i På svenska

Privata tjänstesektorn har fått ett uppsving

Det var för tio år sedan vi bodde i Moskva, men flygplatsen Sjeremetievo är sig lik. Fast var den inte större och finare förr i tiden? Och på toaletten har någon snott både sitsen till toalettstolen och pappersrullen.

Efter passkontrollen känner jag omedelbart igen mig. Nu ska den privata tjänstesektorn ta hand om oss. Vi möts av en kompakt mur av bredaxlade män i svarta läderjackor. Jag vet att det gäller att hålla tand för tunga om man vill komma förbi utan att väcka deras uppmärksamhet, men jag kan inte hejda mig.

– Hur mycket till Izmailovo? frågar jag.

Och då börjar karusellen. En knubbig man med bilnycklarna i handen lösgör sig ur klungan och börjar köpslå. Priset är skyhögt men sjunker så småningom när vi inte stannar utan fortsätter att gå mot utgången.

– Till Izmailovo? Det är långt, men jag kan köra er för sextio dollar. Inte? Hur mycket skulle ni föreslå?

Snart är priset nere i trettiofem dollar. När vi envisas att gå mot billiga minibussen som kör förbi Ikea till närmaste tunnelbanestation drar taximannen sin sista förtvivlade replik.

– Okej då, vi kör väl enligt taxametern.

Vi tar minibussen ändå. Damen i tunnelbanekassan tror inte sina öron när jag vill köpa poletter, de avskaffades ju för länge sedan. I stället får jag ett litet magnetkort.

I övergången till en annan tunnelbanelinje står en liten gumma med tjocka glasögon och tigger. Jag hinner gå flera steg innan jag uppfattar vad det står på hennes lilla lapp. Jag tvärstannar, gör en undanmanöver för att inte bli nertrampad och tömmer mina fickor på småpengar. Hoppas hon får ihop till sin starroperation.

I tunnelbanevagnen utannonserar man lediga jobb som tunnelbaneförare. 3 500 rubel kan man få i ingångslön. Det skulle i bästa fall räcka till en taxiresa till flygplatsen och tillbaka. Och då blir det inga pengar över till mat och hyra den månaden. Det måste vara lönsammare att köra taxi.

Utanför tunnelbanestationen drabbas vi av en ny landsplåga. Försäljare med id-brickor på magen stoppar var och en som ser det minsta vilsen ut.

– Ni kanske behöver ett hotellrum?

Det hjälper föga att förklara att vi bokat vårt hotellrum i förväg.

– Det gör väl inget, på vår våning kan ni bo billigare, säger en resolut man och leder oss in på hotellet, förbi receptionen och in i hissen innan vi hinner hämta andan. Det visar sig att hotellets våningar är privatiserade och varje våning skickar ut försäljare som försöker ragga kunder redan vid tunnelbanestationen.

Efter ytterligare köpslående bosätter vi oss på 26:e våningen, här utlovas en fin utsikt över hela staden och bra service.

Redan samma kväll ringer mycket riktigt en service-minded dam.

– Är ni kanske intresserad av kvinnor, frågar hon med vän röst.

– Nej tack, svarar jag lika artigt, och lägger på.

När hon ringer och ställer samma fråga vid samma tidpunkt kvällen därpå tycker jag att det räcker med ett bestämt ”nej”. Nästa kväll igen får min fru ta telefonen.

– Är inte mannen där, frågar då den tjänstvilliga damen.

Det är alldeles bestämt så att den privata tjänstesektorn i Ryssland har utvecklats i rasande fart under det gångna årtiondet.
Kalle Kniivilä
Sydsvenska Dagbladet 2001-10-01