i På svenska

Sida vid sida men inte tillsammans

PilaDen märkliga lilla byn Pyla i den östra delen av Cypern är inget vanligt turistmål. Vid infarten står stora skyltar som förkunnar att all fotografering är strängeligen förbjuden och påpekar att enbart fordon med tillstånd från FN äger tillträde till området. Men ingen stoppar vår lilla högerstyrda hyrbil när vi kör vidare in mot minareten mitt i byn.

Sedan den turkiska invasionen 1973 ligger Pyla, eller Pila som den heter på turkiska, i den FN-bevakade buffertzonen mellan den grekcypriotiska södra delen och den turkcypriotiska norra delen av ön. Pyla är det enda stället på hela Cypern där grekcyprioter och turkcyprioter fortfarande lever om inte tillsammans, så åtminstone sida vid sida.

Mitt på dagen ligger det lilla torget i byns centrum nästan öde. Vid torgets östra sida sitter de grekcypriotiska männen i sitt kafé och spanar över torget. Kaféet är målat i de grekiska färgerna, vitt och ljusblått, och heter Makedonien. Framför moskén vid torgets norra långsida, i sitt kafé som bara heter Pilas turkiska kafé, sitter de turkcypriotiska männen och spanar från sin kant. Mellan kaféerna gömmer sig en liten secondhandbutik med det neutrala namnet Friends.

Det piper i fickan. ”Välkommen till Turkcell. Telia önskar dig en trevlig vistelse i Turkiet”, meddelar telefonen på svenska. Till Turkiet är det en bra bit, men uppe på berget en halv kilometer från torget fladdrar den turkiska flaggan vid militärposteringens antenner. Fast det är bäst att inte rikta kameran ditåt, säger den slovenska FN-soldaten som sitter i sin lilla vaktkur på ett hustak vid torgets södra långsida och ser till att alla håller sig lugna.

Vi stiger in på det turkiska kaféet, men här finns det ingen glass. Barnen får välja var sin jättestrut i byns grekiska butik i stället. Det ser ut som om det bara var tio meter dit, men i verkligheten ligger det en avgrund mellan det turkiska kaféet och den grekiska butiken.

Strax utanför byns centrum får vi syn på den prydliga turkiska skolan. Här går inga grekiska barn, de har sin egen skola. Och de grekiska barnen leker aldrig med de turkiska barnen. De spelar inte ens fotboll med varandra. Även om de till äventyrs skulle vilja det så skulle de inte få det för sina föräldrar.

PylaÄndå är denna by ett av få ställen på Cypern där grekcyprioter och turkcyprioter faktiskt kan träffas. Den turkiska sidan hävdar bestämt att Pila är en turkcypriotisk by, medan den grekiska sidan lika bestämt säger att Pyla är en grekcypriotisk by. Konsekvensen är att man kan ta sig in från båda sidor.

Fredsgrupper som har försökt att ordna möten i den etniskt blandade byn har mött motstånd på båda sidor gränsen, men något som verkligen har fått folk på båda sidor att samarbeta är pengar.

Nästan allting är billigare på den norra sidan, och restauranger i den södra delen köper gärna sparris eller svamp från norr. Whisky, cigarretter och idrottskläder är andra populära handelsvaror. Men det är förbjudet att idka handel över gränsen, och den grekcypriotiska polisen patrullerar ofta i området för att stoppa grönsakssmugglare.

Anledningen till att smugglingen kan löna sig är givetvis den urusla ekonomin på den norra sidan av ön. En stor del av turkcyprioterna har emigrerat eftersom den internationella isoleringen och den inflationsdrabbade turkiska liran har kört ekonomin i botten.

En återförening skulle få den nordcypriotiska ekonomin att blomstra, men samtidigt skulle den billigare prisnivån i norr kunna drabba ekonomin i söder hårt. En anledning till för grekcyprioterna att rösta nej i dagens folkomröstning.

När vi kör ut från Pyla stoppas vi av polisen. ”Köpte ni något i Pyla”, undrar de. Men glassen är redan uppäten.

Kalle Kniivilä
Sydsvenskan 2004-04-24