i På svenska

Andrej ordnar så att tillgång och efterfrågan möts

Man skulle kunna tro att det råder akut brist på män i textilstaden Ivanovo, Rysslands motsvarighet till Borås. Under presidentvalskampanjen gjorde Vladimir Putin succé när han besökte en förlossningsavdelning i Ivanovo. De nyblivna mödrarna vinkade och skrek förtjust till den blivande presidenten från sjukhusets fönster. ”Jag vill få barn med er också”, var det någon som ropade. Men det kanske bara var allmän eufori över det faktum att en landsfader för första gången i världshistorien besökte ”hålan” och upphöjde den till ”kvinnornas huvudstad”.

För precis som Borås är inte heller Ivanovo någon världsmetropol. Knappt en halv miljon invånare, sju timmars tågresa från Moskva. Och precis som i Borås så går det inte speciellt bra för textilindustrin. Det går faktiskt riktigt dåligt, och många företag har inte ens råd att betala sina elräkningar. Och ändå rullar det på, och ut kommer kilometervis med tyg som ingen vill köpa.

I väst är det marknaden som på ett eller annat sätt ordnar till det så att tillgång och efterfrågan möts. I Ivanovo är det min gode vän Andrej.
Andrej handlar med fordringar. Om elbolaget till äventyrs skulle vilja få betalt för strömmen det levererar till ett väveri kan Andrejs företag betala. Inte med pengar, för det har ingen i Ivanovo, men väl med stålrör av ett slag som elbolaget kan ha användning för. Som betalning för stålrören får företaget där Andrej arbetar en andel i elbolagets fordringar. En stor andel, för fordringar är inte mycket värda i Ivanovo, inte lika mycket som stålrör i alla fall.

Det är inte bomullstyg heller. Därför kan Andrej köpa milvis med tyg av väveriet för elbolagets fordringar. Alla är nöjda. Elbolaget har fått betalt, väveriet har blivit av med tyget och kan dessutom räkna med att få ström även i fortsättningen. Och Andrej kan sälja tyget vidare billigare än fabriken, eftersom han inte betalat dyra pengar för tyget, utan enbart fordringar som inte är mycket värda i stålrör. Lätt som en plätt.

Och väveriet behöver inte befatta sig med pengar som ju bara är ett bekymmer. Då måste man ju betala skatteskulder, elräkningar och kanske till och med löner till de anställda om det blir något över. Mycket bättre då att byta tyg mot el och be regeringen att skicka ett flygplan med pengar till innestående löner när de anställda blir för högljudda, före val eller så.

El, stålrör, skulder, tyg och pengar – kedjan är komplett och allt skulle vara frid och fröjd om inte kedjans sista länk hade varit för liten. Visserligen kan Andrej tjäna tre hundra kronor i månaden påsina stålrör, men på något sätt räcker det ändå inte riktigt till. Speciellt inte om man som Andrej vill sitta hemma och surfa på nätet. Därför vill Andrej gärna hitta ett annat arbete. Men i Ivanovo finns det bara dåligt betalda jobb och jobb där man inte får betalt alls.

I Moskva finns det däremot pengar att hämta och Andrej har redan prövat på. Han hämtar tidningsbuntar hos en bekant och tar tunnelbanan till Kiev-stationen, varifrån tågen mot Ukraina går. Här gäller det att smörja konduktören med lämplig summa pengar så att denne går med på att ta emot buntarna och överlämna dem till kontaktmannen på andra sidan den nya riksgränsen. Lätt som en plätt. Ryssarna i Ukraina får sina veckotidningar, och på fyra dagar kan tidningsbuntarna i Moskva ge Andrej samma förtjänst som stålrören i Ivanovo på en månad. Men pengarna får han spendera i Ivanovo, för annars räcker de inte långt.

På Sovjettiden hade alla i Ivanovo pengar, men butikshyllorna gapade ofta tomma och för att köpa korv fick man ta tåget till Moskva. Nu finns det korv i varje butik i Ivanovo, men för att kunna köpa den får man fortfarande ta tåget till Moskva. Fast förr i tiden fanns det ingen president, nu har han i alla fall varit på besök.

Kalle Kniivilä
Sydsvenska Dagbladet 2000-04-23