i På svenska

Den ryska bussen är i tid igen

Det här är den sista i en serie av sex artiklar som jag skrev efter en vecka i Ryssland i början av december 2007. Artiklarna publiceras i Sydsvenskan i julveckan.

En la buso

Öster om Nizjnij Novgorod följer vägen floden Volgas södra strand. Från Rysslands västra gränstrakter är det två dagars tågresa hit. Till östligaste Ryssland tar tågresan en vecka till. Men så långt kör den lilla vitblå bussen av det ryska märket PAZ inte.

Ute snöar det, men inne i bussen är det varmt och kvavt. Sötsliskig rysk popmusik strömmar ur högtalarna.

– Är vi snart framme i Tolba? frågar den gamla ryska gumman i filtstövlar längst framme i bussen oroligt, för andra gången.

– Det är långt kvar. Jag säger till när vi är i Tolba, svarar en tatarisk man i femtioårsåldern godmodigt. Han svettas inte trots sin pälsmössa och varma bruna skinnjacka.

– Men jag ska inte till Tolba. Jag ska till Sergatj. Är Tolba före eller efter Sergatj? frågar gumman återigen.

Det hörs spridda skratt i bussen.

– Tolba låter som om det låg i Mongoliet, säger någon.

I alla fall är det en bra bit från de glänsande köppalatsen, trafikstockningarna och skyskraporna i Moskva. Det är glest mellan husen här, det syns mest vita fält och kala träd när bussen envist surrar framåt. Vägen är oväntat bra.

Ryssland har förändrats de senaste åren, och förändringarna syns inte bara i det allt dyrare och stressigare Moskva. Sakta men säkert dyker små tecken av relativt välstånd upp också långt borta i provinsen.

Bussen är på väg mot den lilla staden Sjumerlja i republiken Tjuvasjien. Där bor min gamle vän Andrej i en liten etta med sin fru och sin lille son. Det är trångt, så Andrej har ställt datorn i köket. Men sedan mer än ett år har han bredbandsuppkoppling till internet.

– Fast det har blivit för populärt sista tiden, uppkopplingen försvinner nästan varje kväll eftersom de har kopplat för många modem till samma telefonväxel. Jag har ringt och klagat, säger Andrej.

Vendejo en ŜumerljaFör några år sedan var de flesta i Sjumerlja fattiga och det fanns nästan inget att köpa. Nu är närbutiken i grannhuset fräsch och nyrenoverad. I hyllorna finns allt man kan önska sig. Jag plockar på mig en flaska vitvin från södra Ryssland, Andrej tar en färsk gräddtårta i en genomskinlig plastförpackning.

– Förr kom tårtorna från större städer, nu finns det ett litet företag här som bakar dem, säger Andrej.

Lönerna betalas ut i tid. Bussarna går i tid. Efter 90-talets omvälvningar är lugn och ro det alla längtat efter, tycker Andrej.

Stabiliteten har inte bara inneburit ett långsamt ökande välstånd. Också det politiska livet har stabiliserats. I de likriktade tv-kanalerna syns ingen opposition, nyheterna berättar om ett folk som enat sig och yttervärlden som vill Ryssland illa. Men det stör inte Andrej.

– Det var så mycket bråk innan, det var inte konstruktivt. Visst finns det intressanta diskussioner på tv fortfarande. Och allt finns ju på internet.

Text och foto: Kalle Kniivilä
Sydsvenskan 5.1.2008

  1. Allt man kan önska sig? Inte georgiskt vin eller mejeriprodukter från baltikum va? De är farliga har jag hört ;-)

    Trevlig artikelserie, kul att Sydsvenskan publicerar en sådan!

    Hälsningar
    Johan

  2. Nej, klart man inte kan köpa georgiskt vin eller estnisk ost, det gäller att hålla sina önskningar på en realistisk nivå…

    Det är andra gången på drygt ett år jag fått åka till Ryssland för Sydsvenskans räkning. Speciellt trevligt är det när man jämför med vad som händer med Rysslandsbevakningen i vissa andra svenska medier. Både DN och TT har ju lagt ner i Moskva.

Kommentarer inaktiverade.