Resultaten talar för sig själva

MinskDet som är kvar av pressfriheten i Vitryssland håller på att försvinna. Under flera år har statsmakten sakta men säkert dragit åt snöret som stryper en oberoende tidning efter en. Under hösten 2005 verkade kampanjen mot åsiktsfrihet accelerera, kanske som en del av likriktningskampanjen inför 2006 års presidentval.

Med ett besök i Vitryssland i mitten av november 2005 påbörjade jag den tredje omgången av ett SIDA-finansierat utbildningsprojekt för vitryska journalister. Projektet administreras av Fojo, fortbildningsinstitutet för journalister vid högskolan i Kalmar, och det handlar om professionell rådgivning till oberoende vitryska tidningar.

Vitryska journalister är fortfarande ofta klart påverkade av den sovjetiska traditionen, och behovet av professionell utveckling är stort. Att fortsätta med olika rådgivningsprojekt trots det ökande förtrycket är också ett viktigt sätt att visa makthavarna i Vitryssland vad Sverige anser om det fria ordets betydelse för demokratisk utveckling. Dessutom kan hjälpen faktiskt ha stor praktisk betydelse som resultaten från Luninets visar.

Hösten 2005 har varit en prövningarnas tid för de få oberoende tidningar som finns kvar i Vitryssland. Den första som drabbades av likriktningskampanjen var den sista oberoende rikstäckande dagstidningen Narodnaja Volja som dömdes till ett högt bötesbelopp, inte längre får säljas i statliga kiosker (några andra kiosker finns inte), inte längre får tryckas på statliga tryckerier (några andra tryckerier finns inte) och från årsskiftet inte heller får prenumereras genoms statens postverk (privata bolag får inte den licens som krävs för att sköta distribution av tidningar). Snart drabbade prenumerationsstoppet också lokaltidningar utanför huvudstaden.

För några år sedan fanns det ett 50-tal oberoende nyhetstidningar i Vitryssland, nu är färre än tjugo kvar. Flera av de oberoende tidningarna har redan tidigare strukits ur postens prenumerationskatalog, och i mitten av november fick ännu ett tiotal tidningar veta att de skulle strykas ur katalogen. Som konsekvens förlorar många av tidningarna hälften av sin upplaga och får mycket svårt att överleva ekonomiskt.

Statsmakten har också skaffat monopol på ordet ”Vitrysk” och ”Vitryssland”. Ingen oberoende tidning får längre ha dessa ord i sitt namn. Den nya bestämmelsen är framför allt riktad mot två välkända och relativt frispråkiga oberoende tidningar som nu har tvingats byta namn: den ryskägda Belorusskaja Gazeta (”Vitryska Tidningen”) och affärstidningen Belorusskij Rynok (”Vitryska marknaden”). Belorusskaja Gazeta har förkortat sitt namn till BelGazeta, medan Belorusskij Rynok blivit Belorusy i Rynok (”Vitryssarna och Marknaden”). Den sistnämnda tidningen har dessutom tvingats avstå från sitt välkända logotyp, de stiliserade bokstäverna BR. Enligt statsmakten var logotypen inte registrerad på tillbörligt sätt.

Samtidigt som oberoende tidningar drabbas av paragrafrytteri av sällan skådat slag favoriseras statliga tidningar på alla möjliga sätt. Statliga företag och många statsanställda påtvingas betala prenumerationer de inte vill ha – samtidigt som oberoende tidningar inte får prenumereras till statliga företag. Statsföretag ska helst inte heller annonsera i oberoende tidningar, och också privata företag är ofta tveksamma till att annonsera i oberoende tidningar eftersom de då kan drabbas av diverse statliga kontrollörer. Lönerna är oftast bättre på de statliga tidningarna och redaktionerna på statliga lokaltidningar är större även om upplagan kanske är mindre än för ortens oberoende lokaltidning, om sådan finns. På statens bekostnad kan ändå priset för de statliga tidningarna hållas lågt. Statstelevisionen kör dessutom sedan länge en omfattande reklamkampanj för den viktigaste statliga tidningen Sovetskaja Belorussija som de senaste åren allt tydligare följer en enkel redaktionell linje: ”I Vitryssland är allt bra, i utlandet är det bara kaos och elände”. Samma redaktionella linje följs för övrigt också av statstelevisionen, och någon annan television finns givetvis inte.

På nätet finns det ett relativt stort antal tillförlitliga källor för nyheter om Vitryssland, både inhemska och utländska. Tillgången till uppkopplade datorer är dock betydligt mer begränsad i Vitryssland än i Västeuropa, och också på den här fronten förbereder statsmakten sig på hårdare tag.

All internettrafik i Vitryssland går genom det statliga telemonopolet Beltelecoms nät. Enligt uppgift till den välrenommerade polska tidningen Gazeta Wyborcza finns det långt gångna planer för att vid behov stänga av tillgången till olämpliga webbplatser. Redan nu censureras nätet, dock än så länge i mindre omfattning. Enligt flera källor filtreras exempelvis Vitryska ligan för sexuellt likaberättigande och liknande ryska organisationers sajter bort. Några oppositionella webbplatser blockerades sporadiskt redan inför förra höstens folkomröstning som gav Aleksandr Lukasjenko möjlighet att ställa upp i presidentval så många gånger han vill. Deutsche Welle rapporterar också att besökare på internetkaféer i Vitryssland krävs på ID-handlingar. Själv behövde jag dock inte visa mitt pass på ett internetkafé i centrala Minsk i november 2005.

På alla fronter har situationen för oberoende massmedier alltså försämrats betydligt sedan jag i oktober 2003 påbörjade första omgången av ett SIDA-finansierat Fojo-projekt som handlar om rådgivning och utbildning på oberoende lokaltidningars redaktioner runt om i Vitryssland. Hittills har sju tidningar deltagit i projektet: Belorusskij Rynok (Minsk), Gazeta Slonimskaja (Slonim), Region-Vesti (Svetlogorsk), Mestnaja Gazeta (Volkovysk), Infa-Kurjer (Slutsk), Inform-Progulka (Luninets) samt Vetjernij Bobrujsk (Bobrujsk). Tidningen Region-Vesti har sedermera upphört som en följd av tryck från de lokala myndigheterna medan de andra sex tidningarna i varierende grad utvecklat sin form och sitt innehåll under projekttiden. På alla tidningar som hittills deltagit i projektet har viljan varit stor att lära sig mer om hur journalister arbetar i Väst.

Många av Sovjettidens traditioner genomsyrar arbetet även på oberoende tidningar. Texter som olika myndighetspersoner skickar till tidningen kan slinka in utan närmare eftertanke eller kritisk granskning. Kritiska följdfrågor är en bristvara. Samtidigt görs oftast ingen skillnad mellan nyhetsartiklar och allmänt tyckande, och även ren reklam kan ibland utformas som en vanlig nyhetsartikel. Ledande personer på alla tidningar jag besökt har dock varit mycket mottagliga för mina synpunkter, och potentialen för professionell utveckling är stor.

Det största bekymret för oberoende tidningar i Vitryssland hösten 2005 är dock inte professionell utveckling utan överlevnad. Det kan därför hävdas att det under rådande förhållanden är meningslöst att syssla med vidareutbildning av journalister på oberoende tidningar, eftersom ingen vet om det kommer att finnas några oberoende tidnignar kvar om ett år. Enligt min mening är det dock nödvändigt att arbetet för den fria pressen i Vitryssland förs på alla nivåer, inte bara genom dialog på europeisk nivå utan också genom konkret arbete på ort och ställe, så länge myndigheterna tillåter det.

I det sammanhanget är det också viktigt att så många vitryssar som möjligt – både journalister och andra, på alla nivåer i samhället – förstår vad professionell, granskande journalistik är och varför den behövs. Den förståelsen är inte speciellt djup ens bland den så kallade ”demokratiska oppositionen”, där inställningen ofta är att de tidningar som inte går i statens ledband i stället ska vara språkrör för oppositionen. Det bästa sättet att visa varför oberoende tidningar behövs är givetvis att göra dem så bra som möjligt. Att man sedan på detta sätt skulle kunna övertyga de nuvarande makthavarna om nyttan med fri press är dock säkert en fåfäng förhoppning. Med sociologen Oleg Manajevs ord: ”De är rädda för sanningen”.

Resedagbok från Vitryssland hösten 2005

Tisdag 8.11 Upp vid fem, framme i Kastrup vid sju. Lugnt flyg till Warszawa, grannen på stolen bredvid säger inte ett ord. Flygplatsen i Warszawa känns som Väst, förutom att de kvinnliga gränssoldaterna har minikjol och jättestor pistol. Det trådlösa datanätverket är gratis, känns som lyx jämfört med Kastrup.
Buss till planet, det är propellerplan och en irländare på bussen säger till sina kompisar att han inte tänker stiga ombord på ett sådant plan. Det gör han givetvis ändå. Man går ombord bakifrån, den andra dörren är reserverad för frakt verkar det som.

Min granne är en rundlagd rysktalande kvinna i övre medelåldern. Hon är minst lika missnöjd med planet som irländaren. Det visar sig att hon är företagare i Minsk och alldeles utmattad av all byråkrati och planekonomi som sätter käppar i hjulen för företagandet. Bland annat har hon ett litet kafé där det hela tiden kommer olika sorters kontrollörer som ska få gratis mat, ett matpaket med sig och ännu lite läckerbitar vid olika festtagar. Annars kanske de hittar något att klaga på.

Framme i Minsk köper jag det obligatoriska försäkringsbeviset som jag vid tidigare besök lyckats undvika. Kammarkollegiets försäkring gäller ju i hela världen, men jag orkar inte ta samma strid en gång till, först vid passkontrollen och sedan på varje hotell. Men väl vid passkontrollen är ingen längre intresserad av försäkringsbeviset som jag betalat fem dollar för, och inte heller på något av hotellen ska det så småningom visa sig. Det tar ändå sin lilla tid innan passkontrollanten är övertygad om att jag är jag och att jag får komma in i landet.

Ingen möter på andra sidan tullen, men när jag ringer upp Arkadij visar det sig att han har ställt sig vid en annan dörr. Jag skulle behöva växla pengar, men växlingskontoret på flygplatsen är stängd för en ”teknisk paus”, vad det nu ska betyda. Vi kör i väg och plockar så småningom upp Alena Pavlova från Fonden vid en korsning vid ringvägen.

Hon berättar om ännu en tidning som nyligen stängts eftersom tidningen inte hade skrivit och registrerat stadgar för redaktionens verksamhet. Att det inte krävdes några stadgar när tidningen registrerades spelar givetvis ingen roll. En annan tidning lyckades undvika stängning för felaktigt format tidningshuvud bara därför att massvis med läsare skrev brev till informationsministeriet, besökte informationsministeriet och hotade med att skicka klagomål till presidentadministrationen, berättar Alena.

Andrej Sjentorovitj vid Mestnaja Gazeta har fått miljonböter för oegentligheter som skattemyndigheter plötsligt upptäckt vid en räd. Sedan har han fått ännu ett miljonbelopp i böter för att fraktsedlarna för tidningsbuntarna från Smolensk i Ryssland enligt myndigheterna varit felaktiga. Tidningen måste numera tryckas i Smolensk eftersom inget tryckeri i Vitryssland vågar trycka den. Sjentorovitj försöker klara av att betala böterna trots att de håller på att knäcka hela företaget – lyckas han inte betala bögerna kommer han att hamna i fängelse för förskingring av statliga medel, tror han.

Framme i Slutsk vid femtiden, middag med folk från redaktionen för Infa-Kurjer. De har nyligen haft besök av några amerikanska diplomater och är inte överförtjusta, besöket kan göra att tidningen hamnar i ofördelaktigt ljus. När diplomaterna var på besök försökte ett TV-team från Minsk och en anställd på stadens ideologiska administration ta sig in i lokalen. Amerikanerna ville dock inte prata med dem utan kastade ut dem på ett inte helt diplomatiskt sätt. Myndigheterna i Vitryssland håller noga reda på vart amerikanska dipolmater åker, och TV-inslaget som de utkastade teamet gjorde var inte speciellt fördelaktigt varken för diplomaterna eller för Infa-Kurjer. Upplagan har å andra sidan ökat från 3000 till 5000 ex, och klarar tidningen sig fram till presidentvalet nästa år så klarar den sig också därefter, amerikanska diplomater till trots, menar folk på redaktionen.

Arkadij, Alena och jag kör vidare vid åttatiden, framme i Luninets vid tio. Hotellets fasad är nymålad och någon skylt har man ännu inte hunnit hänga upp, men efter en stunds detektivverksamhet hittar vi ändå hotellet och betalar rummen. Alena och Arkadij ska övernatta i ett rum som kostar 20 dollar per natt. Jag får ett likadant rum men för mig kostar rummet 80 dollar per natt, jag är ju en rik utlänning. Rummet är stort men ovanligt sovjetiskt och hemskt, fast det finns i alla fall TV och varmt vatten, det är hyfsat rent och man fryser inte. TV-apparaten visar två vitryska kanaler och inget mer. Lukasjenko pratar i nyhetssändningen, vid midnatt är det nationalhymn och sedan blir det myrornas krig i ettan. I tvåan berättar idrottsutövare hur bra de har det nu, tack vare statsöverhuvudet. Dags att sova.

Onsdag 9.11

I dagsljus kan man se hur sovjetiskt hela hotellet är. Här har ingenting förändrats sedan tidigt 90-tal. Kaféet på första våningen kanske har lite bredare sortiment, det finns till och med yoghurt, men annars är det inte mycket att hurra för. Det känns symboliskt att kaféets färg-tv bara visar en aning färg, bilden är nästan svartvit. Och det är socker i teet precis som på sovjettiden. Hade sockersskålen stått framme på bordet kunde ju var och en ha tagit alldeles för mycket socker och stulit socker med sig. Fast jag ville inte ha socker överhuvudtaget.

Jelena från tidningen hämtar mig vid niotiden. Tidningsredaktionen finns i en gammal garnisonbyggnad. Två ukrainska lokaljournalister, solida män i övre medelåldern, med kostym och slips, väntar redan i chefredaktörens tjänsterum. Det visar sig att de är gamla vänner till chefredaktören som heter Andrej Vysjinskij. Vilket namn! Men han är i alla fall inte släkt med den Andrej Vysjinskij som agerade åklagare vid Stalins fasansfulla rättegångar på 1930-talet. Något förvånad blir jag senare över att de yngre medarbetarna på redaktionen inter alls verkar känna till chefredaktionens namne från 1930-talet.

Chefredaktören Vysjinskij är också han en solid män i övre medelåldern med slips och kostym. Vysjinskij visar alla rummen i den lilla redaktionslokalen, tar sedan fram en klirrpåse och vill att alla utländska gäster ska sätta sig i hans arbetsrum. Jag invänder att jag hellre diskuterar lite med redigerarna som håller på att färdigställa morgondagens nummer. När jag har jobbat med redigerarna i ett par timmar går jag och kollar om chefredaktören skulle kunna tänka sig att äta lunch. Då visar det sig att han för länge sedan försvunnit med sina ukrainska gäster för att äta långbrunch.

Diskussion med redigerarna visar att arbetet är rätt så oorganiserat, och samtidigt går det knappast att ändra på någonting utan att chefredaktören ger klartecken. Varje sida i tidningen har ett namn, men namnen är obegripliga och har inte mycket med sidans innehåll att göra. Det ska vara en stor färgbild på förstasidan eftersom det är färgtryck och det ska synas. Vad det är för bild eller om den har något med något annat i tidningen att göra kvittar. Det finns knappt några lokalnyheter förutom en del notiser och kriminalkrönika. Sidan 4 är i färg på grund av trycktekniken, och därför har man lagt massor med korsord och läsarnas inskickade färgfoton på sidan 4, vilket gör ett märkligt intryck och förstör rytmen i tidningen. Vissa sidor är sexspaltiga, vissa femspaltiga, beroende på vilken sorts material som ska få plats där. Känns rätt så rörigt. Dessutom är en del texter kursiverade, ”som omväxling”, som det heter.

Efter lunch kommer Jelena tillbaka. Hon menar att allt funkar lika bra eller bättre utan chefredaktören. Jag skriver ner mina förslag till förbättringar. Därefter intervjuas jag till nästa nummer av tidningen. Till hotellet vid sjutiden. Hade tänkt köpa en påse chips i kaféet på bottenvåningen, men orkar inte vänta när servitrisen försvinner i köket och inte verkar ha bråttom tillbaka.

Tv:n visar fortfarande bara två vitryska kanaler, på ONT som delvis sänder ryska ettans program (när de inte är olämpliga) går en sydamerikansk såpa med ryskt tal, på vitryska ettan ett tråkigt aktualitetsprogram om hur bra allt är i Vitryssland. När jag byter tillbaka till ONT blir det ryska nyheter. Putin inspekterar arméns nya uniform och konstaterar att skorna har blivit bättre sedan förra gången han inspekterade uniformen. Då klagade han på att skorna verkade obekväma. Halv nio är det vitryska nyheter på ONT, då är det givetvis Lukasjenko som är huvudnyhet. Han har överraskande nog kommit fram till att brott måste utredas snabbare och bättre.

Torsdag 10.11

Svobodas ryska morgonnyheter på kortvåg berättar om stort bombdåd i Amman, några brända bilar i Tolouse och sjömansstrejk i S:t Petersburg. När jag efter en stund lyckas få fram Svobodas vitryska sändning får jag veta att den oppositionella Minsktidningen Narodnaja Volja som inte längre får säljas i kiosker och tryckas i Vitryssland inte heller kommer att finnas med i vitryska postens prenumerationskatalog för nästa år. Tidningen lovar tydligen i dagens nummer att den ska komma ut ändå, men hur?

Det verkar finnas hur många sätt som helst att stoppa oberoende tidningar, men ibland kan man faktiskt komma runt. För ett tag sedan kom hälsoinspektörerna i Luninets fram till att Info-Progulka inte får säljas i livsmedelsbutiker eftersom tidningen är tryckt med trycksvärta och kan därmed vara hälsovådlig om den ligger på en hylla och kommer i kontakt med livsmedel. Då gjorde tidningen speciella små ställ som gör att tidingen på inget sätt kan komma i kontakt med livsmedel. I de nya ställen syns tidningen bättre och fler köper den, medan den officiella lokaltidningen som inte är hälsovådlig får ligga kvar på hyllan där den inte syns.

Vitryska tv-nyheter börjar konstigt nog inte med Lukasjenko utan med bombdåden i Amman. I Belgien har ungdomar bränt bilar ”efter fransk modell” och i Frankrike tar regeringen i med hårdhandskarna, berättar nyhetsuppläsaren. Det är alltid bra nyheter när något är dåligt i utlandet.

Efter frukosten en promenad på stan med Vadim från redaktionen. Egentligen är han historiker och arbetar på hembygdsmuseet, jobbet på tidningen är en bisyssla. Det är inte många av journalisterna som är anställda av Inform-progulka, eftersom en enskild företagare enligt lagen inte får ha fler än tre anställda. Att registrera om tidningen som ett bolag är det inte tal om, ett försök skulle kunna leda till att utgivningstillståndet dras in. Därför är några av dem som arbetar på redaktionen själva enskilda företagare och arbetsgivare åt några andra. Detta gör administrationen komplicerad. Också bokhållaren är formellt en enskild företagare som säljer sina tjänster till redaktionen. Vadim berättar att Luninets före kriget tillhörde Polen, gränsen gick ett par tre mil längre österut. Byggnaden som redaktionen är belägen i är en polsk kasern, byggd på 1930-talet när Andrej Januarjevitj Vysjinskij härjade i Moskva. Senare var sovjetiska, nazityska och återigen sovjetiska trupper inhysta i byggnaden, men de senaste åren har andra hyresgäster flyttat in. Nu finns här en domstol, centralbibliotek för Luninets-området och några mindre företag.

Kort besök på biblioteket visar att regeringens välpublicerade storsatsning på utbildning ännu inte har nått ända fram. En bibliotekarie berättar att det knappt finns några anslag till bokinköp. Pengarna kanske har gått till det enorma nya nationalbiblioteket som håller på att byggas i Minsk. För att få in lite pengar har biblioteket en ”kommersiell hylla” där de mest populära böckerna står – mest sönderlästa detektivromaner och givetvis 1920-talsklassikern 12 stolar som nått kultstatus och blivit både film och tv-serie.

På redaktionen gör vi en ny version av förstasidan med utgångspunkt i en av varianterna som jag gjorde redan hemma i Lund. Nu är också redaktionschefen på plats, hon verkar uppskatta mitt besök och lovar att ordna möte med alla på redaktionen på fredagsmorgonen. Vid tolvtiden levereras veckans tidning från tryckeriet i Pinsk och allt arbete avstannar. I stället sätter alla sig för att lägga ihop de tre olika häftena till 8.500 färdiga tidningar. I en hög finns TV-sidorna, i en hög färgsidan (sidorna 1 och 4) och i en hög resten av tidningen. Arbetet tar ett par timmar.

Efter lunch arbetar vi vidare med den nya varianten av förstasidan och ett par sidor inne i tidningen. Mycket jobb med rubrikerna som känns innehållslösa och intetsägande – som så ofta i Vitryssland. Och de rubriker som man har lagt lite arbete på är i stället så genomtänkta att man måste läsa artikeln för att förstå rubriken. Jag försöker förklara att det enligt västerländskt sett att se är bättre om rubriken ger en fingervisning om vad artikeln handlar om – och inte tvärtom.

Vi är oeniga om huruvida ett rånmord med därpå följande mordbrand i en by i närheten borde varit förstasidesnyhet i stället för en liten undangömd notis långt bak i tidningen. Händelsen är uppenbarligen den största nyheten på länge. Flera journalister argumenterar att man inte ska ha såna otrevligheter på ettan, och framför allt inte som huvudnyhet. Samtidigt håller de med om att folk nog egentligen är intresserade och skulle köpa tidningen. Men nyheten känns för sensationell.

Jag försöker argumentera och säger att mordet ju har hänt, och att nyheten faktiskt redan är med i tidningen med en ganska sensationell rubrik. Då är det bättre att ha händelsen som huvudnyhet på ettan men med en mindre sensationell, mer informativ rubrik. Diskussionen blir oavgjord men alla har åtminstone hört varandras argument.

Fredag 11.11

Hoppar över frukosten, hotellets kafé lockar inte. Till redaktionen vid niotiden för att arbeta vidare med omgjorda sidor. Vid tio har vi möte med hela redaktionen i chefredaktörens rum och jag presenterar arbetets resultat. Chefredaktören är på gott humör. Vadim gillar inte förändringen på sidan han har hand om, han menar att notiserna ska ligga högst uppe. Annars får förändringsförslagen enhälligt stöd och genomförs redan i nästa nummer av tidningen, inklusive det nya tidningshuvudet och den omgjorda förstasidan. Vi tar också en repris på diskussionen kring rånmordet och jag får visst medhåll för mina synpunkter, även från chefredaktören. Bättre resultat än jag väntat mig.

Efter mötet fortsätter vi med att arbeta om hela det aktuella numret. På eftermiddagen åker i stort sett hela redaktionen i väg till en liten sjö utanför stan. Där blir det korvgrillning och så småningom sjasjlyk. Lite kyligt. På kvällen bastubad hos en kompis till chefredaktören som har bra bastu i ett gammalt trähus i centrum.

Lördag 12.11

Till redaktionen vid nio, fortsätter med omgörningspilleri till elva. Efter elva kör vi i väg mot Bobrujsk. Redaktionschefens man kör och hon följer med. Framme vid tretiden. Valentin Sysoj på Vetjernij Bobrujsk är upprörd för han har precis fått en varning från informationsministeriet. Andelen reklam i tidningen har enligt ministeriets beräkningar överstigit de tillåtna trettio procenten. Ännu en varning och tidningen kan utan vidare stängas av informationsministeriet. Redaktionslokalen känns riktigt lyxig och proffsig jämfört med de flesta andra jag sett i Vitryssland, men det är aningen trångt.

Bobrujsk är en storstad med över 200.000 invånare, och här finns till och med ett privat hotell. Sysoj har bokat rum där trots att hotellet ligger en bra bit från centrum och redaktionen, och det har han gjort rätt i. Rummet och hotellrestaurangen håller västerländsk standard, och är ändå betydligt billigare än det hemska sovjetiska hotellet i Luninets, eftersom utlänningar inte behöver betala fyrdubbelt pris.

Söndag 13.11

Hotellet är ändå inte helt västerländsk. Det saknas golvbrunn i badrummet och restaurangen öppnar först klockan 10 på söndagar så det finns ingenstans att äta frukost. Men städerskan lovar å andra sidan att ta hand om min tvätt. Det finns en tvättmaskin och torktumlare i ett städutrymme på våningen, men det är inte meningen att gästerna själva ska använda dem.

Utanför hotellet är verkligheten helt annan, att gå ut genom dörren är som om stiga in i Sovjet. Elementhusen i grå betong är i ett tillstånd av sönderfall, med undantag för hotellet som är privatägt. Hundra meter från hotellet ligger en enorm jätteful cementfabrik av sovjetiskt snitt. Åker i väg till centrum med minibuss, de privata minibussarna går ofta trots att det är söndag morgon. I centrum vid torget finns många gamla byggnader, Bobrujsk förstördes tydligen inte lika grundligt som många andra vitryska städer när tyska armén retirerade. En stor del av de gamla husen är dock i förfärligt skick. Men det finns en nyanlagd gågata med ett antal småbutiker, här går det att få en enkel frukost.

Vid tiotiden träffar jag Valentin Sysoj på redaktionen. Här väntar också hans son som går i nionde klass och hans fru Natalja Sysoj. Det visar sig att det är Natalja som är chefredaktör, Valentin som är tidningens grundare är nu VD. Vi diskuterar tidningens konkurrenter och målgrupp. Snart kommer också tidningens tre redigerare. Vi funderar kring förhållandet mellan tidningens struktur och innehåll, tittar på Sydsvenskan, diskuterar vad man skulle kunna ändra på i Vetjernij Bobrujsk.

Det är viktigt att göra tydlig skillnad mellan betalda annonser och vanliga artiklar, påpekar jag. Nu kan en annons se ut precis som en artikel, förutom ett litet ”R” i slutet av texten. Efter lunch en kort promenad på stan, sedan letar vi fram ett lämpligare typsnitt för nyhetsartiklar och gör om en nyhetssida. Vi lägger till en tydlig annonslinje med texten ”annons” och ser till att den betalda annonsen längst ner på sidan har annat rubriktypsnitt, annan spaltbredd och annat rubriktypsnitt än nyhetsartiklarna.

Tillbaka till hotellet vid sjutiden. Mina tvättade kläder ligger i prydliga högar på sängen.

Måndag 14.11 Valentin Sysoj hämtar mig med tidningens minibuss vid niotiden. Framme på redaktionen berättar han att han precis fått veta att posten kanske säger upp prenumerationsavtalet för nästa halvårsperiod, vilket skulle innebära att tidningen förlorar en tredjedel av upplagan. Några dagar tidigare sade posten upp liknande avtal med Narodnaja Volja i Minsk. Också en annan tidning i Bobrujsk håller på att förlora prenumerationskontraktet. Senare ringer Viktor Volodosjtjuk, chefredaktör på Gazeta Slonimskaja, och berättar att även hans tidning råkat ut för samma sak. Valentin ringer en kollega på tidningen Regionalnaja Gazeta i Molodetjno och får veta att samma sak håller på att hända också där. Inte mycket annat att göra än att vänta och se.

Vi går igenom Sydsvenskans struktur en gång till och diskuterar hur man skulle kunna utveckla strukturen och layouten i Vetjernij Bobrujsk. På väg till lunchrestaurangen går vi förbi en kyrka som revs till hälften och byggdes om till sporthall med bassäng 1967, för att fira revolutionens 50-årsdag. Byggnaden har sedermera lämnats tillbaka till den ortodoxa kyrkan, men det finns inga pengar för att återställa den förstörda kyrkan.

Över lunch diskuterar vi den politiska situationen. Det blir minst fyra kandidater i presidentvalet, tror Valentin. Fast vem som vinner vet man givetvis redan nu. Någon riktig opposition finns inte, de nuvarande oppositionspolitikerna har bara svagt folkligt stöd och några nya oppositionsledare dyker inte upp – så fort det dyker upp lokala ledarfigurer oskadliggörs dessa på lämpligt sätt, exempelvis genom att erbjuda dem arbete inom maktapparaten.

Valentin tycker att det oberoende journalistförbundet BAZj är en viktig organisation, det måste finnas någon som höjer rösten när resterna av pressfriheten hotas. Samtidigt menar han att BAZj har en extremt oppositionell image och att det därför kan vara problematiskt för oberoende lokaltidningar att söka stöd hos BAZj – då kan de lokala myndigheterna bestämma sig för att det inte alls rör sig om oberoende tidningar utan om oppositionstidningar som måste tystas.

Valentin berättar också att vitryska TV1 på söndagskvällen i sitt ”analytiska” program återigen visade bilder från Slutsk där lömska amerikanska diplomater besökte Infa-Kurjers redaktion men inte ville släppa in statstelevisionen och representanten för stadens ideologiska administration. Samma diplomater hade enligt programmet tidigare besökt en annan namngiven oberoende tidning i västra Vitryssland. ”Analysen” i programmet gick tydligen ut på att diplomaterna och tidningarna i frågan uppenbarligen har något att dölja. Att visa sådant här på den viktigaste nationella tv-kanalen är enligt Valentin en tydlig signal till lokala makthavare att ta itu med de aktuella tidningarna.

Det stora statliga varuhuset är stängt, formellt är det brandmyndigheterna som stängt butiken, men dessutom går det tydligen rykten om en förestående privatisering av byggnaden. Ett annat varuhus är delat i ett stort antal små och trånga privata butiker – ingen enskild företagare har råd att hyra hela byggnaden eller åtminstone en hel avdelning. Jag räknar till fem små skoaffärer bredvid varandra inne i varuhuset, men det finns nog fler i samma del av varuhuset.

Vi tittar in i en statlig klockaffär där det finns gott om tom golvyta och inga kunder. Jag funderar på att köpa en vitrysk klocka av märket Lutj som souvenir, men på nästan alla klockor är namnet skrivet med latinska bokstäver. I vilket fall tycker försäljerskan inte att det är någon idé att köpa en vitrysk klocka. ”Splosjnoj brak” är hennes betyg. Svårt att översätta. ”Det finns bara måndagsexemplar”, kanske. Några andra klockor än vitryska finns inte i butiken. Jag frågar om butiken får tillbaka många klockor – försäljerskan verkar road av min dumma fråga.

Efter lunch möte med reportrar, jag berättar om Sydsvenskan, om tidningens struktur, om hur reportrar på Sydsvenskan arbetar. Många frågor både om hur svenska journalister arbetar och om hur vi bemöts av myndigheter och företag. Skillnaden i öppenhet mellan den offentliga sektorn och privatägdaföretag verkar svår att förstå, kanske för att de flesta stora företag i Vitryssland fortfarande är statsägda. Frågan om vad som kan utgöra en affärshemlighet återkommer flera gånger, trots att jag förklarat att privata företag i Sverige inte är skyldiga att lämna någon som helst information till journalister om de inte vill. Lika obegripligt verkar det för de flesta att svenska journalister enkelt kan ta reda på hur mycket folk betalar i skatt. Och hur kan familjeredaktionen få reda på när folk fyller år, sånt är väl hemligt?

Jag återkommer till en diskussion om struktur och innehåll som dök upp redan i Luninets: vilket är viktigare? Jag hävdar att de två inte går att skilja åt. Dels är struktur och layout en del av innehållet, dels påverkar tidningens förutbestämda struktur ofrånkomligen behovet av olika sorters text- och bildmaterial. Därför är det viktigt att bestämma sig för vad man prioriterar – annars blir resultatet att alla texter och bilder är lika stora och tidningen ser ut som en enda röra. Man måste hjälpa läsaren att se vad som är viktigt.

Tisdag 15.11

Tidningens chaufför hämtar mig vid niotiden. Valentin är på postkontoret och försöker ta reda på vad som händer med prerumerationsavtalet. Jag jobbar en stund med en av redigerarna, vi arbetar mest med omgörningen av förstasidan. Det är nu bestämt att annonserna inte längre får täcka hela förstasidan utan bara 15 cm nerifrån. Också det är egentligen för mycket, men det kvarvarande utrymmet gör det i alla fall möjligt att göra en förstasida som lockar till läsning och berättar något om tidningens innehåll. Vi väljer också ut två nya rubriktypsnitt, hittills är det samma typsnitt som fungerat både som rubrik, brödtext och logotyp.

Lunchpaus vid två, jag köper en bok av den Bobrujskfödde judiske författaren Efraim Sevela som berättar om Bobrujsk före kriget. Ett par böcker av Sevela står redan i bokhyllan hemma i Lund, men troligen inte just denna. Fast helt säker är jag inte. Valentin har räknat ut att alla tidningar som nu håller på att förlora prenumerationsavtalet med posten är medlemmar i Fonden, med undantag för den lokala konkurrenten Borbujskij Kurjer. Några nya medlemmar har Fonden inte accepterat de senaste åren – antalet medlemmar har snarare minskat eftersom tidningar har slutat att komma ut. För att en tidning ska bli medlem i Fonden krävs en rekommendation av två tidigare medlemmar.

Efter lunch får vi upp tempot, gör förstasidan klar och jobbar med några sidor ur onsdagens nummer.

På väg till hotellet vill jag köpa dagens tidningar, men den enda färska tidning som finns i den statliga tidningskiosken är den statliga tidningen Sovskaja Belarussija. Den frispråkiga ryskägda veckotidningen Belorusskaja Gazeta är slutsåld, och det exemplar av den oberoende affärstidningen Belorusskij Rynok som ligger i fönstret är två veckor gammal. Förrresten har båda tidningarna bytt namn, eftersom ordet ”Vitrysk” enligt presidentens förordning bara får användas i statliga tidningars namn. Till hotellet vid halvsjutiden. Tittar på 12 stuljev som jag köpte i går. Filmen är gjord 1971, men i en dokumentär som finns på samma DVD finns bitar ur en äldre version. Den gamla versionen verkar minst lika bra som den nya, men den verkar svår att få tag i, kanske för att den är betydligt längre.

Onsdag 16.11

Checkar ut från hotellet vid niotiden, det visar sig att det kostade en slant att få smutskläderna tvättade, fast inte alltför mycket. Chauffören Kolja hämtar mig med redaktionens minibuss som är full av tidningshögar, veckans nummer har precis levererats från tryckeriet och han håller på att leverera tidningar.

På redaktionen talar jag först med två kvinnor från annonsavdelningen som vill veta hur Sydsvenskan arbetar med annonsörer och hur samarbetet mellan redaktionen och annonsavdelningen ser ut. Jag berättar det jag vet. En stor skillnad mellan annonser i Sverige och annonser i Vitryssland är att de svenska annonserna brukar innehålla konkret information om olika produkter och priser, medan vitryska annonser ofta bara säger ”billiga priser, bra grejer”. Kvinnorna från annonsavdelningen menar att vitryska företagare ofta är rädda för att annonsera överhuvudtaget, och ännu mer rädda för att sätta ut priser, för då kan skattemyndigheten plötsligt dyka upp.

Diskuterar planeringsprocessen på Sydsvenskan med Valentin, jobbar lite med redigerarna, vid halvtvåtiden lunch med Valentin, vid tre kommer Kolja och hämtar oss med redaktionsbussen. Vi stannar till vid det höghusområde där både Valentin och Kolja bor och tittar in. Båda två har trevliga fyrarumslägenheter, Valentin dessutom en rundlagd hankatt som har sin liggplats vid spegeln i hallen.

Bilresan till Minsk tar ett par timmar men vi har mycket att prata om på vägen. Valentin tar avsked vid hissen i hotell Belarus. Rummet är helt OK men känns betydligt mer sovjetiskt än rummet i Bobrujsk. Badrumsporslinet är finskt, Arabia från 1980-talet. Färgerna i badrummet är gräsliga, men Arabia var höjden av Sovjetlyx på 80-talet när hotellet byggdes. Också vattenkranarna andas tidigt finskt 80-tal, jag känner igen modellen från mitt barndomshem. Hotellet skulle stått färdigt till olympiaden 1980, men ”på grund av flera orsaker” – som det heter i hotellets reklamsnutt som ständigt går på kanal 1 i tv-apparaten – blev bygget klart först 1987.

Promenad på stan, i den stora bokhandeln Svetotj hittar jag en initierad Sacharov-biografi som verkar enormt intressant. Boken är skriven av Gennadij Gorelik och kom ut på det kända Moskvaförlaget Vagrius i maj 2004. Upplagan är 3.000 exemplar, en siffra som får en att fundera över vart Ryssland med sin befolkning på närmare 150 miljoner egentligen är på väg sexton år efter fredspristagaren Sacharovs död. Inte verkar det vara många som är intresserade av Sacharovs gärning i alla fall.

Vitryska tv-nyheter är som vanligt. Nyhetsuppläsaren klagar på att Bush åker till Asien och vill lära kineserna vad demokrati är samtidigt som folk svälter i USA. (Bilder på fattiga amerikaner.) Efter reklam och sport är det dags för ”dagens analys” som berättar om den fina utvecklingen i handelsutbytet mellan Vitryssland och Kina. Något överraskande hävdas det att Kina köper mikroelektronik från Vitryssland. Det mest intressanta är ändå hur ”analysen” gör allt för att visa Kina i fördelaktigt ljus. ”I inget annat land växer ekonomin lika snabbt – ja, kanske med undantag för Vitryssland”, konstaterar den osynlige analytikern samtidigt som bilder visas på en modern storstad, förmodligen i Kina. Slutsatsen får tittaren göra själv: Vitryssland är Europas Kina, här är det ordning och reda samt ekonomisk tillväxt medan det övrigt bara är kaos och elände nästan överallt och framför allt i Västeuropa där det pågår raskrig. (”Raskrig” skrek den statliga tidningen Sovetskaja Belorussijas förstasida häromdagen med jättestora bokstäver.)

Torsdag 17.11

Frukost vid åtta, det snöar ute men snön smälter direkt. Vid nio försöker jag ringa sociologen Oleg Manajev, får fatt i en kollega som säger att Manajev kommer om en stund. Jag lämnar mitt nummer, och när Manajev en halvtimme senare ringer tillbaka tror han att det är Stefan Eriksson från ambassadkontoret som ringt. Efter en stunds förvirring förstår han vem jag är och föreslår att vi i stället träffas på fredag morgon innan jag åker.

Vid tiotiden går jag ut på stan, det har blivit aningen kallare och snön ligger kvar en stund innan den smälter. Det är blött så jag åker buss en hållplats, utan biljett eftersom jag inte lyckas klämma mig fram till chauffören innan det är dags att klämma ut sig ur bussen. Hittar till min stora förvåning några nya och snygga glas till mina teglashållare, fast försäljerskan hävdar att glasen bara är för kalla drycker.

Vid tolv träffar jag Alena från Fonden på kafé vid Plosjtjad Pobedy, eller Plosjtja Peramogi som stationen heter på vitryska. Berättar en del om den gångna veckans upplevelser. Alena är räd för att alla oberoende tidningar så småningom kommer att förlora sina prenumerationskontrakt. Hon berättar att också lokaltidningarna Vitebskij Kurjer, Volnoje Glubokoje och Chimik redan har fått signaler om att deras kontrakt kommer att sägas upp. Alena menar att Vetjernij Bobrujsk och Inform-Progulka borde skriva mer om oppositionspolitiker medan jag tycker att det viktigaste för lokaltidningar ändå måste vara lokalnyheter och lokala problem. Några oppositionspolitiker med lokal förankring att tala om finns ju knappt.

Vid ett träffar jag Stefan Eriksson på ambassadkontoret i ett trevligt gammalt hus vid det återuppbyggda rådhuset. Aningen svårt att hitta eftersom kartan är på ryska men gatuskyltarna på vitryska. Vi går ut och äter lunch på restaurang intill kontoret, diskuterar det politiska läget i landet och pressfrihetens utveckling. Föga hoppingivande. Stefan Eriksson påpekar att det finns ett antal ganska frispråkiga webbplatser med vitryska nyheter och undrar om dessa läses ute på landet. Jag är tveksam – få har tillgång till nätet.

På eftermiddagen en butiksrunda, köper bland annat några mp3-samlingar med rysk musik. En timme på internetkafé vid Nemiga kostar 2.600 rubel, en dryg dollar. En hel del för den som tycker att 600 rubel är mycket för en lokal veckotidning. Helt OK bandbredd, men gammalt operativsystem. Kollar snabbt igenom mina 600 meddelanden, inget revolutionerande verkar ha hänt.

Fredag 18.11 Vitryska morgonnyheterna börjar överraskande med… Lukasjenko som besökt sitt gamla universitet i Mogiljov. Först kramar han om professorer och förklarar för dem att doktorander givetvis bara ska skriva avhandlingar som är till nytta för samhället och absolut inte avhandlingar som inte är till nytta. Profesorerna håller med. Ingen frågar hur man i förväg kan veta vilka avhandlingar som är till nytta och vilka som inte är det. Inget visas från presidentens möte med studenterna, men nyhetsuppläsaren berättar att det minsann inte är lätt att tala inför studenter eftersom dessa anser sig vara vuxna och veta bäst samtidigt som de är väldigt lätta att påverka. Fast presidenten vågade enligt nyhetsuppläsaren ändå diskutera alla möjliga teman med studenter som fick ställa frågor. Därefter får några studenter berätta hur imponerade de var av presidenten som inte behövde några papper när han talade inför dem. Dessutom är studenterna glada eftersom presidenten ger sitt stöd till vetenskapen och höjer studiepenningen.

Bra bemanning i restaurangen högst uppe i hotellet. Två servitriser sitter vid ingången, en dricker te, den andra prickar av rumsnumren på en lång lista. Tre servitriser till står i rad med händerna bakom ryggen, tittar på det gående bordet och kollar att alla äter snällt. Fin utsikt över den snötäckta staden.

Packar ihop, möte med Oleg Manajev 9.30. Tittar på kartan och konstaterar att det är nästan lika nära att gå till hans kontor som till närmaste tunnelbanestation.

På vägen stannar jag till vid ett minnesmärke för 5.000 judar som dödades på den här platsen under tyska ockupationen. Minnesmärket från 1970-talet föreställer en lång rad kvinnor, män och barn som går nedför stupet. Någon håller för öronen för att inte höra skotten och skriken, en annan håller ett litet barn i handen. Minneslunden mellan en hårt traffikerad gata och ett högt bostadshus känns overklig, men det förfärliga som hände här för mer än sextio år sedan är helt verkligt och får inte glömmas bort.

Jag vandrar vidare mellan höghusen och kommer så småningom fram till ett vanligt bostadshus, knappar in koden och åker upp till elfte våningen. Dörren öppnas av en före detta minister, Aleksandr Sosnov, institutets andreman och fram till 1996 Vitrysslands arbetsminister. Det är en helt vanlig lägenhet jag går in i och inte alls något institut även om det kan se ut så. NISEPI (eng. IISEPS), ”Oberoende institutet för socio-ekonomiska och politiska undersökningar” som funnits sedan 1992 stängdes nämligen den 15 april efter beslut i högsta domstolen. Enligt domstolen hade institutet brutit mot alla möjliga bestämmelser. Bland annat var det enligt Vitrysslands högsta domstol institutets fel att en tidningsartikel som referedade undersökningsresultat från institutet inte använde institutets hela namn utan bara en förkortning. Att stänga tidningen var det dock av någon anledning inte fråga om den här gången.

På sitt bord har Oleg Manajev en broschyr som berättar hur man ska agera om man blir arresterad av polisen. Redan för ett år sedan, efter folkomröstningen, var KGB här och gjorde husrannsakan. Efter institutets stängning har polisen några gånger undrat om det inte ligger ett otillåtet kontor i lägenheten, men där menar Manajev att polisen inte har något att komma med.

– Det finns ju inte längre någon organisation som skulle kunna ha sitt kontor här. Det här är en helt vanlig lägenhet, att det kan ser ut som ett kontor beror bara på att den person som hyr lägenheten råkar ha specifik smak när det gäller inredning. Det kan ju inte vara förbjudet. Dessutom har vi en kudde och ett täcke, så visst är det en bostadslägenhet.

Institutet hade redan tidigare haft diverse problem med regimen, men de stora problemen började efter det att institutets vallokalundersökningar visat helt andra siffror än de officiella efter folkomröstningen som gav Lukasjenko rätt att ställa upp i presidentvalet hur många gånger som helst. Enligt de officiella siffrorna röstade 79% för en förändring av konstitutionen, medan NISEPIs siffror var 48,7%. Vallokalundersökningen genomfördes i hela landet och samma fråga ställdes till ungefär 19.000 personer som precis röstat.

Enligt Manajev är felmarginalen under en procent. Institutets resultat visar därmed att valresultatet med allra största sannolikhet var manipulerat. Manajev redovisar också intressanta siffror om vitryssars förändrade förhållningssätt till olika länder och deras befolkining, om internetanvändning och så vidare. Alla siffrorna och analytiska texter fanns till nyligen på NISEPIs webbplats.

På flygplatsen köper jag dagens Sovetskaja Belorussija med en stor bild på Lukasjenko på förstasidan. ”Resultaten talar för sig själva” lyder rubriken som täcker den andra halvan av förstasidan. De gör det. Några dagar efter att jag kommit hem får jag veta att sammanlagt ett tjugotal oberoende tidningar uteslutits ur vitryska postverkets prenumerationskatalog och alltså inte längre går att prenumerera på. Enligt posten var det ”inte ekonomiskt ändamålsenligt” att distribuera de oberoende tidningarna.

Och den 25 november kommer nästa slag: parlamentet ger sitt preliminära godkännande till ett nytt repressivt lagförslag som presidenten hade lämnat in för brådskande behandling. I början av december kallas Oleg Manajev till allmänna åklagaren för att förklara vad han egentligen sysslar med och ungefär samtidigt godkäns lagförslaget i en andra omröstning. När lagen väl trätt i kraft kan han dömas till två års fängelse ifall han fortsätter att arbeta med opinionsundersökningar trots att hans institut stängts av högsta domstolen. Två års fängelse kan man också få om man sprider ”missvisande information” om det politiska, ekonomiska eller sociala läget i Vitryssland. Läget för det fria ordet i Vitryssland ser allt dystrare ut – vilket givetvis gör det ännu mer angeläget att fortsätta med demokratistöd.

Kalle Kniivilä