertecknades i mars 1990, när Sovjetunionen fortfarande såg oomkullrunkelig ut. Men det allra finaste var ändå middagsbjudningen hemma hos en esperantotalande familj, den koreanska tv-korrespondenten Taesok och hans litauiska fru, pianoläraren Vida.

Vespermanĝo ĉe Taesok kaj VidaNio personer från åtta länder, med åtta modersmål, runt samma bord med koreanska delikatesser, ypperligt litauiskt öl, och en konversation utan dess like. En dokumentärfilmare från Polen, en förläggare från Tjeckien, en EU-översättare från Luxemburg och en dockteaterdirigent från Bulgarien kan ha en hel del intressant att säga när de får prata fritt, på sittt eget språk. Och det är precis det man kan göra esperanto till – sitt eget språk och inte någon annans.

Det bör sägas, även om det tar emot – ibland är esperanto faktiskt ett riktigt fint språk.

Ja, och jobbet då? Det gick givetvis till någon helt annan.

  1. Språks status är kanske inte alltid ett mysterium, men att reda ut till exempel varför just finskan har låg status i Sverige, det är inte gjort i en handvändning.

    Det massiva sverige-svenska ointresset för Finland som samhälle och nation, närmast ett avståndstagande, ”heter det nu finländska eller finska?”, det är inte lättare att begripa.

    Fast högmod sägs ju gå före fall!

  2. Ja, det är ingen tvekan om att svenskar i allmänhet ”ser ned” på språkkunskaper hos folk som kommit från *vissa* (inte alla!) länder. Det är förjäkligt. Akademiker från Balkan och mellanöstern t.e.x har oftast fantastiska språkkunskaper jämfört med medelsvensken.

    Finskans status i Sverige är ett intressant ämne – kanske något för en avhandling eller liknande. Finska verkar inte riktigt ”räknas” som ett främmande språk, på något sätt.

    Att tala finska och ryska MÅSTE vara extremt värdefullt för en svensk journalist! Det är ju en ovanlig kombination dessutom. Jag hade trott att anbuden skulle hagla tätt!

Kommentarer inaktiverade.