i På svenska

Putin, partiet och fosterlandet

gryzlov.jpgVladimir Putin förblir nationens ledare, oavsett vilken post han har. Det skriver Boris Gryzlov, ledare för Putins stödparti Enade Ryssland på onsdagen i regeringstidningen Rossijskaja Gazeta.

Gryzlovs stora artikel är uppenbarligen en fortsättning på omvälvningen som började när Putin häromveckan lovade att ställa upp som förstanamn på Enade Rysslands lista i parlamentsvalet och antydde att han kan tänka sig att bli premiärminister när hans andra presidentperiod tar slut.

”Valet den 2 december 2007 kommer att lösa frågan om landets ledare. Den ledaren ser ut att bli, måste bli, och kommer att bli – Vladimir Putin,” skriver partiledaren och talmannen Gryzlov, samma man som myntade uttrycket ”parlamentet är ingen plats för diskussioner”.

Boris Gryzlov använder sig av den nyfunna ryska ”nationella idéen” som går ut på att Ryssland är omringat av yttre fiender och därför måste ha en stark ledare.

Vi ser hur Rysslands återuppståndelse – lindrigt uttryckt – oroar Rysslands konkurrenter och ”välönskare”. Ett försvagat Ryssland passade dem bättre, ett Ryssland som var berett att sälja råvarufyndigheter för en spottstyver och köpa allt annat. De vill inte ha ett Ryssland som exporterar högteknologiska produkter och försvarar sin inre marknad.

Vad är det våra ”välönskare” ställer sina förhoppningar på? I första hand på övergångsperioden 2007-2008. Att det ska skapas en krissituation i landet i samband med valen.

Utrikespolitik är inte bara staternas politik. Det är också deras ledares politik. Det moderna Ryssland är Putin. ”Ryssland utan Putin” är ett Ryssland utan ledarskap. Ett Ryssland utan vilja. Ett Ryssland som man kan dela och göra vad man vill med. Ryssland som ett byte.

Precis med en sådan känsla verkar en del ha väntat på svaret på frågan: ”Går ni in på en tredje mandatperiod?” De ser Putins avgång som en försvagning av Ryssland.

De väntar förgäves. Putin förblir Rysslands ledare.

Gryzlovs artikel, precis som hela den antivästliga kampanjen i dagens Ryssland, är ett märkligt svaghetstecken. En yttre fiende verkar vara det enda som de ryska makthavarna har lyckats komma på för att ena folket.

Samtidigt är det onekligen så att väst och framför allt USA har gett de ryska makthavarna många bra argument som kan användas för att bevisa att Ryssland verkligen befinner sig i en fientlig omringning. Ett bra exempel är beslutet att placera delar av USA:s robotförsvar i Tjeckien occh Polen.

The Economist skrev nyligen att den ryska utrikespolitiken har blivit en självuppfyllande profetia: genom att utse sina grannar till fiender har många länder som kunde varit vänligt sinnade i stället blivit nervösa och misstänksamma mot Ryssland. Men framför allt är rysk utrikespolitik inte alls utrikespolitik, utan bara en reflektion av den skakiga inrikespolitiken som mest verkar bestå av palatsintriger.

  1. Tack för ett intressant inlägg! Allt det här ståhejet bland Putin-anhängare och sykofanter är verkligen ett eko av svunna tider. På sätt och vis har utrikespolitik i alla länder antagligen varit en återspegling av interna (makt)förhållanden. Sen så är Ryssland av tradition ett mycket inåtriktat, och djupt konservativt, land, som du antyder. Jag föreställer mig att det viktiga är att söka fördjupa kontakterna mot Ryssland, och att vara optimist. Hur läser du situationen?

  2. Det viktiga är väl framför allt att försöka förstå vad som pågår i Ryssland och vart det kan leda i förlängningen. Det är inte helt enkelt. Men visst, mer kontakter är bra, förutsatt att de inte sker helt och hållet på ryska makthavarnas villkor.

  3. usch, mitt favoritcitat av gryzlov är vad han sa efter dumavalet 2003:
    ”De andra partierna kämpade för platser i duman – vi kämpade för Ryssland.”
    blä, konformist och antipluralist är vad han är.

Kommentarer inaktiverade.

Webmentions

  • Gryzlov « Lindrig huliganism 2007-10-18

    […] okt 18th, 2007 by amandalovkvist Läs mer om Gryzlovs artikel hos Kalle Kniivilä! […]