i På svenska

Ryssland i Fokus

fokus0739s11.jpgMed anledning av ryska dumavalet nästa söndag har veckotidningen Fokus gjort ett Rysslandsnummer, ovanligt bra även om intervjun med Kasparov är onödig, honom har man hört så många gånger, och det är helt fel att kalla honom för ”oppositionsledaren”.

Martin Ådahls text Bakom Putinkulissen är mycket läsvärd. Jag håller jag helt med om hans tes: ”Ryssland är ett hot, inte för att det är så starkt, utan för att det bakom kulissen är så bräckligt”:

Olja och gas står för en tredjedel av landets hela BNP, två-tredjedelar av exporten, enligt ryska regeringens egna siffror. Råvarurikedomen mjölkas av olika lager av byråkrater och deras entreprenörsfientliga affärskontakter, med KGB-eliten i toppen av näringskedjan.

Ändå är jag är tveksam till uppmaningarna att stoppa gasledningen Nord Stream. Vill tyskarna köpa gas från Ryssland så får de väl göra det. Martin Ådahl har visserligen rätt när han skriver följande:

I ett krisläge är det överhängande risk att nationalismen eldas på ytterligare, av Putin, eller en mer oberäknelig efterträdare. Det handlar inte om nya invasionshot, men ett ultranationalistiskt Ryssland kommer knappast dra sig för sabotage mot grannländer eller strypta energileveranser.

Men på vilket sätt skulle beroendet av Ryssland minskas om gasledningen i stället byggdes på land, som många kräver? Nä, just det. Och att inte köpa gas från Ryssland alls är väl inte ett speciellt realistiskt alternativ. Det är inte bra om Västeuropa blir alltför beroende av Ryssland, men man bör hålla i minnet att även Ryssland blir beroende av Västeuropa när man bygger nya ledningar. Då måste man sälja gasen till Västeuropa, eller inte sälja den alls. Och säljer man inget får man inga pengar.

I sin artikel I händerna på eliten driver Malcolm Dixelius tesen att Putin inte alls är någon ensam maktmänniska, utan en lojal tjänsteman som går elitens ärenden:

Han har ingen egen ideologisk bas. Han har ingen egen politisk bas. Han har ingen egen ekonomisk bas. Ända sen han kom till Moskva från en ganska blygsam post som vice borgmästare i Sankt Petersburg har han visat pragmatikerns förmåga att balansera olika maktintressen mot varandra. När han kom till makten 1999 var han i hög grad beroende av kretsen närmast den avgående presidenten Jeltsin. För att avlägsna sig från den, har han varit tvungen att stödja sig på andra delar av den ryska makteliten.

Dixelius har säkert rätt, åtminstone såtillvida att Putin är mycket beroende av sin omgivning, och framför allt utövar makt genom att balansera olika intressen mot varandra. Försvinner Putin så försvinner vågmästaren, och då vet ingen vad som kan hända innan en ny balans uppstår. Än mindre vet någon hur den nya balansen kan se ut. Därför letar eliten nu desperat efter ett sätt att behålla Putin trots att han avgår.

Intervjun med Garri Kasparov är som sagt mindre intressant, och ingressen som hävdar att den tidigare schackvärldsmästaren Garry Kasparov är den samlande kraften i den oppositionsrörelse som försöker utmana kretsen kring president Putin är direkt missvisande, eftersom det inte finns någon enad oppositionsrörelse i Ryssland.

I titelartikeln Fången i Kreml tar Vadim Volkov ett petersburgsperspektiv på Putin, berättar om Putins gamla kompisar från S:t Petersburg och KGB som kommit till makten tillsammans med honom, och hävdar till och med att…

…oavsett vilken form maktskiftet efter Putin kommer att ta, och oavsett vilken post han kommer att tilldelas, så är Sankt Petersburg navet som Rysslands närmaste framtid styrs från för närvarande.

Det är nog att ta i rejält, och rubriken är betydligt intressantare än själva artikeln, som inte ens nämner att Putin på något sätt skulle vara fånge i Kreml. Fast det är han ju, och nu försöker han desperat lösa cirkelns kvadratur: att lämna Kreml och ändå vara kvar. Vad lösningen blir får vi kanske veta nästa vecka. Kanske.

Mer på temat:

  1. Problemet med gasledningen för Sverige är inte att länderna i öst blir förbigångna, utan att rysk militär kommer närmare Sverige.

  2. Hela Östersjökusten från Elbe till Karelska näset var ju i ryska händer fram till 1991. Nu är nästan hela sträckan Natoländer, så något jättestort ryskt hot kan väl inte ett par patrullbåtar vid en gasledning utgöra. Det är väl knappast sannolikt att de skulle angripa Sverige?

Kommentarer inaktiverade.