i På svenska

En tjetjen som längtar hem

German Sadulajev föddes 1973 i den lilla tjetjenska staden Sjali, med rysk mamma och tjetjensk pappa. 1989 lämnade han Tjetjenien för att börja läsa juridik i Leningrad. Märkligt nog måste han alltså ha läst där samtidigt med mig under höstterminen 1989. Kanske såg jag honom i matsalen eller de proppfulla bussarna till universitetet.

Det var ingen lätt tid att börja juridikstudier i Sovjetunionen, en stat som höll på att gå under. Det sovjetiska studiebidraget räckte inte till mycket, och det fanns inget i affärerna att köpa. Och ingen visste vilka lagar som skulle gälla härnäst. Men Sadulajev blev till slut jurist, och bor än i dag kvar i staden som nu heter S:t Petersburg. Där arbetar han på ett företag som importerar matvaror.

Och där kunde sagan ha varit slut, om inte German Sadulajevs hemtrakter hade drabbats av krig, om inte hans syster hade sårats. Och om han hade kunnat låta bli att skriva. Han ville inte skriva om Tjetjenien, men han var tvungen, säger han.

I en av hans berättelser åker huvudpersonen från S:t Petersburg till Ingusjien för att hämta sin sårade syster. När han och systern ska byta plan i Moskva tas de in för polisförhör. Polisen utgår ifrån att systern har varit i samröre med motståndsrörelsen – annars hade hon ju inte kunnat såras. Den ryska armén skjuter väl inte på oskyldiga, menar de.

I en annan av Sadulajevs berättelser åker huvudpersonen hem till det som inte längre är hem, mellan de två krigen, när Tjetjenien var ett kaotiskt ingenmansland, utan någon som helst närvaro av centralmakten.

Många hus var helt förstörda, överallt kunde man se bombhål, och på många ställen låg det oexploderade granater. Jag tänkte gå till centrum, och min farbror stoppade en tung Makarovpistol i mitt bälte. Det ansågs oanständigt av en man att visa sig på allmän plats utan vapen.

I Sadulajevs berättelser alternerar det kaotiska och meningslösa med nästan idylliska beskrivningar av barndomens provinsiella tillvaro i ett land som inte längre finns, ett land som man kan längta tillbaka till såsom man kan längta tillbaka till sin oskyldiga ungdom.

Berättelserna är samlade i boken Я – чеченец! (Jag är tjetjen!), där Sadulajev ger ett helt nytt perspektiv både på händelserna i Tjetjenien och vad det innebär att vara tjetjen i dagens Ryssland. Ibland kan man tycka att han är aningen sentimental, men det är lätt att förlåta honom. Han skriver om sitt Tjetjenien, det riktiga Tjetjenien, inte det som flimrade förbi i den ryska statstelevisionens propagandistiska rapporter om ”antiterroroperationen”, en operation som alltid var nästan slutförd, i nyheterna om tjetjenska ”terrorister” som ”förintades” medan ”våra trupper” med sina blanka vapen i värsta fall ”led förluster”.

En sak kan jag ändå inte förlåta, och det är berättelsen ”Segerdagen” i samma bok. Men kanske läser jag den fel? För mig är den som hämtad ur ryska extremnationalisters propagandaarsenal, med den enda lilla skillnaden att en av hjältarna är tjetjen. Sadulajev säger att han alltid är på de svagas sida – men har de svaga rätten att döda de starka?

Händelserna i berättelsen äger rum i Estland, där två sovjetiska veteraner på den stora sovjetiska segerdagen den 9 maj 2005, 60 år efter andra världskrigets slut, tar på sig sina gamla uniformer och går ut på stan för att fira. De råkar träffa på estniska ungdomar i kläder som imiterar SS-uniformer, ungdomarna hånar dem, men de sovjetiska krigshjältarna visar sitt rätta virke och dödar så många estniska fascister de hinner innan de själva dör hjältedöden.

På den sovjetnostalgiska webbplatsen Scepsis.ru hyllas berättelsen som bokens bästa, ”värd en helt egen bok”. Själv tycker jag att berättelsen är vidrig – det ”fascistiska Estland” som beskrivs där finns inte i sinnevärlden, bara i rysknationalistiska propagandisters sjuka fantasier. Så visst hade den varit värd en helt egen bok, helst en bok som ingen velat ge ut.

Men det mesta andra i Sadulajevs bok är absolut läsvärt, exempelvis berättelsen Пионервожатый (Pionjärledaren). Den finns nu även i min översättning på esperanto som kommer med i nästa nummer av Beletra Almanako. Undrar om det finns några planer på att översätta Sadulajev till svenska?

Mer på temat: