Vem bryr sig om Ryssland?

PK-debatt om Ryssland Det är inte många svenska journalister som bryr sig om Ryssland. Den slutsasen kunde man i alla fall dra om man räknade publiken på Publicistklubbens paneldebatt på temat ”Skurkstat eller demokrati – Ryssland i svenska medier” i Malmö på måndagskvällen den 29 oktober. Förutom paneldeltagarna och organisatörerna hade ett drygt trettiotal åhörare orkat ta sig till restaurang Flygeln vid Malmö Musikteater. En månad tidigare lockade debatten kring några uppmärksammade rättsfall en publik på över hundra personer som knappt fick plats i restaurangen.

I panelen fanns denna gång Vladislav Savić (fd. SR-korrespondent i Moskva), Kristian Gerner (professor i historia), Eva Elmsäter (fd. SVT-korrespondent i Moskva) samt Tiina Meri från Sydsvenskans ledarredaktion. Debattledare var Göran Svedberg och Peter Palmkvist. Michail Skupov från ryska ambassaden hade lämnat återbud.

Göran Svedberg inledde med att hänvisa till en intervju där Vladislav Savić sagt att han på grund av sin serbiska bakgrund inte lider av rysskräck, och undrade om svenska journalister i gemen gör det. Vladislav Savić berättade att han av sin farfar i stället fått lära sig att det är turken som är den stora fienden.

– Alla har vi ju vårt bagage, och i Sverige har man definitivt rysskräck i bagaget, som också påverkar hur man ser på ryssen. Men inte bara på ryssen, det handlar också om Norge, Finland, vad som helst. Det finns förutfattade meningar i varje land, och det är inget konstigt.

Den svenska rysskräcken påverkar i viss mån bilden av Ryssland i svenska medier, tyckte Vladislav Savić. Samtidigt påpekade han att det inte är så länge sedan Sovjetunionen upphörde att existera, och att skräcken under sovjettiden var mer befogad.

Tiina Meri menade att den svenska ”rysskräcken” i huvudsak går ut på att förtränga Ryssland eller i alla fall obehagliga skeenden i Ryssland. Själv har hon estnisk bakgrund och kan jämföra med Estland, där medierna har en mycket raljant och ironisk ton och gärna tror det sämsta om Ryssland.

– I Sverige tycker jag egentligen att tonen är ganska saklig och korrekt, sade hon.

Kristian Gerner gillade inte ordet ”rysskräck” utan ville helst prata om svensk ”främlingsrädsla”, men anslöt sedan till Tiina Meri och menade att man möjligen kan prata om ”beröringsskräck”, eftersom svenskarna vet så lite om Ryssland.

Därefter skenade debatten i väg på ett långt sidospår som gällde den planerade gasledningen från Ryssland till Tyskland. Olle Schmidt hänvisade till sina baltiska kolleger i EU-parlamentet och var starkt kritisk till gasledningen. Kristian Gerner ansåg att gasledningen är farlig därför att den ger Ryssland en bra förevändning att starkt utöka sin militära närvaro i Östersjön. Thomas Hamberg undrade varför man inte lika gärna kan oroa sig för ökad tysk militär närvaro, men Olle Schmidt menade att Tyskland inte räknas eftersom det ingår i EU.

Mest balanserat resonerade Vladislav Savić som påpekade att Östersjön fram tills ganska nyligen militärt dominerats av Warszawa-pakten, och nu förvandlats till ett Nato-hav. Han påpekade också att det är i Ryssland energitillgångarna finns, och det finns inte mycket man kan göra åt den saken.

När debatten återvände till det egentliga ämnet, Ryssland i svenska medier, påpekade Eva Elmsäter att det har blivit betydligt svårare att bevaka Ryssland, bland annat därför att ryska medier och framför allt rysk tv har blivit så kritiklösa. Om ryska journalister inte längre kan, vill eller vågar rapportera om det som egentligen pågår, är det inte lätt för en svensk reporter att följa händelserna i Ryssland och hitta intressanta ämnen, menade hon.

Där tycker jag att hon i huvudsak har fel. Visst stämmer det att ryska tv-nyheter mest är Putin, Putin och än en gång Putin, men det finns fortfarande mycket att hämta i andra ryska massmedier, som dessutom till mycket stor del är lättillgängliga på nätet. Det finns också än så länge många medborgarorganisationer som kan vara enormt intressanta som källor.

Även när det gäller Tjetjenien, där man som utländsk journalist svårligen kan röra sig fritt, kan man genom lokala medborgarorganisationer och oberoende journalister få tillgång till mängder av information. Dessutom kan större uppmärksamhet från västliga massmedier i bästa fall göra det något besvärligare för ryska myndigheter att sätta käppar i hjulet för de fragment av ett medborgarsamhälle som ändå finns i Ryssland.

Det stora problemet är i vilket fall inte tillgången till information utan den i det närmaste totala bristen på intresse hos massmedieföretagen i Sverige.

Som ett tecken på den bristen nämnde Tiina Meri att nyhetsbyrån TT sedan snart ett år inte längre har någon korrespondent i Moskva. Vladislav Savić tillade att även Dagens Nyheter stängt butiken i Moskva, och att väldigt få korrespondenter finns kvar. Han påpekade samtidigt att källkritiken i svenska medier ofta är bristfällig när Ryssland är med i bilden – enligt honom har medierna exempelvis ”köpt den polska utrikespolitiken mot Ryssland med hull och hår”, medan man varit betydgligt mer kritisk och inhämtat röster från andra sidan när det gäller Polens politik gentemot Tyskland.

Ungefär här hamnade debatten på ett nytt sidospår om den tidigare tjetjenske krigaren Magomed Usupajev som fått asyl i Sverige. Honom har Ryssland krävt utlämnad, eftersom han misstänks för människorov – och kanske för att han är släkt med den folkvalde tjetjenske presidenten Aslan Maschadov som ryska trupper dödade i mars 2005. Den svenska regeringen beslutade att inte utlämna Usupajev, eftersom han riskerar att bli torterad i Tjetjenien där han skulle ställas inför rätta.

– Jag håller fullkomligt med om att han inte ska lämnas ut, för vi har ingen aning om vad han kan råka ut för där han eventuellt kan hamna, och det är mot alla våra principer i det här landet, sade Eva Elmsäter.

Ljudmila Hamberg från publiken hävdade då att det inte finns några fakta som talar för att tortyr förekommer i Ryssland, utan att det bara handlar om förutfattade meningar.

– Om det hade varit krav från USA så skulle han lämnats ut, därför att ni delar upp, utan bevis, i ”bad guys” och ”good guys”. Alltså, allt som har med Ryssland att göra är ”bad guys”. Vad finns det för bevis? Det finns inga argument, absolut inga. Det är bara påståenden och förmodanden.

Rysslandsbevakningen har på senare tid allt mer kommit att handla om en enda person, Vladimir Putin. Debattledaren Göran Svedberg undrade om svenska medier ger en rättvisande bild av Putin.

– Det finns ju ett svenskt och västligt sätt att se på Putin, och så finns det ett ryskt sett att se på Putin, och de skiljer sig ganska mycket åt. Jag köper inte det här riktigt att ryssen älskar makten och så vidare. För det har hänt en hel del under Putin som varit positivt för ryssen, med ryska ögon sett, och det kan man inte förta i sammanhanget, sade Vladislav Savić.

Kristian Gerner kopplade framställningen av Putin i ryska medier till den gamla ryska ikonografiska traditionen som också de sovjetiska makthavarna anknöt till. Han påpekade också att Putin kommer från Andropovs moderniserande KGB-tradition.

– Sättet att bygga upp ledarkulten kring Putin, och sättet att styra information utanför demokratisk kontroll, det är två arv från sovjettiden som finns kvar med Putin. Men sedan finns det en tidsinställd bomb i ryska samhället, och det är de hundratusentals ryska intellektuella, som tänker som de rysslandskritiska bland er, men bor i Ryssland, verkar i Ryssland… Där pågår den här kritiska diskussionen, de väntar på nästa Gorbatjov, menade Kristian Gerner.

Tiina Meri talade om en helt annan tidsinställd bomb i Ryssland, nämligen den nationalistiska och främlingsfientliga anden som makthavarna i Ryssland släppt ur flaskan. Hon jämförde Ryssland med Weimar-tidens Tyskland och uttryckte oro för fragmentering och balkanisering av Ryssland som en följd av den ryska nationalismens uppgång.

Det finns säkert fog för Tiina Meris farhågor, kanske speciellt när det gäller det mångnationella och redan nu oroliga södra Ryssland. Lika oroväckande är den allt mer populära, aggressivt västfientliga och konspiratoriska retorik som aktivt uppmuntras av regeringstrogna massmedier – och av Vladimir Putin själv. Så kanske är rysskräcken inte helt obefogad?

Samtidigt har Vladislav Savić rätt när han påpekar skräcken till stor del är en självuppfyllande profetia:

– Vart Ryssland går någonstans, det bestämmer ryssarna, men det bestämmer också Väst i stor utsträckning. Blir det mycket debattartiklar med Kristian Gerner och andra i Väst där man målar ut Ryssland som farligt, så kommer de självklart att få rätt så småningom. Då kommer Ryssland att bli isolerat och farligt. Däremot, om vi mer och mer samarbetar och binder upp varandra ekonomiskt, så borde det te sig mycket bättre för framtiden mellan Ryssland och Europa, eftersom Ryssland behöver Europa ekonomiskt – som den stora kunden. Den potentiella fienden finns i öster, det är Kina, och i söder, den islamiska världen, så för mig är det obegripligt varför Putin och Ryssland ska bygga upp en tredje front – mot sina kunder.

Lyssna på hela debatten

4 kommentarer till “Vem bryr sig om Ryssland?

  1. Verkar ha varit en mycket intressant debatt av vad jag kan dömma från din sammanfattning. Hoppas att sådana här möten kan leda till mer konkreta resultat i form av mer fördjupande analys i utrikesrapporteringen.

  2. Appropå alternativ till teve: Den som är intresserad av den ryska unga bloggosfären kan ta en titt in i min blogg! Dels har jag länkar till bloggar (för den som kan ryska) dels översätter jag en hel del blogginlägg till svenska. mest översätter jag dem jag tycker om – jablokoungdommarna, men jag översötter också ur nasjis och Ungagardets bloggar och hemsidor, för att ge en bild av deras resonemang – hela resonemangen. Det är lätt att navigera genom att söka eller klicka på kategorierna i högekanten!
    Ett tips är att söka på Barabanov högst upp i högerkanten… ILja Barabanov är nog min favoritbloggare.

  3. ”Som ett tecken på den bristen nämnde Tiina Meri att nyhetsbyrån TT sedan snart ett år inte längre har någon korrespondent i Moskva. Vladislav Savić tillade att även Dagens Nyheter stängt butiken i Moskva, och att väldigt få korrespondenter finns kvar.”

    Förbluffande. Hur är detta möjligt? Moskva är huvudstad i ett av de största och viktigaste länderna på jorden. Var, om inte i Moskva, ska TT och DN har korrespondenter?

  4. Thank you for summarizing this debate. Te Swedish point of view is missing in many blog discussions in the english language bologosphere when it comes to Estonia and the German- Russian gas project.

Kommentarerna är stängda.