Ett judiskt centrum utan judar

Esperanto: Juda centro sen judoj

SlonimI början av 1990-talet kom tyskarna tillbaka till den lilla staden Slonim i Vitryssland. Denna gång var tyskarna välkomna. Fast egentligen var det bara tyska pengar som kom.

DDR hade avskaffats och de sovjetiska trupperna skulle ut, men vart? I Sovjetunionen fanns det inga bostäder, och för att snabba på utmarschen gick Tyskland med på att bekosta helt nya förorter för återvändande militärer. De sovjetiska militärerna har sedan dess blivit vitryska, men den nya förorten som byggdes av en turkisk firma förblir ett av stadens modernaste och populäraste bostadsområden.

Alltför många gånger har Slonim i sydvästra Vitryssland fått oönskat besök. Min gamla ryska encyklopedi från tsartiden vet berätta att staden förstördes av mongolerna redan 1241. Enligt samma encyklopedi var Slonim en rysk stad redan i slutet av 800-talet, trots att det knappast ens fanns några ryssar i ordets egentliga mening på den tiden.

Sedermera fick Slonim stadsrättigheter, uppgick i det polsk-litauiska riket och var ibland säte för riksdag, sejm. När Polen delades 1795 blev Slonim en del av det ryska riket, men någon rysk stad var Slonim aldrig. Encyklopedin från 1909 berättar att av stadens 15 863 invånare var 12 000 judar.

Tar man istället fram den Stora Sovjetiska Encyklopedin från 1976 kan man där läsa att Slonim är en stad i Vitryska sovjetrepubliken med 34 000 invånare, pappersbruk och köttkombinat. Inga judar och ingen historia före andra världskriget har någonsin funnits, och det är väl säkrast så, för annars hade den sovjetiska encyklopedisten lätt kunnat trassla in sig i den ideologiska djungeln.

I utkanten av Slonim gräver tre gubbar ett dike. De grå villorna ska äntligen, efter tjugo år, få tillgång till telefon. Bakom villorna finns en hög kulle. Det är här stadens historia ligger begravd, under en enorm grå obelisk av sovjetiskt stuk.

Under senare år har det så småningom dykt upp fler minnesstenar på samma kulle, en med davidsstjärnan, hebreisk text och siffran 21 000, en helt ny minnessten med polsk text, och en till med text på vitryska. Vem är det egentligen som ligger begravd här?

I århundraden var staden Slonim ett viktigt judiskt centrum, och än i dag är Slonimski och Slonim vanliga judiska efternamn i USA och i Ryssland. Men inte i Slonim, här finns inte många judar kvar. Här finns bara den unika synagogan från 1600-talet, på en bakgård nära ett ölhak. Det luktar illa på bakgården.

Under mellankrigstiden tillhörde Slonim Polen, men 1939 delades Polen igen, och Slonim hamnade i den sovjetiska delen. Då råkade de flesta som hade någon sorts egendom eller utbildning illa ut, men värre skulle det bli.

När tyskarna kom 1941 hade de till en början stora logistiska problem i Slonim. Av de 25 000 judarna i området bodde hela 16 000 i själva staden Slonim, och det var omöjligt att avgränsa ett getto eftersom två tredjedelar av stadsborna var judar.

Den 13 november jagades 9 000 av Slonims judar ut på gatorna, kördes till stadens utkant där massgraven redan väntade, och slaktades. De kvarvarande 7 000 judarna innestängdes i det nyskapade gettot. Också judar från närliggande områden flyttades till gettot.

Den 29 juli 1942 var det dags för den avslutande massakern. När 200 tyska soldater attackerade gettot möttes de av eldgivning. Åtta tyskar dog och sju sårades. Därefter tände tyskarna eld på gettot. Invånarna kunde bara fly mot floden Sjtjara, och där möttes de av kulspruteeld. 10 000 judar dödades, och den månghundraåriga judiska historien i staden Slonim var slut.

En av de få överlevande var Nachum Alpert. Han försökte bevara minnet av alla han kände eller hade hört talas om genom att beskriva deras öden i ett monumentalt verk på jiddisch. Först fyrtio år efter kriget, när Alpert emigrerat till USA, kunde boken ges ut i sin helhet.

Kalle Kniivilä

Sydsvenska Dagbladet 2004-01-30