Putins plan: makten ut ur garderoben

jedinyjputin.jpgPutins uttalande på partikongressen i Moskva på måndagseftermidagen den 1 oktober var årets politiska händelse i Ryssland. Nu vet vi också varför han nyss bytte regering: för att förbereda grunden för detta uttalande.

I åratal har alla politiska analytiker spått i kaffesump för att få reda på vad Vladimir Putin tänker göra efter presidentvalet 2008, och vem som kan tänkas bli president efter honom. Nu vet vi svaret på första frågan, och vi vet också att svaret på andra frågan inte spelar någon roll. För Putin kan tänka sig att bli premiärminister. Och om Putin säger att han kan tänka sig något, då blir det så. Vem som då blir president lär inte spela någon större roll, men troligen är det Putins handplockade nye premiärminister Viktor Zubkov.

Måndagens partikongress var välregisserad, och många tyckte att den påminde om sovjetiska kommunistpartiets kongresser från början av åttiotalet. I alla fall var det en kvinnlig textilarbetare som var framme i talarstolen, berättade hur mycket bättre allt blivit under Putins tid både för henne och för hennes föräldrar, och bad honom stanna kvar som president. Och hon var inte den enda. Jo, maktpartiet heter förresten numera Enade Ryssland, och Putin är inte medlem – trots att det var han som grundade partiet.

Som så många gånger under de senaste åren avfärdade Putin återigen förslaget om att man borde ändra konstitutionen så att han kan sitta kvar. Den här gången var han faktiskt till och med lite rolig när han gjorde det, men ingen vågade skratta: “Att ändra konstitutionen för en enda persons skull, även om jag själv fullständigt litar på den här personen, skulle inte vara rätt”, sade han.

Men så kom bomben: Putin går inte med i partiet, men ställer upp som Enade Rysslands förstanamn i parlamentsvalet i december. Dessutom är det “en realistisk idé” att han skulle kunna bli premiärminister efter presidentvalet i mars 2008. Därmed är Rysslands politiska kurs över kommande år fastslagen.

Putin är Rysslands utan jämförelse populäraste politiker. Delvis beror hans popularitet på statsstyrda, kritiklösa massmedier, men till stor del också på den relativa stabilitet och ekonomiska framgång som Ryssland åtnjutit under hans två presidentperioder, jämfört med 1990-talet. Nu får jasägarpartiet Enade Ryssland ta del av hela det politiska kapital som Putin på schyssta och mindre schyssta sätt byggt upp under de senaste åtta åren. Partiet kommer därmed troligen att få två tredjedelar av platserna i det ryska parlamentet, statsduman.

Ingen kommer då att säga nej, om Putin vill bli premiärminister, och själv har han redan sagt ja. Med sig till regeringen kommer han att ta med sitt folk från presidentadministrationen, och vips: regeringen får reell makt, något den senast hade hösten 1999. Också då hette premiärministern Vladimir Putin. Den gången var det Boris Jeltsin som utnämnde Putin, för att göra honom till sin efterträdare på presidentposten. Nu gör han det själv.

En del politiska bedömare i Ryssland och i utlandet ojar sig nu: Putin sitter kvar och fortsätter på sin auktoritära kurs, Ryssland får ingen riktig demokrati, stormaktsdemagogin och likriktningen av massmedier kommer att fortsätta. Visst, så är det med största sannolikhet. Samtidigt kan man undra: vad var då alternativet? Och fanns det något alternativ?

Om Putin verkligen blir premiärminister och regeringen får reell makt, innebär det för första gången på länge, att delar av den verkliga makten flyttar från Kremls och presidentadministrationens mörka korridorer till den mer offentliga politiska sfären. Det kan knappast vara av ondo.

Samtidigt ska man inte föreställa sig, att Ryssland helt plötsligt skulle kunna förvandlas till en parlamentarisk republik. Det finns ingen öppen konkurrens mellan olika politiska krafter. De viktiga politiska besluten fattas i stängda rum, där folket har inget att säga till om. Statsduman har ingen makt nu, annat än att säga “ja” till Putins förslag, och så kommer det att vara också om Putin blir premiärminister.

Den ryska statsdumans talman och jasägarpartiet Eniga Enade Rysslands ordförande Boris Gryzlov har definierat parlamentets roll i Rysslands politiska liv i ett uttalande som blev klassiskt i samma ögonblick han stängde munnen:

– Parlamentet är ingen plats för diskussioner.

Mer på temat

Av Kalle Kniivilä

Mest om Ryssland.

Ett svar på ”Putins plan: makten ut ur garderoben”

Stängt för kommentering.