En mångkonstnär från Kaliningrad

Jag upptäckte Jevgenij Grisjkovets för ett år sedan, när jag flög till Ryssland för att bevaka parlamentsvalet. Inte så att han var med på flyget, varför skulle han flyga från Köpenhamn till Moskva när han bor i Kaliningrad. Men han var med i Aeroflots glansiga magasin. Det säger något om hans kultstatus i Ryssland.

Intervjun med författaren och skådespelaren, som till skillnad från de flesta andra ryska kändisar inte bor i Moskva, var intressant. I en bokhandel vid Tverskaja hittade jag senare hans första roman, Rubasjka (”Skjortan”). En riktigt bra bok om vänskap, förälskelse, Moskva, en bok som börjar med att huvudpersonen tar på sig en ren, ny skjorta, och slutar samma kväll när skjortan har gjort sitt för dagen.

Grisjkovets är intrigens mästare, och det är svårt att lägga hans böcker åt sidan innan man har läst ut dem. Men det är ändå inte intrigen som är huvudsaken. Grisjkovets är språkets mästare, det är en njutning att läsa hans ryska. Men inte heller är det språket som är huvudsaken. Grisjkovets är framför allt en mästerlig berättare. Med sina ord skapar han en hel värld som är sann, och det är den värld vi lever i, även om vi kanske inte hade förstått det innan han berättade det för oss.

Nu har jag läst hans nya roman Asfalt, som jag hittade i en bokhandel i Minsk häromveckan. På något sätt påminner den om Rubasjka, men den är ännu bättre. Jag hade egentligen tänkt göra en massa andra saker i helgen, men återigen kunde jag inte lägga ifrån mig Grisjkovets bok. Och Asfalt är mycket tjockare än Rubasjka.

Det är samma värld vi befinner oss i som i förra boken, samma stad, den övre medelklassens Moskva. Det är det riktiga Moskva, inte den karikatyr vi ser i tv-nyheterna, en stad där det bor verkliga människor, en enorm storstad som egentligen bara skymtar i bakgrunden men som ändå känns minst lika äkta som det Moskva där jag själv köpte Grisjkovets första bok. Fast framför allt är det människorna som gör boken.

Det märkliga är att det egentligen bara är huvudpersonen Misja som vi lär känna ordentligt, alla andra ser vi bara genom hans ögon – och ändå känns alla människor i boken så riktiga att det till och med är svårt att kalla dem för fiktiva personer, de känns mer levande än så. Också den svenske professorn Soderblöm, en bifigur som fått prickarna över öet på fel ställe, känns helt äkta. Och prickarna kanske bara är på fel ställe därför att Misja inte är så slängd i svenska?

På ytan handlar Asfalt om Misja, en företagare som tillverkar trafikskyltar. Han ska snart fylla fyrtio. En gammal väninna ska snart fylla femtio, men det blir ingen fest – hon hänger sig i badrummet. Misja sätter i gång en febril aktivitet för att förstå varför väninnan tog livet av sig, eller kanske försöker han förstå sig själv.

I mitten av boken plockar Misja ner en egentillverkad trafikskylt från hederplatsen på sitt kontor, en skylt han tidigare varit oerhört stolt över. Skylten visar oändlighetstecknet. I slutraderna kommer han på vad han i stället ska hänga upp: en teckning som han själv påbörjat, och som hans nioåriga dotter slutfört på sitt eget sätt.

Asfalt är en bra bok, men den finns givetvis inte på svenska. Hoppas något förlag får för sig att ge ut en översättning. Inte heller Rubasjka finns på svenska, men en tysk översättning har precis kommit ut i Schweiz. I sin blogg berättar Grisjkovets hur det gick till i veckan när han nästan missade presentationen av boken, eftersom de schweiziska arrangörerna hade lyckats övertyga honom om att han skulle kunna ta sig till Schweiz från Österrike med ett Schengen-visum, trots att Schweiz inte ingår i Schengenländerna. Bloggposten har hittills fått 249 kommentarer. Grisjkovets är populär i Ryssland.

Det enda av Grisjkovets som mig veterligen finns på svenska är novellen ”Att begrava en ängel” i en nyutkommen antologi med samma namn. Dessutom har Anna Rotkirch tydligen också översatt hans pjäs ”Staden”, men den verkar inte finnas utgiven.

På ryska finns ett antal texter på lib.ru. På fanklubbens hemsida finns inte bara texter utan även en del ljudinspelningar – Grisjkovets är en mångsidig person.

Själv ska jag ta och läsa hans bok ”Reki” (”Floder”), den kan man hämta hem som en gratis e-bok. Men i dag öppnar jag den inte, den får vänta till nästa helg. Annars blir återigen en massa andra saker ogjorda.

2 kommentarer till “En mångkonstnär från Kaliningrad

  1. Jevgenij Grisjkovets är min favorit författare.
    Jag rekommenderar er att läsa hans första pjäs ”Как я съел собаку” (Hur jag åt en hund).
    Jevgenij berättar om en mycket känslig, dramatisk och kanske även lite romantisk (i alla fall för mig, eftersom en stor del av handlingen utspelar sig i mina hemtrakter av Primorskij Kraj) del av hans självbiografi.
    Sibirien, armén, Russkij ön, och mycket annat som förändrade hans liv finns i hans första boken.
    Jag vet inte om den är översatt till svenska men originalet finns på
    http://grishkovets.com/text/grishkovets_-_kak_ya_sjel_sobaku.html

    Rekommenderar starkt! =)

  2. Visst, hundpjäsen är enormt bra. Och allra bäst är den som ljudbok. Eller radiopjäs på cd? Vet inte vad man ska kalla det för när han själv spelat in sin pjäs, men bra är den.

Kommentarerna är stängda.