Inte lätt att vara journalist i Minsk

I maj 2003 besökte jag med hjälp av ett stipendium från Sydsvenska Dagbladet Vitrysslands huvudstad Minsk för att studera massmediernas villkor i landet.Jag besökte tre redaktioner i Minsk: den framgångsrika privata radiostationen Alfa Radio, den ansedda oberoende tidningen Belorusskaja Delovaja Gazeta samt en relativt nystartad lokaltidning med två editioner, Pinskaja Nedelja – Volny Tjas.

Det är inte lätt att vara journalist i dagens Vitryssland, där yttrandefriheten är kringskuren på många sätt, även om officiell censur inte finns.Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig i ett land som hamnat pä CJP:s tio-i-topp-lista över länder där det är hemskast att vara journalist, ett land där den största tidningen är statlig och fortfarande heter Sovetskaja Belorussija. Därför var det en trevlig överraskning att det alla fall gick att köpa de två regeringskritiska tidningarna Narodnaja Volja och Belorusskaja Delovaja Gazeta både på hotellet och i vanliga tidningskiosker. Man kunde också se oppositiotionstidningar läsas helt öppet på stadsbussarna.

I mångt och mycket var besöket i Minsk en trevlig upplevelse, staden var på sina håll mycket vacker, människorna var trevliga och journalisterna som jag träffade gjorde ett mycket professionellt intryck och verkade vara väl medvetna om sin viktiga roll i det här auktoritära samhället. Tyvärr så skulle det snart visa sig att det lokala makthavarna var minst lika medvetna om sin roll i ett auktoritärt samhälle…

Jag hade egentligen tänkt besöka redaktionen för oppositionstidningen Narodnaja Volja, men jag ändrade mina planer i sista stund eftersom jag var ytterst imponerad av innehållet i tidningen Belorusskaja Delovaja Gazeta, en mycket seriös fyrdagarstidning som försöker att kritiskt granska makhavarna men som samtidigt vägrar att bli språkrör för någon av de oppositionella grupperna i landet. Månadstidningen ”BDG – dlja sluzjebnogo polzovanija” som ges ut av samma förlag har specialiserat sig på grävande journalistik och håller hög klass.

Den professionella journalistiken uppskattas dock inte av makthavarna, som en vecka efter mitt besök i Minsk stoppade både Belorusskaja Delovaja Gazeta och den grävande månadstidningen i tre månader eftersom de enligt informationsministeriet publicerat olämpligt material.

Under veckan före stängningen fick tidningen flera varningar från informationsministeriet. Bland annat ansåg informationsministeriet att en enkät om president Lukasjenkas användning av sitt personliga flygplan inte borde ha publicerats.

Tidningens chefredaktör Svetlana Kalinkina anser att det inte finns några juridiskt hållbara argument för beslutet. Enligt henne är stängningen politiskt motiverad. Enligt henne har makthavarna blivit ovanligt avigt inställda till Belorusskaja Delovaja Gazeta sedan tidningen börjat intressera sig för höga tjänstemäns privata affärsverksamhet som inte alltid håller sig inom lagens ramar.

– Vi är nästan säkra på att våra telefoner är avlyssnade, därför försöker vi att inte föra fötroliga samtal telefonledes.

– Just nu ska våra prenumeranter förnya sina abonnemang, och den ekonomiska förlusten blir stor även om vi lyckas få beslutet återkallat i rätten. Men hur det än blir med den saken så hoppas vi kunna komma ut igen inom kort, kanske redan nästa vecka. Mer vill jag inte berätta just nu.

På redaktionen förbereds redan nästa nummer, och de journalister som var på semester har extrainkallats.

– Stämningen på redaktionen är bra, vi jobbar på, säger Svetlana Kalinkina.

Den senaste tiden har många oberoende massmedier i Vitryssland fått varningar från informationsministeriet. Dessutom har ett antal medborgarorganisationer fått liknande varningar som kan leda till att organisationen förbjuds. Exempelvis fick en människorättsorganisation nyligen en officiell varning för att organisationen använt en för liten version av sitt emblem i ett brevhuvud

Framför allt har organisationer som sysslar med valbevakning fått problem, och en vanlig förklaring på de allt svårare villkoren som vitryska massmedier och medborgarorganisationer drabbas av är att makthavarna redan håller på att förbereda sig inför nästa års val.

Alfa radio – försiktigt oberoende

Alfa Radio är den största kommersiella radiostationen i Minsk. Redaktionen ligger i utkanten av staden, och stationschefen Sergej Kuzins sekreterare är lite osäker när jag frågar hur man tar sig till stationen med allmänna färdmedel. Hon brukar uppenbarligen köra bil. Jag åker tunnelbana till slutstationen som heter Vostok, öster. På ena sidan av vägen står enorma sovjetiska höghuskoloss, andra sidan är ett tomt oodlat fält. En av husgavlarna är smyckad med en mosaik som består av en enorm bild på en leende kosmonaut och bokstäverna CCCP.

Jag tar första bästa buss vidare österut, och efter två hållplatser stiger jag av vid en hållplats som heter Alfa Radio. Väntkurarna på båda sidor vägen är samtidigt enorma reklamtavlor för radiostationen. Senare får jag reda på att stationsledningen använt både kontakter och en del pengar för att få namnet på busshållplatsen ändrat. Redaktionen ligger i ett enormt höghus. Den lokala kändisen Sergej Kuzin har precis kommit tillbaka från USA där han besökt ett antal radiostationer.

– Vi har minst lika bra utrustning här, säger han stolt när han visar mig runt på stationen. Det finns 14 reklamradiostationer i Vitryssland, och tolv av dem finns i Minsk, berättar Kuzin. Enligt honom går tre av stationerna runt ekonomiskt, resten är egentligen statligt subventionerade radiostationer som tjänar lite extra pengar på reklam, säger han.

Alfa Radio inriktar sig på lyssnare som tjänar minst 400 dollar i månaden, vilket bara 5-7 procent av befolkningen gör. I Minsk är medellönen kring 150 dollar. ”Radio uspesjnych ljudej”, för framgångsrikt folk, kallar Alfa radio sig. Alfa radio är den näst populäraste radiokanalen i Minsk. Allra populärast är en rysk kanal.

Alfa Radio sänder bara på ryska. Även nyhetssändningarna är på ryska, trots att huvuddelen av nyhetsredaktionen kommer från den vitryskspråkiga radiostationen 101,2 som regeringen stängde 1996. Innehållet i nyhetssändningarna skiljer sig också från 101,2.

– Vi pratar bara om fakta, vi sysslar inte med kommentarer. Men vi försöker ge två olika synpunkter även om det ibland kan vara problematiskt att göra det. Regeringen försöker påverka oss genom att hota med olika kontrollörer som de kan skicka hit, säger Kuzin

Kuzin vill egentligen inte säga vad han tycker om de vitryska tidningarna, han påstår att han har slutat läsa tidningar.

– Jo, Belorusskaja Delovaja Gazeta läser jag ibland. Men i de flesta tidningarna står det inget av intresse, de skriver antingen det regeringen vill att de ska skriva, eller så skriver de oppositionella tidningarna det som deras finansiärer vill att de ska skriva.

– Mycket av det som står i oppositionens tidningar är helt enkelt inte sant, exempelvis det som skrivs om den organiserade kriminaliteten i Vitryssland. Jag har aldrig fått några hotelser, och jag har hållit på med detta ganska länge. Men det som skrivs om försvunna regimkritiker är nog tyvärr sant.

En minuts reklam på Alfa radio kostar 120 dollar, och upp till 15 procent av sändningstiden består av reklam. Reklamen är rätt så dyr, men stationen tvingas ta bra betalt eftersom den också måste betala alla sina kostnader själv och till högsta pris, den får inga rabatter som de statligt stödda stationerna.

Journalisterna på stationen tjänar omkring 150 dollar per månad, får jag veta senare. Kanalen sänder dygnet runt, men på natten fungerar stationen automatiskt och det är bara musik som sänds. Första nyhetssändningen på morgonen är klockan 6.45.

Vi åker hiss till fjortonde våningen i samma hus, där finns sändningsstudion och nyhetsredaktionen. Ivan Mirski är reporter och nyhetsuppläsare. Han är en av journanlisterna som blev arbetslösa när den regeringskritiska vitryskspråkiga radiostationen 101,2 tvingades stänga 1996. Då hade han precis börjat som journalist, nu är han en rutinerad radioman som lugnt sitter och samtalar med mig två minuter före direktsändningen.

När en minut återstår rusar vi iväg till studion, Ivan Mirski sätter sig vid mikrofonen och provläser de första raderna medan teknikern tittar på klockan. Nyhetssändningen börjar med en käck spot och Ivan läser som en kulspruta, säkert dubbelt så snabbt som nyhetsläsarna på Sveriges Radio. Den lyssnare som vill uppfatta allt får nog låta bli att göra något annat samtidigt.

– Huvudnyheterna: Räddningsarbetet efter den katastrofiska jordbävningen i Algeriet fortsätter. Nya SARS-fall har upptäckts i Kanada. Ryska medborgarrättsorganisationer kräver att Vitrysslands statsåklagare utreder de försvunna politikernas fall. Nyhetssändningen är fyra minuter lång, och Ivan Mirski lyckas klämma in ett enormt antal ord i de minuterna. När han tvingas ta en andningspaus mellan telegrammen ger han en signal till teknikern som spelar upp en liten trudelutt för att hålla uppe det hysteriskt höga tempot.

Efter nyheterna fortsätter vi samtalet.

– Vi kan inte tillåta oss lika mycket som exempelvis Belorusskaja Delovaja Gazeta, det finns någon slags självcensur. Säger vi för mycket så kan det bli problem, och snart måste vi få vårt sändningstillstånd förnyat.

– Vi har exempelvis inga sociologiska undersökningar, det är inte lämpligt. För tänk om presidenten skulle få låga siffror. Vi berättar inte heller om alla som är missnöjda med sina låga löner, eller om internationella reaktioner till presidentens politik. Vi försöker överlag undvika politik, och framför allt intervjuar vi inte oppositionella politiker.

Ändå berättar Alfa Radio om ett och annat som de statliga massmedierna förtiger, exempelvis om oberoende fackföreningars kongress i Minsk, om planerade demonstrationer, eller om försvunna politiker. Men redan att berätta om en demonstration innan den har ägt rum kan vara problematiskt eftersom regeringen då kan hävda att det rör sig om reklam för demonstrationen. Och andra saker är ännu känsligare.

– Vi kan berätta om försvinnandena när det finns något konkret att ta upp, som i dag. Men det blev ju bara ett kort telegram, nyheten som kom in från BelaPan var mycket mer omfattande och berättade hela bakgrunden. BelaPan är en oberoende nyhetsbyrå som Alfa Radio använder en hel del, två tredjedelar av det material som kommer in den vägen används i sändningarna på ett eller annat sätt, säger Ivan Mirski. Däremot är det väldigt lite av den officiella nyhetsbyrån Beltas material som går att använda.

– Belta kostar väldigt mycket, och vi här väldigt lite nytta av dem. Ändå måste vi prenumerera, annars kan det bli problem, säger Ivan Mirski.

När jag frågar vem det är som kan ställa till problem ler Mirski lite snett och pekar uppåt.

BDG – djärvt oberoende

Från Alfa Radio åker jag vidare till tidningen Belorusskaja Delovaja Gazeta (BDG, Vitryska affärstidningen) i andra änden av samma tunnelbanelinje. BDG är en av de mest respekterade oberoende tidningarna i Vitryssland, men upplagan ligger under 20.000, inte alltför mycket i ett land med tio miljoner invånare.

Redaktionschefen Aleksandr Ljusjkevitj berättar att tidningen satsar extra mycket på fredagsnumret, som snart ska bli 24 sidor i stället för de vanliga 16 sidorna i tabloidformat. Fredagsnumret ska också få färg på vissa sidor. Redan nu är fredagsupplagan kring 25.000 exemplar, medan upplagan andra dagar ibland kan ligga på 16.000.

40 procent av upplagan säljs som lösnummer, och nästan hela upplagan går till Minsk, eftersom inte är ekonomiskt hållbart att distribuera tidningen utanför huvudstaden, säger Ljusjkevitj. De statliga tidningarna har betydligt högre andel prenumerationer, eftersom statliga myndigheter runt om i landet är tvungna att prenumerera på ett bestämt antal officiella tidningar.

– Tjänstemännen kan inte prenumerera vår tidning på statens bekostnad, men vi vet att de sitter på sina tjänsterum och läser tidningen under bordet för att hålla reda på vad som händer i landet, säger Aleksandr Ljusjkevitj.

Jag undrar varför BDG kan publicera material som exempelvis Alfa radio helst inte vill ta i.

– Det undrar jag också. De är nog helt enkelt rädda, och det ska man kanske vara, för situationen i landet är helt oförutsägbar. Vi försöker berätta sanningen om det som egentligen händer här i landet, och vi får försvara oss i rätten hela tiden och bevisa att det vi skrivit är sant. Och visst har vi fått många varningar från pressdepartementet. Men är det ingenting ni själva måste tiga om då?

– Det händer att vi bestämmer oss att inte publicera vissa saker för att undvika problem, men det gäller inte principiellt viktiga nyheter. Skulle vi exempelvis få reda på att en tjänsteman håller på med kriminell verksamhet så berättar vi det. Men då gäller det att gräva så länge att vi kan bevisa att vi har rätt.

– Vår tidning är ett privat företag och inte organ för någon grupp. Vi vill kritiskt granska både oppositionen och regeringen. Egentligen är det helt normal journalistik vi sysslar med så det borde inte vara något konstigt med det.

Det tycker dock uppenbarligen inte makthavarna, som en vecka efter mitt besök i Minsk stängde Belorusskaja Delovaja Gazeta för tre månader eftersom den publicerat olämpligt material.

Det är första gången under tidningens över tioåriga historia som utgivningen förbjuds, men BDG har haft problem med byråkratin i stort sett från starten. Tidigare har vitryska tryckerier förbjudits att trycka tidningen, tidningen har tvingats betala dryga böter för publicering av olämpliga artiklar, och bara under den senaste tiden har tidningen haft sju olika rättsprocesser i gång samtidigt. I rätten måste tidningen kunna bevisa att allt som står i tidningen är sant.

Lokalt och oberoende

Den nystartade lokaltidningen Pinskaja Nedelja – Volny tjas har sin redaktion i en anrik men inte speciellt praktisk lokal. I samma trånga lokaler i ett gammalt hus på en bakgård på Revolutionsgatan i centrala Minsk hade den oberoende radiostationen 101,2 sin studio och redaktion. Redaktionschefen Aleksandr Koktysj och hans parhäst Zmicier Novikau har sina arbetsbord i den gamla radiostudion som dessutom är ett genomgångsrum.

Men obekväma lokaler är det minsta av deras bekymmer. Den första lokaltidning de startade, Mestnoe vremja, hann existera i precis tre veckor innan den tvingades stänga. Aleksandr Koktysj anser att det inte fanns någon som helst juridisk grund för stängningen. Den formella anledningen för stängningen var att tidningsbolagets juridiska adress inte var redktionens faktiska adress. Men verkliga anledningen till att den första tidningen stängdes var att den kritiska tidningen kunde störa regimens valframgångar, anser Koktysj.Tidningen startades, och tvingades stänga, precis före lokalvalen 2002.

Den nya tidningen har ungefär samma koncept som den gamla, men inte samma namn och inte heller samma utseende. Pinskaja Nedelja (och Volny Tjas) är en veckotidning i tabloidformat, med en tydlig och modern layout som skiljer sig betydligt från de flesta andra vitryska tidningar jag sett. Normen verkar annars vara mycket text, ingen luft och dåligt tryck.

Aleksandr Koktysj lyser upp när jag berömmer tidningens utseende. Han tar fram de första numren och visar tidningens utveckling.

– Vi har satsar mycket på redigeringen, vi har funderat på vad vi vill göra, och vi har också varit på studiebesök i Polen, säger han.

Pinskaja Nedelja – Volny Tjas har 22 anställda, de flesta i Minsk. Tidningens spridningsområde finns i västra Vitryssland, i områdena kring Pinsk (Pinskaja Nedelja) och Gomel (Volny Tjas). Huvuddelen av innehållet produceras i Minsk och är gemensam för båda tidningarna. Förstasidan och några sidor inne i tidningen byts ut för att göra editionerna lokala. ¾n så länge är den sammanlagda upplagan kring 5000 exemplar, men Aleksandr Koktysj tror att upplagan kan öka snabbt eftersom det inte kommer några lösnummer i retur. En tredjedel av upplagan är prenumererad.

Var kapitalet kommer vill inte Aleksandr Koktysj berätta, det är säkrast så, anser han, men han bedyrar att det inte handlar om utländska pengar. I Vitryssland vill makthavarna annars gärna misstänkliggöra oppositionella organisationer och tidningar genom att poängtera att de får sin finansiering från utlandet.

– Men vi är ingen opposiotionstidning. Vi vill helt enkelt ge båda sidors synpunkt, och då måste ju också makthavarna få komma till tals, säger Aleksandr Koktysj.

Nyhetsvärderingen i tidningen skiljer sig markant från de statliga tidningarna helst berättar om trevliga saker. De långa politiska artiklarna som fyller många oppositionstidningar lyser också med sin frånvaro, i stället är det jordnära saker som tas upp. En typisk artikel i senaste numret av Volny Tjas berättar om hur brevbärare i Gomel inte bara som tidigare tvingas sälja ett visst antal prenumerationer på statliga tidningar varje månad för att få ut sin månadslön med full premie. Dessutom måte brevbärarna nu sälja konsumtionsvaror för en viss summa.

Bara en brevbärare vågar uttala sig, och hon vill vara anonym. Hon berättar att pensionärerna som får sin pension hem med posten egentligen varken vill eller har råd att prenumerera på statliga tidningar eller köpa småprylar av brevbäraren, men de gör det ändå så att brevbäraren ska få ut sin lön.

Postchefen får kommentera företeelsen men har egentligen inget vettigt att säga – nu måste ju posten gå med vinst, men givetvis är inte brevbärarna alls tvungna att sälja varken prenumerationer eller toapapper. Fast hur de ska klara livhanken utan månadspremien säger inte postchefen.

– Vi kommer ut i Gomel och Pinsk därför att där finns det en bra reklammarknad men inga seriösa oberoende tidningar. Vi vill inte göra livet svårt för andra oberoende tidningar, därför har vi exempelvis ingen edition för Grodno. Vi funderade på det, men där finns det redan en oberoende tidning. Och i Minsk finns det också oberoende tidningar, vi vill inte konkurrera med dem, säger Aleksandr Koktysj.

Båda tidningarna är nästan uteslutande ryskspråkiga, och jag undrar varför.

– Vi måste titta på marknaden, det är det som efterfrågas.

Jag undrar om det inte finns risk att makthavarna vill stänga också den nya tidningen. Aleksandr Koktysj ler ironiskt.

– Visst. Men vi kan inte alla flytta till Sverige och bli pizzabagare där, det är här vi kan göra något av värde, det är här bi behövs. Efter att jag lämnat redaktionen får jag reda på att också Pinskaja Nedelja – Volny Tjas precis har fått en varning från informationsministeriet.