Enkla saker

1451.jpgFilmen Ostrov (”Ön”) köpte jag på dvd när jag var i Ryssland i början av december, eftersom flera av mina vänner rekommenderade den. Den är ju också känd i Sverige efter Per-Arne Bodins artikel i Svenska Dagbladet på julafton, och säkert sevärd.

Men av en slump stötte jag på en helt annan och annorlunda, ny rysk film som är ett riktigt mästerverk. Jag var i den stora livsmedelsbutiken Perekrjostok, i bottenvåningen på det enorma köpcentrum som byggts intill Kiev-stationen i Moskva, för att handla andra saker, och råkade se en hylla med dvd-filmer. Jag tittade lite bland de ryska filmerna, och hittade en som verkade aningen intressant. Dessutom var priset lågt, så jag köpte skivan.

Nu har jag sett filmen, Prostyje vesjtji (”Enkla saker”), av regissören Aleksej Popogrebskij. Jag hade aldrig hört talas om honom eller hans filmer, men den här filmen var otroligt bra, och ganska annorlunda än de flesta andra ryska filmer jag sett.

Skillnaden visar sig redan i början – hela filmen börjar som en närbild på en glasburk som fylls med soppa och packas in i en väska för vidare transport till arbetsplatsen. De vardagliga ryska miljöerna är äkta och härliga, och samtidigt filmade på ett konstnärligt sätt. Redan de ovanliga perspektiven och dogma-aktiga ljudmiljöerna gör filmen intressant, men det finns fler bottnar än så.

prostyje.jpgSå småningom visar det sig att huvudpersonen Sergej är en anestesiläkare från provinsen som bor i ett rum i en kommunalka i S:t Petersburg med sin fru. Dottern har precis flyttat eller flytt hemifrån och bor ihop med en okänd kille, okänt var. Sergej verkar ha en älskarinna på jobbet, på väg hem tar han en vodka för mycket och polisen tar hans körkort. Väl hemma får han veta att frun väntar barn och blir inte direkt glad.

Sergej får ett extrajobb hos ett företag som vårdar gamlingar i deras hem mot att gamlingarna vid sin död lämnar sina lägenheter till företaget. Sergejs extrapatient är en före detta skådespelare som inte är helt enkel att ha att göra med och som till slut ställer Sergej inför ett svårt moraliskt dilemma. Och dessutom blir Sergej påkörd av en bil när han berusad springer efter sin dotter som han råkar se på andra sidan gatan.

kuhnja.jpgEn verkligen sevärd film som förhoppningsvis kommer till svenska biografer någon gång. Enbart scenen i kommunalka-köket natten efter det att Sergejs fru kastat ut honom ur deras gemensamma rum är värd en extra guldstjärna. Sergej sitter på fönsterbrädan och röker när en gammal, krokig gumma kommer in, sätter på gasplattan och försöker tända en tändsticka.

Tändsticksasken faller på golvet, den gamla gumman försöker och försöker att nå ner till den, gasen flödar och Sergej som funderar över sitt liv ser på, till synes oberörd. Man väntar på en explosion när som helst, men i stället vaknar plastlådan på väggen till liv och spelar upp Sovjetunionens och nu Rysslands nationalhymn som miljoner sovjetmedborgare under årtionden vaknat till.

Det är morgon, ny dag, Sergej vaknar till liv, skruvar ner fanfarerna, stänger av gasen och plockar upp tändsticksasken. Livet går vidare.


No english titleThe best video clips are right here

PS: I filmen figurerar även den här underbara dikten som Fjodor Tiuttjev skrev på hösten 1866, några månader innan han fyllde 63 år. Vet inte om det finns en svensk översättning. Jag hittade en engelsk översättning av Frank Jude här, men den låter inte alls som originalet, det är bara ord som ställts efter varandra. Här är den i alla fall.

Когда дряхлеющие силы
Нам начинают изменять
И мы должны, как старожилы,
Пришельцам новым место дать,-

Спаси тогда нас, добрый гений,
От малодушных укоризн,
От клеветы, от озлоблений
На изменяющую жизнь;

От чувства затаенной злости
На обновляющийся мир,
Где новые садятся гости
За уготованный им пир;

От желчи горького сознанья,
Что нас поток уж не несет
И что другие есть призванья,
Другие вызваны вперед;

Ото всего, что тем задорней,
Чем глубже крылось с давних пор,-
И старческой любви позорней
Сварливый старческий задор.

When our decrepit energies
turn traitor,
when, like former tenants,
we let our house to the young,

save us then, good spirit,
from faint-hearted reproaches,
from slander, from animosity
at our changing life,

from feelings of suppressed spite
at the world which is being renewed,
where new guests sit
at the feast prepared for them,

at the bitter, galling awareness
that the current no longer bears our boat,
that there are other vocations,
that others have been called forward,

from everything that (the more ardently – the deeper)
we have concealed so long,
because more shameful than ageing, aged love
is an old man’s peevish passion.