i På svenska

En lycksökare i Moskva

Eduard Bagirovs roman Gastarbajter var en av förra årets mest omtalade böcker i Ryssland. Inte i första hand på grund av den litterära kvaliteten, eftersom boken knappast kan anses ha några litterära kvaliteter, utan framför allt på grund av det högaktuella temat, den aggressiva marknadsföringen med slagord som ”Slava Rossii!” (”Ära till Ryssland!”) samt försäljningssuccén som inte lät vänta på sig.

Bagirovs bok trycktes i 100.000 exemplar, de första kapitlen läcktes ut på nätet i förväg och sommaren 2007 var boken etta på försäljningslistan, åtminstone ett tag. Men det var inte då jag upptäckte Bagirov. I stället dök hans namn upp när bloggaren voinodel (journalisten Vadim Retjkalov) nyss lovade att sluta använda svordomar. Löftet avlade han efter att ha läst Bagirovs något specifika intervju med tidningen Kommersants chefredaktör Andrej Vaslijev.

Jag blev nyfiken och läste intervjun, som till stor del består av uttryck av en typ som Vasiljevs tidning aldrig skulle sätta på pränt. Bagirovs nydanande intervjumetod utgår ifrån att både intervjuoffret och intervjuaren dricker sig fulla. Samtalet spelas in och dechiffreras senare. Givetvis sade Vasiljev ett och annat som han senare ångrade, men då var det så dags. Han försökte också hävda att han inte gett tillstånd att publicera intervjun, vilket fick Bagirov att gå i taket.

Bland annat hävdade Bagirov att han minsann inte är någon dum journalist och att han aldrig skulle förnedra sig till att ta betalt för tidningsartiklar, även om han givetvis kan skriva sådana betydligt bättre än någon journalist. Pengar från tidningsredaktioner får gå direkt till välgörenhet, sade han. När någon undrade hur han då livnär sig sig svarade han att han gör det genom att skriva böcker, något han är riktigt bra på.

Då blir man ju nyfiken, och jag var tvungen att kolla. Det visar sig att denne store författare skrivit exakt en bok, nämligen bästsäljaren Gastarbajter. Efter visst letande hittade jag också hela boken på nätet.

Bagirovs bok är faktiskt riktigt intressant, även om den kanske mest är att betrakta som kiosklitteratur. Det intressanta består i att boken till stor del är självbiografisk, och Bagirov beskriver framför allt det tidiga 90-talets kaotiska vilda östern på ett ovanligt sätt, ur en fattig lycksökares grodperspektiv. Framför allt de första kapitlen känns äkta och självupplevda, och det finns vissa beröringspunkter med Sadulajev, som dock är en författare av en helt annan kaliber.

Precis som Bagirov själv är huvudpersonen Jevgenij Alijev född i Turkmenistan med en rysk mamma och en azerisk pappa. Precis som Bagirov själv flyr han från militärtjänsten i den turkmeniska armén, hamnar i fängelse i Ryssland, förmodligen för droger, och bosätter sig sedan i en liten håla ute på den ryska vischan.

Så småningom hamnar han i Moskva, där han går från dörr till dörr och säljer kinesiska batteridrivna massageapparater för det femdubbla priset. Så startar han eget och skickar ut andra dörr-till-dörr-försäljare och drabbas av både banditer och snutar som vill åt hans pengar.

Efter rubelkraschen 1998 blir han en fastighetsmäklare vars affärsidé är att lura en handpenning av kunderna och sedan skicka ut dem för att träffa lägenhetsinnehavaren som aldrig dyker upp – ett vanligt fenomen i den tidens Ryssland.

Alijev (Bagirovs alter ego) blir sedan chef för en buss- och lastbilsdepå och lyckas skaffa sig ryskt medborgarskap innan hans beskyddare skjuts ihjäl på öppen gata. Så blir han förmedlare av bussbokningar, internet dyker upp och han får nya kontakter som tlil slut leder till att han blir byggentreprenör.

I slutet av boken hamnar han i kläm mellan poliser, statliga tjänstemän och banditer som alla kräver honom på enorma penningsummor. Som den ärliga person han är väljer han att betala lönerna till sina illegala gästarbetare. Banditerna som inte får sin beskärda del slår ner honom med basebollträn och boken tar slut som i en vägg. Förmodligen planerar Bagirov att återuppväcka sin hjälte när pengarna från första boken är slut.

Bagirov är uppenbarligen ingen överdrivet ödmjuk person, och just nu verkar han njuta av det kändisliv han låtsas förlöjliga i sin bok. Precis som för hans hjältar kommer det förmodligen att gå både upp och ner för honom, medan livet blir allt mer schablonartat. Men de första kapitlen i hans bok och liv kändes rätt så äkta och läsvärda.

Mer på temat: