i På svenska

Fel film om Litvinenko

nekrasov2.jpgПо-русски: Не тот фильм про Литвиненко

Inför ryska presidentvalet den 2 mars gjorde SVT en så kallad ”rysk dokumentärsatsning”. Det innebär att SVT visade fyra filmer med rysk anknytning. Det är en märklig bild av Ryssland som kommer fram.

Första filmen handlade om en niobarnsmor ute på landet. Sådana finns säkert också i Sverige, men hur typiskt är det?

Andra filmen handlade om ett kvinnofängelse i Sibirien – ”en berättelse som skildrar hur det är att växa upp i det nya Ryssland”. Hm. Vad skulle vi säga om rysk tv visade en film om ett ungdomsfängelse i Sverige och på sin hemskida beskrev det som ”en berättelse om hur det är att växa upp i Sverige”?

Tredje filmen är Andrej Nekrasovs opus om fallet Litvinenko. Här rinner bägaren över. Det är en mycket märklig, emotionell film, ett spretande hafsverk som är fullt av anspelningar och insinuationer. Därför har jag som tittare svårt att lita på någonting överhuvudtaget i Nekrasovs film, även om där säkert finns många sanningens korn. Att SVT väljer ut just den här filmen och visar den utan några som helst varningstexter skadar mitt förtroende för SVT.

Nekrasov gapar över för mycket, han vill komma med en universell förklaring till allt som pågår i dagens Ryssland. Resultatet är givet – han lyckas inte bevisa någonting. Allt i filmen visas ur hans personliga synpunkt, han är ständigt närvarande, och allt är ytligt. Det finns ingen klar logik i filmens uppbyggnad, och den som inte känner till detaljerna i Litvinenko-fallet förstår inte speciellt mycket av det som pågår. Däremot framgår det tydligt att Nekrasov vill imponera på tittaren med sina språkkunskaper: han lyssnar flytande när Stora Experter pratar tyska och franska.

Filmen visades på måndagskvällen, men jag stod inte ut till slutet. Dagen därpå såg jag resten av filmen på SVT:s webbplats för att få reda på om det fanns något av värde mot slutet. Det gjorde det givetvis inte. Det här är ju ingen seriös film, och uppenbarligen är det ingen förutom SVT som tar en på allvar. Här är vad den relativt oberoende och frispråkiga Moskvatidningen Novyje Izvestija skrev när den snabbt ihopklistrade filmen visades i Cannes:

Nekrasov har förresten inte stuckit under stol med att filmen grundar sig på hans personliga förhållande till händelserna. Därför var det förutbestämt att filmen skulle bli subjektiv. Egentligen kan man inte ens kalla den för en dokumentär, eftersom det inte är dokument utan känslor som ligger till grund för filmen.

novaja.jpgDet är sant att den starkt regeringskritiska tidningen Novaja Gazeta är svår att få tag i ute i provinsen – precis som de flesta Moskvatidningar. Men det var skrattretande att se hur Nekrasov i filmen låtsades att förgäves leta efter tidningen i S:t Petersburg, en europeisk miljonstad, Rysslands andra huvudstad, där Novaja Gazeta har en egen lokalredaktion och egen lokal edition. Han går runt med en kameraman och frågar i gatustånd som säljer kioskromaner, kulörta veckotidnignar och sensationsblaskor. Klart han inte får napp, men speciellt förtroendeingivande är det inte.

Själv köpte jag hösten 2006 Novaja Gazeta utan några som helst problem i centrala S:t Petersburg. Tidningen var placerad på synlig plats i en vanlig tidningsbutik vid huvudgatan Nevskij Prospekt, jag behövde inte leta. Men så hade jag inte heller någon kameraman med mig, jag fick fotografera själv.

Med andra ord – jag har inga pretentioner när det gäller filmen, den är som den är: ett oseriöst hafsverk. Det man undrar är varför SVT valt att visa just Nekrasovs film, och inte exempelvis den här holländska dokumentären som gör skäl för namnet. (Tack för tipset, Mattias.)

Jag hade nästan förlorat hoppet, men det fjärde och sista avsnittet i ”dokumentär”-satsningen var faktiskt ett lyft. Den schweziska filmen om mordet på Anna Politkovskaja var välgjord, seriös, lågmäld och tankeväckande. Tack för den.

  1. jag tyckte också det var konstigt när han letade efter Novaja gazeta! jag lyckas alltid få tag på den i Sankt Petersburg. (Många tidningskiosker verkar ju till och med tillhöra NG, de är helt målade i NG’s logga och vit och blått!) I alla fall om man frågar på utgivningsdagen (onsdagar, har jag för mig) eller några dagar efteråt. Någon enstaka dag före nästa utgivning kan den ju vara slutsåld förstås, han kanske kom på en sådan dag. Men han borde veta bättre än att göra en sådan poäng av det.

  2. och så gillade jag inte att berezovskij fick säga två eller tre gånger att ryssarna har ”slavmentalitet”. han är dum tycker jag. Om jag inte minns fel så var det dock i filmen om Anna Politkovskaja som journalisten sa det klassiska om berezovskij: ”Han har till och med anklagats för att vilja störta Putin”. Det har jg hört svenska journalister på radio säga också, som om det vore en absurd anklagelse. Vaddå till och med, han säger det ju själv, jag har hört det både på radio och sett det på teve, han säger ju själv att det enda sättet att göra sig av med den nuvarande regimen är genom våld och att han förbereder det.

  3. Berezovskij är en sådan opportunist och kameleont att åtminstone jag inte längre kan ta något han säger på allvar. Därför var det skönt att han inte alls syntes till i den holländska filmen om Litvinenko. Där var det i stället Bukovskij som fick uttala sig. Honom kan man ju lita på.

  4. Nog tycker jag ändå att det finns en del korn av sanning i det Berezovskij säger, även om jag också anser att han är en ganska obehaglig och arrogant typ som det är väldigt svårt att få någon klar uppfattning om.

    Jag vill också tipsa om Nekrasovs tidigare film ”Nedoverie” som fokuserar speciellt på husbombningarna 1999. Den enda version jag hittade på nätet är dock nästan dubbelt så lång som den till ryska dubbade variant jag sett tidigare, så den innehåller förmodligen en hel del sega partier man kan hoppa över. http://video.google.com/videoplay?docid=7658755847655738553&hl=en

  5. Länk till recension av ”Nedoverie”: http://www.kinokultura.com/reviews/R7-05nedoverie.html

    Allra intressantast i ”Nedoverie” är klippen från ett av de sista oberoende diskussionsprogrammen som sändes på NTV innan den som den sista av de stora ryska TV-kanalerna våren 2000 togs över av ryska staten. Dessa kommer ungefär 40 minuter in i den version jag länkade till ovan.

    Även Trepashkins medverkan i filmen är högintressant och ger en viktig bakgrund till förståelsen för varför han plötsligt fängslades med mycket hårda villkor.

    Både Trepashkin och Litvinenko har f ö gett intryck av att vara mycket sympatiska och ärliga på gränsen till naiva, sett utifrån det filmmaterial jag sett dem i, och jag har svårt att föreställa mig att de skulle ha någon dold agenda i sina ensamma kamper mot regimen.

  6. Litvinenko hade säkert ingen dold agenda. Däremot var han nog väldigt förtjust i olika konspirationsteorier och ville se FSB:s eller andra ryska säkerhetstjänsters hand bakom allting som händer i världen. Han hävdade ju till och med att det var ryska säkerhetstjänster som låg bakom publiceringen av de numera världsberömda karikatyrerna i Jyllandsposten.

    Det var ju trevligt att se att det var min gamla lärare, fd mp-språkröret Fiona Björling som skrivit recensionen.

  7. En del påståenden som Litvinenko gjorde var definitivt uppåt väggarna, såsom utpekandet av Putin som pedofil. Men jag har ändå svårt att föreställa mig att han skulle ha hittat på alla de skandalösa anklagelser han kommit med mot FSB. Jag tror det ligger väldigt mycket i många av hans skandalösa avslöjanden, och det finns ju faktiskt en hel lång rad bevis som stödjer hans version om till exempel hussprängningarna. Framförallt ”övningen” i Rjazan lämnar mig ingen ro, och FSB:s ”success story” under avdelningen efterlysta på http://www.fsb.ru (som fortfarande 9 år senare nästan enbart innehåller tillintetgjorda ”misstänka” för hussprängningarna) lugnar knappast mig i alla fall.

    Såg förresten att det gjorts en del intervjuer med Trepashkin efter frisläppandet ur fängelset:
    http://youtube.com/watch?v=WzMnz0tKpfk&feature=related (intervju med Novaja Gazeta – 4 delar)
    http://youtube.com/watch?v=l0wvZok9xYo&feature=related (”debatt” – också 4 delar)

    Jag har för övrigt också haft Fiona som lärare i någon kurs för många år sedan, och minns särskilt hennes härliga raseriutbrott mot dem som kom för sent till föreläsningarna.

Kommentarer inaktiverade.