Esperanto: Naskiĝtago de kontraŭsovetia malpropagandilo
Det finns ingen sanning i Nyheterna, och i Sanningen finns det inga nyheter, hette det på sovjettiden. Det gamla antisovjetiska skämtet är lättare att förstå om man vet att de två viktigaste tidningarna i Sovjetunionen hette just “Sanningen” (Pravda) och “Nyheter” (Izvestija).
Det fanns dock en tidning som innehöll både sanning och nyheter i Sovjetunionen. Tidningen bestod av ett högst varierande antal karbonkopierade, maskinskrivna blad med det komplicerade namnet Chronika tekusjtjich sobytij (“Krönika av aktuella händelser”). Första numret av Chronika kom ut för ganska exakt 40 år sedan, den 30 april 1968.
1968 var FN:s människorättsår, och tidningen skulle från början heta “Människorättsåret i Sovjetunionen”. Så stod det högst upp på det första maskinskrivna bladet, vilket tyder på att grundaren Natalja Gorbanevskaja från början inte hade planerat det långvariga projekt som Chronika utvecklades till. Redaktörerna byttes ut allt eftersom de hamnade bakom galler och taggtråd, men den underjordiska tidningen fortsatte att komma ut ända till 1983, när den dåvarande redaktören, matematikern Jurij Sjichanovitj, greps.
Själv sammanställde den då 32-åriga poeten och översättaren Natalja Gorbanevskaja de första tio numren. Hon deltog också i den välkända demonstrationen på Röda torget mot den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien i augusti 1968. Gorbanevskaja var den enda av de åtta demonstranterna som inte fängslades direkt, förmodligen därför att hon hade två små barn. Hon hade sin tre månader gamla son med på demonstrationen.
Hon kunde fortsätta med sin verksamhet ända till den 24 december nästa år, då hon till slut greps. Myndigheterna kom snabbt fram till att hon måste vara galen, eftersom hon gav ut en tidning utan tillstånd och demonstrerade mot partiets kloka politik i Tjeckoslovakien. Fram till februari 1972 tvångsvårdades hon därför på en stängd psykiatrisk klinik.
Tidnignen kunde dock inte stoppas så lätt – andra redaktörer tog över. En av dem var biofysikern Sergej Kovaljov, som var redaktör för sju nummer av tidningen, greps 1974 och dömdes till sju år i fångläger samt tre års intern förvisning för “antisovjetisk agitation och propaganda”. Under perestrojkan fick han lov att återvända till Moskva där han bland annat var med och grundade ryska Amnesty. Under Boris Jeltsins presidentperiod blev han statlig ombudsman för mänskliga rättigheter, men avgick 1996, efter första Tjetjenienkriget.
Det intressantaste med Chronika är, att den underjordiska tidskriften inte alls sysslade med det sovjetstaten beskyllde redaktörerna och medarbetarna för, “agitation och propaganda”. Tvärtom lyckades Chronika under alla år behålla en lugn tonart och bara rapportera fakta, utan ideologiska pekpinnar eller värdeladdade ord. På sin höjd kunde redaktörerna ibland tillåta sig citattecken när de nämnde olika “brott” som människorättsaktivister anklagades och dömdes för.
Den underjordiska tidskriftens struktur var densamma från början till slut, även om omfattningen växte från några tiotal sidor i början till över hundra sidor i de sista numren på 1980-talet. Varje nummer inleddes med ett citat ur FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna:
Envar har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser.
Att skriva om mänskliga rättigheter i Sovjetunionen innebar i praktiken att tidningen hela tiden var tvungen att rapportera om nya gripanden och domar över människorättsaktivister. Tidskriftens fasta avdelningar hade därför namn som “Gripanden, husrannsakningar, förhör”, “I fängelser och fångläger”, “Samizdat-nyheter”. Så här kunde en nyhet i tidningen se ut:
Sergej Kovaljov gripen
Den 27 december greps Sergej Kovaljov i Moskva. Den 23 december genomfördes en husrannsakan hos honom, en av många husrannsakningar som genomfördes denna dag i Moskva och i Litauen i anslutning till “mål nummer 345” av Litauens KGB. (Se avdelningen “Gripanden, husrannsakningar, förhör”.)
Husrannsakningen började tidigt på morgonen och fortsatte i 12 timmar. Bland det som beslagtogs fanns deklarationer och brev skrivna av politiska fångar, uttalanden till deras stöd, exemplar av “Krönika av aktuella händelser”, av “Krönika av Litauens katolska kyrka”, en förteckning över 135 fängslade litauer, 43 fotografier (P. G. Grigorenko, I. Gabaj, P. Litvinov, L. Bogoraz osv.), texter av domar, “Gulag-arkipelagen”, V. Tjalidzes bok “Sovjetunionen och mänskliga rättigheter”, ett antal brev och anteckningsböcker.
Efter husrannsakningen fördes S. Kovaljov och hans fru i väg till förhör där de skulle höras som vittnen. Under förhöret deklarerade Kovaljov för förundersökningsledaren A. V. Trofimov, att han vägrar att delta i förundersökningen. Sin vägran motiverade han med de flertaliga lagbrotten i behandlingen av rättssaker som berör spridning av information. Efter förhöret fick Kovaljov en kallelse för nästa dag. Den 24 december, efter att ha väntat ungefär två timmar i väntrummet, gick han hem. Sitt pass lät han ligga kvar hos vakten. Den 26 december ringde förundersökningsledaren Trofimov honom och bad honom komma när han vill för att hämta passet och för ett kort samtal “på ungefär 10 minuter”. Den 27 december kom S. Kovaljev till Lubjanka klockan 10 på morgonen. På kvällen blev det känt att han gripits. På följande dag, att han skickats till Vilnius med flyg.
Artikeln om gripandet publicerades i nummer 34 som kom ut den 31 december 1974, bara några dagar efter händelsen. Det gick över tio år innan Kovaljov kunde återvända till Moskva.
Mer på temat:
