i På svenska

En resa tillbaka till Sovjettiden

BobrujskI Vitryssland sker allting baklänges. Detta mellanstora europeiska land några hundra kilometer från Skåne är som en liten kvarglömd skärva av Sovjetunionens fornstora dagar. Förra gången jag besökte Minsk verkade landet på många sätt befinna sig någonstans i begynnelsen av glasnosteran, men nu har klockan vridits tillbaka ytterligare några varv.

Denna gång börjar återgången till Sovjettiden redan på Warszawas flygplats. Polen har gett upp hoppet om ett ekonomiskt uppsving i det fattiga grannlandet. LOT flyger inte längre till Minsk med sina moderna amerikanska flygplan. I stället är det ett av Belavias urgamla Sovjetbyggda Tupolevplan som rullas fram efter fyra timmars väntan. På det slitna skrovet skiner Sovjetvitrysslands stolta röda fana – den postsovjetiska vit-röd-vita flaggan är ju förbjuden sedan flera år.

Enligt resebyrån var planet fullbokat, men minst hälften av platserna gapar tomma. Affärsresenärerna har väl gett upp hoppet de också. Ovanför mitt fönster hittar jag en liten lucka med texten ”spasatelnyj kanat – escape rope”. Klen trö st.

Framme i Minsk framgår det med all oönskvärd tydlighet att glastnosttiden närmar sig sitt slut – eller början, hur man nu vill se det. I vilket fall är det Brezjnevs gamla goda tider som hägrar, dock med en inhemsk stor ledare.

Sedan mitt förra besök för ett knappt halvår sedan har Frihetstorget officiellt återfått sitt gamla namn, Lenintorget. Tv-nyheterna är inte längre på vitryska utan på ryska. I vitrysk tv och radio framträder presidenten oupphörligen. Och den största tidningen heter givetvis fortfarande Sovetskaja Belorussija, Det sovjetiska Vitryssland.

En lång presskonferens som presidenten håller för att förklara hur det storartade unionsbygget med Ryssland fortskrider sänds i tv på bästa sändningstid. Lukasjenko använder en stor del av tiden till att skälla på ryska myndigheter och massmedier, i synnerhet den ryska alltför oberoende tv-kanalen NTV:s korrespondent som får sitta och lyssna som en olydig skolgosse.

Fast egentligen kvittar det vad de ohyfsade ryska tv-kanalerna får för sig att berätta om Vitryssland. De som bestämmer har precis tryckt på knappen och stängt av den sista ryska tv-kanalen som alla vitryssar ännu för någon månad sedan kunde se. ”Vad ska vi nu titta på”, undrar många som skriver till oberoende tidningars insändarsidor, men det är inte självklart att den frågan går att trycka.

I våras stängdes den frispråkiga tidningen Belorusskaja Delovaja Gazeta i tre månader för att tidningen ställt fel fråga. Tidningens reporter frågade några människor på gatan om det var rätt av president Lukasjenko att låna ut sitt tjänsteflygplan och på statens bekostnad flyga hem en rysk skönhetsdrottning som varit på besök i Minsk och träffat självaste presidenten. Sådana frågor ställer man inte ostraffat i dagens Vitryssland.

Vill man fortsätta resan tillbaka i framtiden är det bara att lämna det moderna ansiktslyfta Minsk. Hickande och brummande skakar den gamla ungerskbyggda bussen bakåt i tiden genom den vackra vitryska landsbygden. När vi är framme i en provinsstad nära den polska gränsen är det som om tiden stannat i Sovjetunionen någon gång i mitten på åttiotalet.

Den oberoende tidning som startades några år efter Sovjetunionens fall har ännu inte gått under, men ett utländskt besök på tidningsredaktionen väcker uppmärksamhet precis som på Sovjettiden. Nästa dag dyker det upp en myndighetsperson på redaktionen och undrar vad jag egentligen har för stämplar i passet.

Är det något som fungerar bra i Vitryssland så är det KGB. Och självklart heter det fortfarande KGB.

Kalle Kniivilä
Sydsvenska Dagbladet 2004-01-19