i På svenska

Skämtar Putin när han skämtar?

putinavidel.jpgIngen kan veta med säkerhet när eller hur mycket Rysslands president Vladimir Putin skämtar, inte ens världens främste Putinolog.

Andrej Kolesnikov på den ryska dagstidningen Kommersant är utan tvekan den journalist i världen som bäst känner personen Vladimir Putin. År 2000 var han med och skrev intervjuboken От первого лица, ”I första person”. Sedan 2002 är han medlem i Kremls presspool och skriver annorlunda, personliga och inte alls följsamma artiklar om Vladimir Putin. (Fram till 2006 ägdes Kommersant av exiloligarken Boris Berezovskij, nu ägs den av Alisjer Usmanov.)

Artiklarna från åren 2002-2004 är samlade i två extremt läsvärda böcker med namnen Я Путина видел! (”Jag har sett Putin!”) och Меня Путин видел! (”Putin såg mig!”) som trots ämnet blev bästsäljare i Ryssland och som nu finns i sin helhet på Kommersants webbplats. Han var också den som först skrev om Putins lyckönskningar till Israels sexbrottsanklagade president Moshe Katsav.

Putins konstiga skämt har inte blivit färre. Kolesnikov skriver fortfarande regelbundet om Putin, och han var den ryske journalist som var inbjuden till presskonferensen där Putin verkade jämföra sig med Mahatma Gandhi. Kolesnikov såg jämförelsen som ”helvetisk ironi, som gör att man känner sig illa till mods just därför att han inte log en enda gång”.

Kolesnikov är visserligen den journalist som känner personen Putin bäst – men det behöver inte betyda mycket. Kolesnikov säger själv att Putin är en mycket sluten person som aldrig släpper någon nära eller avslöjar vad han egentligen tänker. Ett bra exempel finns i en intervju med Kolesnikov själv i den ryska tidningen Sreda från december 2005.

Sreda: Behövs det en revolution i Ryssland? Många tycker att vi har diktatur nu, att det behövs en förändring.

Kolesnikov: Jag är inte nöjd med det som pågår nu, det är en sak som är säker. Men om en revolution skulle bryta ut nu skulle allt bara bli mycket värre. Det skulle troligen inte bli en sådan revolution som behövs. En sådan revolution som jag skulle vilja se kan inte hända hos oss.

Meda andra ord, ett harmoniskt samhälle…

Dit kommer vi genom det vi har nu. Det kan man bara hoppas på. Vi har ju haft fri journalistik. Under Jeltsins tid levde jag i ett samhälle där det fanns fri journalistik. Nu finns den inte. Men paradoxen är, att det är just denna fria journalistik jag sysslar med. Det är en gåta.

Med andra ord, ni sysslar med något som inte finns?

Jag skriver och jag begränsar mig inte på något sätt. Inte heller tänker jag på följderna. Men om någon frågar mig om vi har frihet, så svarar jag helt övertygat: nej. Den finns ju inte. Jag tittar på tv och pratar med folk som jobbar där. De har det inte så bra. De går längs korridorerna i tv-centret Ostankino och undviker att se varandra i ögonen. Men ändå sysslar jag själv med fri journalistik. Vid ett tillfälle sade jag till presidenten ungefär samma sak om friheten som jag nu har sagt till er. Han frågade mig: men vad är det som inte är bra då? Vi pratade om televisionen. Han höll med, fast han sade: hurdant samhället är, sådan är också televisionen. Så frågade han: men vad är det mer som du inte tycker om, förutom televisionen? Jag svarade: jag tycker inte om att känslan av frihet har försvunnit. Jag känner inte att jag bor i ett fritt land. Å andra sidan känner jag än så länge inte fruktan för att jag bor i ett land där det redan är diktatur. Han lyssnade uppmärksamt på allt detta och sade: men har ni tänkt på att det kanske var just det jag har strävat efter, att den ena känslan skulle försvinna, och den andra inte uppstå?
Jag hoppas ändå att han skämtade.