i På svenska

Sovjetpatriotism eller tribalism?

flagoj2.jpgFör- och postsovjetisk nationalism i Estland och Tadjikistan
Lunds Universitet
Historiska institutionen
Kalle Kniivilä HIS 203, ht93
Klas-Göran Karlssons uppsatsseminarium
ons. 19.1.1994 kl. 14.15, sal 2

1.Inledning

1.1 Utgångspunkter och frågeställningar

De forna sovjetrepublikerna Estland och Tadjikistan tillhörde till helt nyligen en och samma stat. Officiellt befolkades båda två av samma folkslag, ”sovjetfolket” även om man nu råkade tala olika språk. Hela Sovjetunionen hade också en flertusenårig gemensam historia, som präglades av ”folkens vänskap”, som den officiella termen lydde: det fanns en uråldrig samhörighet av alla folkslag på Sovjetunionens territorium, hette det.

Ändå tog utvecklingen i Estland och Tadjikistan helt olika vägar efter 1987. Estland gick i täten för demokratiseringsprocessen, det skedde en allmän nationalistisk mobilisernig mot centralmakten, Estland blev reellt självständigt och den interna konfliktnivån i Estland är relativt låg. Den viktigaste konflikten i området handlar om behandlingen av den relativt stora rysktalande minoriteten i Baltikum.

I Tadjikistan skedde ingen nationalistisk mobilisering mot centralmakten, däremot var det gamla interna konflikter mellan olika klaner som återigen flammade upp. Som regel drabbades den ryska minoriteten inte av de mycket blodiga konflikterna mellan tadjikiska klaner och uzbeker. En del av grupperingarna som deltog i konflikten begärde och fick hjälp från den gamla centralmakten i Moskva.

Hur är det då möjligt, att illusionen om ett enhetligt sovjetfolk föll sönder på dessa två diametralt motsatta sätt i Estland och Tadjikistan? Enligt min mening räcker det här inte med enbart ekonomiska förklaringar, även om den estniska nationalismens tillkomst vid sekelskiftet mycket väl kan förklaras med hjälp av moderniseringsteorier.

Syftet med denna uppsats är att belysa skillnaderna i nationalismens utveckling i två helt olika delar av det före detta sovjetimperiet genom att titta på olika bevarande och sovjetiserande mekanismer som var verksamma i Estland och Tadjikistan under sovjettiden och kasta ljus också på den sovjetiska nationalitetspolitikens teoretiska bakgrund och följder i allmänhet.

Min utgångspunkt är, att nationalismens utveckling inte kan förklaras enbart som en funktion av den ekonomiska utvecklingen och moderniseringen, utan att också kulturella faktorer och idéflöden är viktiga i detta sammanhang. Centrum-periferi-modeller (t.ex. intern kolonialism) kan visserligen bidra till förståelsen av desintegrationsutvecklingen i före detta Sovjet, men man bör enligt min mening inte heller bortse från de historiska och kulturella aspekterna.

1.2 Vad är då nationalism?

Frågan är då, vad nationalism är för någonting, och varför den sovjetiska nation som centralmakten försökte skapa inte visade sig äga någon giltighet åtminstone i dessa två republiker. I viss mån stämmer det ju trots allt att det är nationalismen som skapar nationen.

Det är viktigt att påpeka skillnaden mellan nationell identitet och nationell identifikation. Enligt ett vanligt synsätt delar de som tillhör en nationell grupp mer eller mindre automatiskt en åtminstone i viss mån gemensam identitet. Det är dock först genom mer aktiv identifikation som medlem av en viss grupp som kan leda till egentlig nationalism. Denna identifikation kräver också ofta existensen av en konflikt, där den egna nationella gruppen som helhet kan uppfattas som en av parterna.

I denna uppsats tänker jag inte problematisera begreppet ”nationalism”; jag utgår från Rune Johanssons kortfattade definition, som visserligen kan kritiseras, men som enligt min mening är tillräcklig för mina syften.

Enligt denna definition finns det tre grundläggande drag i ett nationalistiskt tankesystem: 1.Det finns en grupp av speciell karaktär, som är nationen. 2.Nationens intressen och värden är viktigare än andra intressen och värden. 3.nationen skall vara så oberoende som möjligt, vilket förutsätter politisk kontroll över det område den identifierar sig med.1

Om man utgår från dessa kriterier kan man knappast betvivla befintligheten av estnisk nationalism, och följaktligen också av en estnisk nation. Däremot är det mer tvivelaktigt om man kan påstå, att det finns en tadjikisk nationalism. Kanske kan man dra slutsatsen, att det finns flera tadjikiska nationalismer som bekämpar varandra, och då är det mer befogat att tala om tribalism.

1.3 Bevarande och sovjetiserande mekanismer

Vilka mekanismer är det då som har lett till den olikartade utvecklingen i estnisk och tadjikisk nationalism, och på vilka sätt försökte centralmakten att förverkliga sina planer på en enhetsstat?

Som exempel på mekanismer som användes av sovjetstaten för att undertrycka den nationella egenarten kan man nämna likvideringen av den nationella intelligentsian, förryskningspolitiken i dess olika skepnader, den ateistiska propagandan, historieförfalskningen, den godtyckliga gränsdragningen mellan nya sovjetrepubliker och avbrytandet av alla kontakter med utlandet.

Dessa sovjetiseringsmekanismer användes givetvis i mycket olika omfattning under olika perioder och i olika delar av imperiet. Det är dock betecknande, att dessa åtgärder huvudsakligen skedde på den ytliga, politiska nivån, medan de bevarande mekanismerna fanns på ett djupare, kulturellt plan.

Bland dessa fanns myter och minnen, kulturmönster, religion och traditioner som fördes vidare inom familjen och släkten. Speciellt i Estland var minnen från mellankrigstiden viktiga för nationalismens fortlevnad; samtidigt förvandlades idéerna om den goda mellankrigstiden till gemensamma myter, vars sanningsenlighet var mindre viktig än deras sammanförande kraft.

1.4 Litteratur och disposition

Innan jag går in på det specifika i situationen i Estland och Tadjikistan behandlar jag den sovjetiska nationalitetspolitikens teoretiska bakgrund och praktiska innebörd mer allmänt. Därefter följer ett kapitel om utvecklingen i vardera f.d. sovjetrepublik, och slutligen försöker jag knyta samman trådarna och dra några slutsatser i ett avslutande avsnitt.

Det finns en omfattande litteratur om nationalitetsproblematiken i (det forna) Sovjet, och under senare år har det även kommit en del böcker på ryska som betraktar ämnet långt mer objektivt än tidigare. Samlingsverken Soviet Nationality Problems è och Smiths The Nationalities Question in the Soviet Union ger en p× bra översikt över problematiken både vad gäller nationalitetspolitikens teoretiska utgångspunkter och politiken i praktiken. Den förstnämnda boken är dock efter tjugo år något föråldrad. För en hänvisning till Marx och Engels har jag tyvärr tvingats använda den finska översättningen, eftersom de aktuella texterna inte har gått att spåra i Lund, varken på tyska, svenska eller engelska.

När det gäller avsnittet om Estland, har jag i stor omfattning använt den aktualiserade finska upplagan av Toivo Rauns monografi om Estlands historia. Också i notapparaten tvingas jag hänvisa till den finska upplagan, eftersom den engelskspråkiga inte varit tillgänglig i Lund. Pseudonymen Sirje Sinilinds två böcker som trycktes i Sverige före glasnost är intressanta dokument över det estniska nationella motståndet under sovjettiden. Jag har också använt en del estniska tidningsartiklar samt ett par debattböcker författade av kända estniska politiker (Made, Lauristin et al) som gavs ut på finska i Finland under 80-talets andra hälft.

Material om Tadjikistan tycks vara relativt svårtillgängligt. Förutom Bennigsens och Wimbushs utmärkta verk om muslimer i Sovjetunionen har jag använt en hel del artiklar ur rysk dags- och veckopress. Jag har också själv besökt såväl Tadjikistan som Estland, det sistnämnda flera gånger.

2.Den sovjetiska nationalitetspolitikene

Innan jag går in på den specifika utvecklingen i Estland och Tadjikistan, är det befogat att ta en titt på den sovjetiska nationalpolitikens historia, allmänna syften och resultat; därefter blir det lättare att utpeka det specifika i utvecklingen i Estland och Tadjikistan.

2.1 Inledning

Det Ryska imperiet var en mångnationell stat långt innan bolsjevikerna tog makten i Petrograd i oktober 1917, och missnöjet med tsarregeringens politik gentemot de nationella minoriteterna var en av orsakerna till de revolutionära stämningar som härskade i Ryssland före och under första världskriget. Närmare 57% av imperiets befolkning var icke-ryssar, och alla oppositionspartier insåg hur viktigt det var att lösa minoritetsfrågan – de nationella minoriteterna utgjorde ju faktiskt tillsammans en majoritet av befolkningen.1

Även bolsjevikerna med Lenin i spetsen hade långt före maktövertagandet haft en klart uttalad minoritetspolitik, som gick ut på att ge alla nationaliteter inom det Ryska imperiet självbestämmanderätt och rätt att skapa egna självständiga stater om de så önskade. Under de första månaderna efter oktoberrevolutionen var det också ett tiotal områden som ingått i det Ryska imperiet som utropade sin självständighet, däribland Finland, Polen och de baltiska länderna, som alla lyckades bevara sin självständighet åtminstone fram till andra världskriget.

Förändringar efter revolutionen

De andra nya länderna införlivades inom några få år med det nya Sovjetimperiet, något som visar att det hade skett en klar förändring i bolsjevikernas nationalitetspolitik jämfört med tiden före revolutionen. På det teoretiska planet fortsatte dock Lenin att argumentera för nationernas självbestämmanderätt även efter det att röda armén hade undertryckt självständighetssträvandena i Ukraina och de kaukasiska republikerna Georgien, Armenien och Azerbajdzjan.

Regeringens linje gentemot icke-ryssar hårdnade ännu mera efter Lenins död 1924 och i synnerhet mot slutet av 1920-talet, när Stalin hade konsoliderat sin maktposition och gjorde slut på NEP-politiken. Den faktiska politiken förändrades mycket snabbare än den uttalade teorin som politiken i princip grundades på. På 1930-talet hann dock Stalins nationalitetsteorier i kapp hans praxis i och med att man alltmer började betona det ryska folkets ledande roll och progressivitet gentemot imperiets andra folkslag.

2.2 Den bolsjevikiska nationalitetspolitikens teori

Den klassiska marxismen såg inte skillnader i nationalitet som någon grundläggande orsak till konflikter, i stället betonade Marx och Engels klasstillhörighetens betydelse. Före första världskriget var det en allmän uppfattning bland marxisterna, att arbetarklassens internationella solidaritet omöjliggjorde krig i Europa; i stället skulle arbetarna gemensamt vända sig mot sina förtryckare ifall dessa på grund av sina egna egoistiska intressen försökte att få till stånd ett krig mellan nationerna.

Marx ansåg, att de förtryckande klasserna avsiktligt blåste upp nationella motsättningar för att hålla de förtryckta i schack, och för att accelerera revolutionens utbrott ansåg han det möjligt att t.ex. stödja Irlands självständighet. Samtidigt gjorde han en skillnad mellan ”mer och mindre progressiva folk”, och förväntade sig att exempelvis de slaviska tjeckerna så småningom skulle assimileras med de ”mer progressiva” tyskarna.2 Den andra internationalen accepterade dock nationernas självbestämmanderätt i sitt program som antogs på kongressen i London 1896.3

Lenins politik före 1917

Nationernas självbestämmanderätt accepterades i princip även av de ryska socialdemokraterna redan vid partiets grundande 1898, och i synnerhet efter 1905 års ryska revolution förstod Lenin de nationella minoriteternas betydelse för den politiska utvecklingen i Ryska imperiet.4 Samtidigt som han förespråkade nationernas självbestämmanderätt och de nationella minoriteternas rätt att skapa sina egna, självständiga stater, accentuerade han dock vikten av att bekämpa all nationalism.5

Syftet med denna skenbart motsägelsefulla politik var att genom självbestämmanderätten ta udden av de nationella motsättningarna och därigenom förstärka samarbetet inom arbetarklassen oberoende av nationstillhörighet. Samtidigt måste man påpeka, att Lenin gjorde en principiell skillnad mellan den förtryckande och den förtryckta nationens nationalism; till de förtryckande nationerna räknade han även ryssarna. Medan han han i princip ansåg att nationalismen som sådan var ett hinder för den proletära revolutionen, hade han förståelse för nationella minoriteters kamp mot förtryck.6

Förändringar i Lenins politik kring 1917

I samband med 1917 års två revolutioner skedde det klara förändringar i Lenins teoretiska utgångspunkter vad gäller minoritetspolitiken. Avtorchanov urskiljer fyra olika skeden i den här utvecklingen.7

1. Fram till februarirevolutionen och partikonferensen i april 1917 accepterar Lenin nationernas självbestämmanderätt enbart i teorin och är ovillig att ge några garantier om att partiet kommer att ge sitt stöd till separatister i varje konkret fall.

2. Mellan partikongressen i april och den första allryska sovjetkongressen i juni förespråkar Lenin till och med Ukrainas rätt till självständighet. Vill Finland, Polen eller Ukraina bli självständiga från Ryssland så finns det inget ont i detta, förklarar Lenin på partikongressen och tillägger, att den som påstår något annat är en rysk chauvinist.8

3. På sovjetkongressen i juni presenterar Lenin för första gången idén om att Ryssland skall bli ett ”förbund av fria republiker”.

4. Efter oktoberrevolutionen förklarar folkkomissariernas råd (regeringen), vars ordförande Lenin är, att alla Rysslands folk har rätt till självbestämmande och till att skapa sina egna, självständiga stater. Snart uppenbaras dock en klyfta mellan teori och praxis: de flesta nya stater införlivas inom kort med det nya Sovjetunionen, som skapas 1922.

Det är i första hand i den taktiska situationen man bör söka orsakerna till den något vacklande minoritetspolitiken. Man kan faktiskt med fog påstå, att Lenin baserade sin minoritetspolitik snarare på taktiska än på teoretiska utgångspunkter.

I det blodiga inbördeskrigets strider efter oktoberrevolutionen fick Lenin åtminstone för en tid ge avkall på alla teorier och koncentrera sig på att med våld slå ner motståndet mot sovjetmakten. Separatismen som ökade lavinartat efter maktövertagandet kuvades på de flesta håll.

Stalins bidrag till teorin

Redan före revolutionen hade Lenin gjort georgiern Stalin till partiets specialist på minoritetsfrågor, och efter oktober var det naturligtvis Stalin som blev nationalitetsfolkkomissarie (minister). Det visade sig ganska snart, att Lenins och Stalins metoder var väsensskilda, även om också Lenin kunde vara mycket hänsynslös när den politiska situationen krävde det. Det var dock kanske framför allt Stalins personliga maktlystnad som fick Lenin att skriva sitt berömda ”testamente”, där han avrådde centralkommittén från att välja Stalin till partiets ledare.9

Redan i sitt första teoretiska arbete efter Lenins död, Ob osnovach leninizma (”Om leninismens grunder”), beskriver Stalin Lenins(!) nationalitetspolitik med helt andra ord än Lenin själv hade gjort. Den viktigaste innovationen i Stalins nationalitetsteori är, att nationalismen delas upp i ”revolutionär” och ”reaktionär”. Den revolutionära nationalismen gagnar den proletära revolutionens sak och skall stödjas, medan den reaktionära nationalismen skall bekämpas. Som ett exempel på en ”reaktionär nationalist” nämner Stalin den georgiske poeten Akakij Tsereteli, som var en av den georgiska nationella befrielserörelsens grundare och bl.a. översatte internationalen till georgiska.10

En talande skillnad jämfört med Lenins syn är, att Stalin inte i sin skrift ser någon nämnvärd skillnad mellan en ”stor och liten, förtryckande och förtryckt nations” nationalism, en skillnad som Lenin speciellt accentuerade i sitt sista memorandum om nationalismen. I stället bidrog Stalin av allt att döma till att hemlighålla memorandumet som ju även innehöll skarp kritik mot honom själv.

”Den ledande nationen”

1934 var en vändpunkt för Stalins nationalitetspolitik, både vad gäller teori och praxis. I den praktiska politiken markerade mordet på Leningrads partichef Sergej Kirov början på upprensningar och förryskning, på den teoretiska sidan började Stalin med historiografin. Den marxistiska historieskrivningen övergavs, och i stället skulle historikerna betona det ryska folkets progressiva roll. Den officielle marxistiske historikern Michail Pokrovskij, som tursamt nog hade hunnit dö 1932, råkade i onåd. I stället bjöds den ryske emigranthistorikern Jevgenij Tarle av Stalin till Moskva för att skriva patriotiska böcker om krigen 1812 och 1854 då Ryssland attackerades av västländer. Några år tidigare hade han varit ”en klassfiende, imperialist och motståndare till bolsjevism”.11

I den nygamla historieskrivningen betecknades det ryska folket och dess kultur som ”den kontinuerligt goda kraften i historien, som ett basalt fenomen som inte ens revolutionen förändrade…”12 Vare sig det gällde de kaukasiska folkens inordnande i det Ryska imperiet i början av 1800-talet eller (senare) de baltiska staternas införlivande med Sovjet i samband med andra världskriget, betonade man, att det rörde sig om en progressiv företeelse.13 I maj 1945, när andra världskriget var vunnet, skålade Stalin till det ryska folket, som enligt honom var ”det yppersta av alla de folk som formar Sovjetunionen” och som hade blivit ”allmänt erkänd som den ledande kraften bland alla folken i vårt land”.14 Några andra, mindre erkända folk hade Stalin under kriget låtit deportera till avlägsna områden (se 2.3.3).

Efter Stalin

1956 avsade den nye partiledaren Nikita Chrusjtjov sig Stalin och hans politik. Han lät de flesta deporterade folken återvända till sina ursprungliga bosättningsområden och anklagade Stalin för avvikelser från den sanna leninistiska nationalitetspolitiken. Samtidigt som partiet i princip försökte förbättra minoritetsfolkens situation i synnerhet på det ekonomiska planet, började Chrusjtjov på det teoretiska planet tala allt varmare för nationernas ”närmande till varandra”.15 Lenin hade på─öû stått, att nationaliteter och nationella språk skulle fortsätta att existera mycket länge även efter det att ett proletariatets diktatur hade etablerats i hela världen, men så länge ville inte Chrusjtjov vänta, lika litet som Stalin hade velat det.16

På den 22:a partikongressen 1961 formulerade Chrusjtjov dock slutligen den mer moderata officiella politiken som skulle komma att gälla utan större förändringar de följande 25 åren. Olika nationella kulturer skulle få trivas och frodas samtidigt som de närmade sig varandra tills man uppnådde den slutgiltiga sammansmältningen. Nu väntade han sig inte längre, att denna sammansmältning skulle ske i den nära förestående framtiden, och på kort sikt föredrog han nu att tala om sovjetfolkens enighet.17

På partikongressen 1961 talade Chrusjtjov även om ”sovjetfolket”, och på nästa partikongress 1971 var det detta begrepp som blev det centrala i Leonid Brezjnevs tal. Enligt Brezjnev fanns det nu ett sovjetiskt folk, som hade ett gemensamt territorium, stat, ekonomiskt system, den gemensamma målsättningen att bygga kommunismen, och till och med ett gemensamt språk – underförstått ryskan.

2.3 Bolsjevikernas praktiska politik efter 1917

Ganska snart efter revolutionen visade det sig, att de nya makthavarna inte ville låta det forna Ryska imperiet söndras. Av de nya självständiga staterna som kom till i samband med revolutionen var det slutligen bara Finland, Polen och de tre baltiska staterna som förblev oberoende en längre tid.

Partiets uttalade stöd till nationalistiska strömningar bland minoriteterna hade från början syftat till att påskynda revolutionen och få de icke-ryska folken att stödja bolsjevikernas sak. När revolutionen i Petrograd och Moskva hade skett, visade det sig dock, att den inte spred sig så snabbt som man hade kunnat hoppas. I stället ville randområden avskilja sig från imperiet för att undvika kaoset.18

När det kom till kritan använde bolsjevikerna vapenmakt för att hålla imperiet samman, och teoretiska resonemang om folkens självbestämmanderätt fick ge vika för taktiska avväganden. Inom ramerna för det nya sovjetiska imperiet var makthavarna dock fram till 30-talet villiga att ge icke-ryssarna åtminstone viss kulturell självständighet.

Separatismen kuvas

Våren 1918 fanns det tio nya självständiga stater som tidigare hade tillhört Ryska imperiet: Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Vitryssland, Ukraina, Armenien, Georgien och Azerbajdzjan. De fem sistnämnda länderna inlemmades dock inom kort i det nya Sovjetunionen. I Centralasien tycks det inte ha förekommit några tendenser till nationalistisk separatism; däremot förekom det uppror och protester som mobiliserades kring islam.

Återerövringen av förlorade områden började vid årsskiftet 1918-19 när tyskarna lämnade Vitryssland, och sist föll Georgien, i januari 1921. När det nu självständiga Polen 1920 försökte erövra Ukraina, trodde Lenin att tiden för att sprida revolutionen till Polen och kanske till och med Tyskland hade kommit. Företaget misslyckades, men tillsammans med återerövringen av de nya självständiga staterna visade det, att Sovjetryssland trots alla teoretiska uttalanden om motsatsen kunde tänka sig att sprida revolutionen med vapenmakt.19

Korenizatsija

På det kulturella planet uppmuntrade partiet dock fortfarande mångfald, och många små folkgrupper vars språk aldrig hade skrivits fick egna, latinskbaserade alfabet och skolundervisning på sina egna språk. Det ekonomiskt efterblivna Centralasien delades – delvis helt godtyckligt – i nyskapade nationalstater, för vilka nya, likaså latinskbaserade, nationella skriftspråk utvecklades.20 Detta bidrog givetvis till att utplåna den gemensamma centralasiatiska (islamiska) identiteten, på samma sätt som agitationen mot lokala seder och bruk samt mot religionen – exempelvis kampanjerna mot användandet av slöja.

Den kanske mest intressanta aspekten av nationalitetspolitiken strax efter revolutionen var dock ”korenizatsija”, som innebar att man starkt gynnade det lokala nationella språket och lokala kadrer i de icke-ryska republikerna. Politiken utformades av den tionde partikongressen 1921 och hade störst framgång i Ukraina. Aldrig tidigare hade det ukrainska språkets användning uppmuntrats officiellt som nu. Meningen var att i görligaste mån ukrainisera partiet, det politiska livet, kulturlivet och utbildningssystemet i Ukraina. Samtidigt ville det ukrainska partiet ge republiken viss autonomi även på det ekonomiska och politiska planet.

Från att före revolutionen ha varit ett språk som till stor del användes av outbildade landsbygdsbor förvandlades ukrainskan för ett tiotal år till administrationens och kulturens språk i Ukraina. Utgivningen av ukrainska böcker och tidningar ökade lavinartat och skrivkunnigheten bland metallarbetarna steg från 14% till 35%.21

Repressalier och russifiering

Samtidigt som man uppmuntrade användandet av lokala språk använde man nationalitetspolitiken för att splittra farligt stora etniskt-religiösa grupper. Framför allt gällde detta muslimerna, som man föredrog att splittra genom att skapa en mängd nationella republiker med egna, nationella skriftspråk. På detta sätt delades Centralasien, det före detta Turkestan, i fem sovjetrepubliker, och basjkirerna, som är nära besläktade med tatarerna och nästan hade assimilerats med dessa, fick sin egen autonoma republik inom Ryska federationen och sitt eget skriftspråk.22 Praktiskt taget alla muslimska kommunistledare var kn motståndare till denna söndring av den muslimska gemenskapen, och de likviderades av Stalin som ”panturkiska avvikare”.23

Under några år efter Lenins död tolererades däremot ukrainiseringspolitiken, förmodligen eftersom Stalin ännu inte helt hade konsoliderat sina positioner inom partiet. Redan 1928 anklagades dock ett antal ukrainska intellektuella för borgerlig nationalism och förräderi mot sovjetstaten i den första av Stalins stora rättegångar.24

Snart inleddes också tvångskollektiviseringen, och vintern 1931-32 fick Ukraina genomlida en hungersnöd som enligt vissa uppgifter krävde 6 miljoner människoliv samtidigt som Sovjetunionen exporterade spannmål. Samma slags konstgjord hungersnöd organiserade Stalin enligt Chrusjtjov i Ukraina även strax efter andra världskriget.25

1932 skickade Stalin slutligen sina medhjälpare till Ukraina för att göra slut på all ”ukrainsk borgerlig nationalism”. I praktiken betydde detta, att man började fängsla och likvidera ukrainska författare och vetenskapsmän och utrota ukrainsk kultur i alla dess former. På ukrainska kommunistpartiets tolfte kongress 1934 rapporterades att 248 ”fiender av revolutionen”, av vilka 48 var medlemmar av partiet, hade avslöjats och avskedats enbart från den ukrainska vetenskapsakademin och folkkomissariatet för utbildning. Flera kulturinstitutioner – t.ex. förlaget ”Ukrainska sovjetencyklopedin” – hade också ”visat sig vara härdar för kontrarevolution”.26 Var dessa ”kontrarevolutionärer” hamnade kan man lätt föreställa sig.

Liknande utrensningar tog plats även i andra icke-ryska republiker under åren 1932-33. Anhängare av de ukrainska ”borgerliga nationalisternas” idéer lyckades man hitta både i Centralasien, Kaukasus och i de autonoma republikerna i Ryska federationen. På den fjortonde partikongressen 1934 påpekade Stalin också, att kvarlevor av kapitalismen återstår allra längst just inom ”den nationella frågan”; därför var det naturligt att söka och finna ”borgerliga nationalister” överallt, t.o.m. i områden där någon borgerlighet aldrig hade existerat.27

Snart började också en omfattande förryskningskampanj som med varierande intensitet fortsatte in på 80-talet. Praktiskt taget all högre utbildning gavs på ryska, och bokutgivningen på ryska ökades våldsamt jämfört med utgivningen på andra språk. I ukrainska städer var det ryska som återigen var det ”normala” språket; att tala ukrainska på allmänna platser förknippades med farlig borgerlig nationalism och separatism.28

Deporteringar av hela folk

Utrensningarna i de icke-ryska republikerna var egentligen ett led i Stalins extrema centraliseringspolitik, och det är faktiskt omöjligt att skilja deras offer från de miljontals andra som fick sätta livet till vid repressalierna. Ett exempel som är betecknande just för Stalins nationalitetspolitik är däremot deporteringarna av hela folkslag, som ägde rum under andra världskriget.

Det första minoritetsfolk som deporterades var volgatyskarna, som flyttades till Kazachstan redan 1941. Därefter, under senare skeden av kriget, deporterades krimtatarerna, mesketturkarna från Georgien, kalmuckerna samt de fyra islamiska bergsfolken tjetjenerna, ingusjerna, balkarerna och karatjajerna. De förvisade folken i sin helhet anklagades för samröre med tyskarna, men anklagelsen verkar inte särskilt trovärdig, eftersom bara krimtatarernas och kalmuckernas bosättningsområden varit tyskockuperade en längre tid.29 Naturligtvis är det också absurt att anklaga ett helt folk för att vara kollaboratörer. Däremot verkar det sannolikt, att just dessa folkslag hade speciellt aktivt motstått likriktningspolitiken på 30-talet, och att Stalin i förväg ville krossa allt motstånd som kunde tänkas uppstå under övergångsperioden efter kriget.30 Chrusjtjov påstod, att Stalin mycket gärna hade deporterat även alla ukrainare, om det inte hade varit fysiskt omöjligt – ukrainarna var redan då ungefär 30 miljoner till antalet.31

Efter Stalins död, under Chrusjtjovs töväder, tilläts de överlevande medlemmarna av de deporterade folken återvända till sina bosättningsområden, dock inte krimtatarerna, som fick lov att återvända först under Gorbatjovs tid. Den något försiktigare förryskningspolitiken fortsatte dock både under Chrusjtjov och speciellt Brezjnev.

2.4 Några slutsatser

Redan långt före revolutionen hade Lenin utarbetat en minoritetspolitik som syftade till att ge alla folk självbestämmanderätt. För Lenin var det stor skillnad mellan en ett förtryckande och ett förtryckt folks nationalism, och han medgav utan omsvep, att den ryska nationalismen tillhörde den första, enligt hans mening mer farliga typen.

Han var övertygad om att bara de icke-ryska folken i Ryska imperiet fick självbestämmanderätt, skulle de snart ansluta sig till det nya, socialistiska Ryssland. På denna punkt tvingades han dock revidera sina teorier och i stället erövra de nya självständiga staterna med våld.

Stalins viktigaste målsättning var att koncentrera all makt i sina egna händer, och för att uppnå detta mål använde han sig av alla tillgängliga medel. Hans repressiva metoder utsträckte sig naturligtvis även till nationalitetspolitikens område, men hans intresse för nationalismen inskränkte sig till olika metoder som kunde användas för att kuva den.

Stalins viktigaste innovation i nationalitetspolitikens teori var det ryska folkets ”progressiva roll” i historien. Den praktiska tillämpningen gick ut på att alla andra folk var ännu mer otillförlitliga än ryssarna. Med sin brutala politik och enkla målsättningar var Stalin den ende av sovjettidens ledare vars politik kan sägas ha uppnått sitt syfte: han hade all makt i sina egna händer och alla lydde honom, oberoende av nationalitet.

Stalins efterföljare var på nationalitetspolitikens område mer benägna till önsketänkande. Brezjnev gick så långt att han förklarade att ett enhetligt sovjetfolk med ett gemensamt språk redan existerade. Detta var naturligtvis rent självbedrägeri, och det hjälpte inte mycket att man på den praktiska politikens område halvhjärtat försökte genomföra den russifiering som enligt Brezjnevs linjetal redan hade skett.

3.Estnisk nationalism – historia och utvecklingstendenser

3.1 Historisk översikt

Moderniserinsperspektivet är säkerligen viktigt för förståelsen av den estniska nationalismens tillkomst under 1800-talets senare hälft, men moderniseringsteorier räcker inte för att förklara nationalismens fortbestånd under växlande och ofta mycket repressiva förhållanden. Enligt min mening måste historiemedvetandet och speciellt myter baserade i historien ha spelat en viktig roll här.

Den eviga kampen mot ryssen, den goda svensktiden och den minst lika goda självständighetstiden är teman som ständigt återkom i den estniska debatten speciellt under den karismatiska perioden i nationalismens återkomst under 1980-talets senaste del, liksom uppfattningen om esterna som den västliga kulturens yttersta försvarare mot barbarin i öst.1

Myter behöver visserligen inte vara hundraprocentigt sanningsenliga för att kunna vara betydelsefulla, men jag anser ändå att den historiska erfarenheten från medeltid och framåt har sin relevans för den estniska nationalismens vitalitet. Därför kan det också vara på sin plats att ta en titt på den historiska verklighet som ligger bakom dessa myter.

Tyskar, svenskar, ryssar och självständighet

Kring år 1200 tävlade tyskar, danskar, svenskar och ryssar om det estniska området. Efter utdragna strider hamnade hela det nuvarande Estland under tysk dominans kring år 1230. Den tyska överklassen behöll sina maktpositioner långt in på 1800-talet, fastän den formella politiska tillhörigheten varierade. Livegenskapen var förhärskande, och det förekom omfattande bondeuppror.

Under 1500-talets andra hälft erövrades området av svenskarna, men livegenskapen avskaffades inte. I Tartu grundades 1632 ett universitet; den största delen av studenterna var dock svenskar, tyskar och finnar. Det är osäkert om det överhuvudtaget fanns någon estnisk student på universitetet under 1600- talet.2 Överhuvudtaget är det svårt att säga om det finns mycket fog för myten om ”den goda svensktiden”. Det kanske är i jämförelse med den påföljande ryska perioden som svensktiden har kommit att framstå som ett idealtillstånd.

Under stora nordiska kriget förlorade Sverige sina baltiska besittningar till Ryssland. Till en början förblev samhället relativt oförändrat och den balttyska adelns dominans på lokalplanet och över de livegna bönderna snarare ökade än minskade. Under 1810-talet avskaffades livegenskapen åtminstone formellt; detta skedde alltså tidigare än i resten av Ryska imperiet. Mot slutet av 1800-talet skedde både en nationell väckelse och en förryskningskampanj, vars följder dock ofta har överdrivits. Speciellt 1905 års ryska revolution blev ett viktigt led i det allt intensivare nationsbygget i Estland.

I samband med den ryska revolutionen 1917 blev Estland självständigt. I det självständiga Estland rådde till en början parlamentarisk demokrati, på 30-talet skedde dock en utveckling mot autoritarism. En omfattande jordreform genomfördes på 1920- talet. Under självständighetstiden stärktes det estniska språkets och den estniska kulturens ställning.

Sovjetestland

I slutet av 1939 tilltvingade sig Stalin militärbaser i Estland, och 1940 inlemmades Estland i Sovjetunionen efter regisserade skenval. Under ett år deporterades och mördades tiotusentals ester. På sommaren 1941 ockuperades Estland av tyska trupper, som i sin tur massakrerade både ester och judar. I slutet av 1944 återvände de sovjetiska trupperna och sovjetstyre infördes. Motstånd mot de sovjetiska ockupationstrupperna fortsatte in på 1950-talet, och ännu 1948 förekom relativt omfattande strider mellan sovjetarmén och den estniska gerillan (skogsbröderna). Efter Stalins död deklarerades en allmän amnesti även för skogsbröderna 1955, och rörelsen ebbade ut3.áí

I samband med tvångskollektiviseringen 1949 deporterades tiotusentals ester till Sibirien. Hundratusentals ryssar och andra sovjetmedborgare flyttade eller flyttades till Estland för att arbeta inom den expanderande tunga industrin. Estnisk nationalism bekämpades och förryskning uppmuntrades, dock utan större framgång vad gäller den estniska befolkningen. Så snart den politiska atmosfären möjliggjorde fri debatt och opinionsbildning, dök den estniska nationalismen återigen upp, först som strävanden till ekonomisk autonomi under 1987, och ganska snart också som självständighetssträvanden. 1991 blev Estland åter självständigt.

3.2 Nationalismens utveckling före 1940

Den estniska nationalismens utveckling är relativt typisk för Östeuropa, och kan enligt min mening med fördel förklaras med moderniseringsteorier som utgångspunkt. Antalet industriarbetare i Estland i det närmaste fyrdubblades under perioden 1860-1900, och hälften av denna tillväxt skedde under femårsperioden 1896- 1900. Också den nationalistiska utvecklingen i Estland tog fart från 1870-talet och framåt.

Det är kulturnationalism, inte statsnationalism, som utvecklades i Estland på 1800-talet, och detta är ju ganska naturligt, eftersom esterna faktiskt inte hade någon egen stat, där de kunde ha utvecklat en västeuropeisk statsnationalism. Det intressanta i sammanhanget är dock framför allt, att den estniska nationalismen utvecklades relativt sent, och att nationalistena ganska länge faktiskt upplevde Tsarryssland som sin bundsförvant mot den lokala överheten, balttyskarna.

Det nationella uppvaknandet

Miroslav Hroch har delat den nationella rörelsens typiska utveckling i tre faser4. Den första fasen karaktäriseras enligt honom av vetenskapliga undersökningar av ursprungsbefolkningens språk, traditioner och historia.

Den andra fasen innebär början på aktiv, nationalistisk agitation och befolkningens nationella uppvaknande. Denna fas skedde enligt Hroch på 1820-50-talen bland tjecker och norrmän, på 1840-talet bland finnar, på 1860-80-talen bland ester, och på 1870-90-talen bland litauer.

Den tredje fasen, slutligen, skulle innebära massiv uppslutning till den nationella rörelsen och utformning av rörelsens strategiska målsättningar, och kan anses ha inletts med 1905 års ryska revolution och dess efterverkningar i Estland.

Den nationella rörelsen i Estland kom alltså i gång jämförelsevis sent, dock inte lika sent som exempelvis i Litauen.

De första estniskspråkiga böckerna hade tryckts på 1600-talet, men till exempel hela Bibeln kom ut på estniska först 1739. Också den estniskspråkiga skolundervisningen började i viss utsträckning redan under 1600-talets andra hälft, men efter Nordiska kriget bromsades utvecklingen på detta område. Läskunnigheten blev dock relativt spridd på grund av hemundervisningstraditionen och den herrnhutiska väckelserörelsen, som fäste stor vikt vid läs- och skrivundervisning. Redan mot slutet av 1700-talet kunde två tredjedelar av den vuxna bondebefolkningen i norra Estland läsa5.

Det var i början av 1800-talet som de första vetenskapliga beskrivningarna av det estniska språket författades, men till en början var det mest balttyska intellektuella som befattade sig med det estniska. Under 1800-talets första hälft använde också de få estniska intellektuella det tyska språket i sitt umgänge, och estniskan var fortfarande ganska outvecklad som ett litterärt språk. Dock var det en del intellektuella som under denna period redan började identifiera sig som ester.

Den egentliga nationella rörelsen i Estland tog fart först på 1860-talet. Då grundades många estniska tidningar, kulturföreningar, körer och folkmusiklag. Den första sångfestivalen ordnades 1869. Samtidigt nådde den industriella revolutionen som börjat på 1820-talet sin höjdpunkt6.

Det finns många beröringspunkter mellan den finska och den estniska nationalismen på 1800-talet; samtidigt kan man konstatera, att den finska nationalismen utvecklades betydligt tidigare än den estniska, och följer man Hrochs typologi, så uppnådde den finska nationalismen den första och andra fasen minst 20-30 år tidigare än Estland7. När man dessutom tar hänsyn till éâ likheten mellan språken, är det knappast förvånansvärt, att den finska nationella rörelsen hade en viss betydelse för den estniska nationalismens utveckling.

Också under den sovjetiska perioden blev kontakter med Finland viktiga för det estniska medvetandet – Estlands länkar till den västliga kultursfären kom att ses som mycket viktiga och det ryska upplevdes som något främmande. I allt väsentligt var den nationalismens utveckling fram till andra världskriget ganska typisk för 1800-talets östeuropeiska kulturnationalism även om processen påbörjades något senare än i flera andra jämförbara regioner.

Politiska programförklaringar

Den politiska kampen i Estland mot slutet av 1800-talet var i praktiken en strid mellan olika nationella grupper: de tre huvudmotståndarna var den nya estniska nationella rörelsen, balttyskarna och de ryska makthavarna. Fastän tsarregeringen behövde de balttyska tjänstemännen, ansågs tyskarna speciellt efter Tysklands enande 1870-71 inte helt tillförlitliga – de var ju potentiella separatister.8 Däremot ansåg man att esterna (och letterna) i stort sett var ofarliga; den senare russifieringskampanjen ansågs nödvändig eftersom man var rädd att balterna annars skulle förtyskas. Tsarregeringen trodde inte att balterna under några förhållanden skulle kunna utveckla en egen kultur och nationalidentitet.9

Inom det estniska lägret fanns det från 1870-talet två motsatta politiska tendenser. Den moderata riktningen, som leddes av Johann Voldemar Jannsen och Jakob Hurt ville gå fram försiktigt inom ramarna för det existerande balttyska systemet. Hurt var en romantisk nationalist, som ansåg att varje folkslag hade sin egen uppgift; eftersom esterna var ett litet folk, var deras uppgift att finna snarare inom kulturens än politikens område. För den moderata inriktningen var den luteranska kyrkan en viktig del av den baltiska identiteten, och moderaterna var allmänt tyskvänliga.10

Den radikala rörelsen, vars viktigaste ledare var Johann Köler och Carl Robert Jakobson, var å andra sidan klart ryskvänlig. Radikalerna kunde inte acceptera tyskarnas ledande position i Baltikum och var starkt kritiska mot kyrkan, som befäste tyskarnas maktposition. Radikalerna sökte stöd från tsarregeringen mot tyskarna.11 Myten om att esterna från urminnes tider z fört kamp för självständighet och speciellt mot ryssarna är alltså föga mer än en myt – det var tidigast efter 1880-talets förryskningskampanj och kanske så sent som efter 1905 års revolution som ryssarna blev huvudmotståndaren för den estniska nationalismen.

Däremot var ju ryssarna som Sovjetunionens ledande folk det viktigaste hotet för den estniska nationens fortbestånd efter andra världskriget. Därmed var också myten om Estland och hela Baltikum som västvärldens östligaste gränspostering och den eviga kampen mot ryssen säkert mycket funktionell för bevarandet av den nationella identifikationen i Estland. Det är ju också klart, att den estniska kulturen kommit att tillhöra den västeuropeiska kultursfären i och med att området kristnades från väst och kulturen blev starkt tyskpåverkad. Desto intressantare är det då, att denna myt tydligen ännu inte existerade i början på 1880-talet.

Ett viktigt dokument från det nationella uppvaknandets tid är den petition från sjutton estniska föreningar som överlämnades till Alexander III på sommaren 1881. Petitionen, som reflekterade de radikala nationalisternas ryssvänliga position innehöll bland annat krav på att balttyskarna skulle fråntas ansvaret för folkundervisningen, att ryskundervisningen skulle effektiviseras och att det ryska polis- och rättsväsendet skulle införas i Baltikum. Dessa tre krav uppfylldes också senare av tsaren, däremot inte kraven om att estniska skulle få användas i behandlingen av rättssaker12.

Förryskningskampanjen efter 1885

1880-talets förryskningskampanj började i Estland med att Sergej Sjachovskoj utnämndes till Estlands generalguvernör. Många samtida observatörer förväntade sig, att det baltiska områdets egenart nu helt skulle förintas och att Baltikum skulle införlivas i de ryska institutionerna och den ryska kulturen. I praktiken genomfördes ingen konsekvent förryskningskampanj, och esterna kunde ofta dra nytta av de lokala myndigheternas meningsskiljaktigheter. Dessutom var den estniska befolkningens utbildningsnivå på 1880-talet redan så hög, att en verklig förryskning knappast ens hade varit möjlig13.

Det halvhjärtade förryskningsförsöket avblåstes vid Nikolaj II:s tillträde till tronen 189414. Dock ledde förryskningen till ökad nationell mobilisering och motverkade därmed egentligen sina egna syften. Det är säkerligen i denna period myten om den estniska nationella kampen mot ryssen har sina rötter, och därmed fick minnen och myter om förryskningen större betydelse för den estniska nationalismens fortsatta utveckling kring sekelskiftet än själva förryskningskampanjens konkreta resultat.

Nationalismen efter 1905

1905 års händelser var en viktig vändpunkt för den estniska nationalismen, även om förändringarna i början inte var speciellt revolutionära. 1905 års ryska revolution hade till stor del sitt ursprung i det misslyckade rysk-japanska kriget. Även om revolutionen började i S:t Petersburg och Rysslands centrala delar, var det huvudstaden närliggande Estland till skillnad från Finland med från första början. Redan i januari 1905 efter blodiga söndagen i S:t Petersburg började studentstrejker och demonstrationer i Tartu och Tallinn, arbetare strejkade av och an hela året, och på våren spridde sig strejker och anlagda bränder även till landsbygden15.

Situationen i Estland var dock relativt lugn fram till mitten av oktober, då ryska soldater med tre gevärssalvor dödade minst sextio och skadade tvåhundra människor som samlats på ett torg. Dagen efter gav tsaren sitt oktobermanifest, som dock tillfredställde bara de mest försiktiga reformivrarna. Efter manifestet följde två månader, under vilka folket i Estland helt enkelt tog sig rätten att samlas och tala fritt; allmänna folkmöten blev en vardaglig händelse.16

Den mest centrala politiska händelsen i Estland under 1905 var ett möte i Tartu i november. Under mötet krävde både de radikala och de moderata deltagarna för första gången självbestämmanderätt för Estland. Moderaterna utarbetade detaljerade planer för estnisk autonomi, medan radikalerna först ville förändra hela det Ryska imperiet. Dock krävde båda riktningarna ett definitivt slut på förryskningen, de ville ha autonomi och allmänna val. Som administrativt språk ville man ha estniska.17

Senare skickade tsarregeringen straffexpeditioner till de baltiska provinserna, där stämningen hade blivit mycket hotfull. Det blev ingen omedelbar politisk förändring efter 1905 års revolution, som alltså i viss mån blev ett misslyckande. Dock var den en vändpunkt såtillvida, att stora folkgrupper för första gången deltog i diskussioner om politik och samhälle, samtidigt som de kom att se det konservativa tsarväldet som en gemensam motståndare.18

Senast efter 1905 års händelser var en estnisk nation och estnisk nationalism ett faktum. Straffexpeditionerna hade motverkat sitt syfte genom att förstärka den nationella identifikationen och genom att skapa en i verkligheten väl förankrad och bestående myt om det ryska förtrycket.

Självständighet

De relativt stabila förhållandena efter 1905 försvagade inte den estniska nationalismen, snarare tvärtom. När den nya, försvagade bolsjevikregeringen tvingades dra sig tillbaka från Estland 1918 utropades den oavhängiga Estniska republiken. Tyska trupper ockuperade dock landet under största delen av 1918, och därefter behövdes ett krig mot bolsjeviker och balttyskar för att säkra självständigheten.

Självständighetstiden fram till 1940 var mycket viktig för den estniska nationella kulturen. Nu kunde esterna få utbildning på sitt modersmål från folkskolan till universitetet, och det var på 20- och 30-talen den moderna, självständiga estniska kulturen kan sägas ha tagit form. Universitetet i Tartu öppnade sina dörrar som det första estniskspråkiga universitetet redan 1919, och 1926 hade man redan 4726 studenter.19

En intressant punkt är den unika minoritetslagstiftningen, som gav alla minoritetsgrupper som hade minst 3.000 medlemmar rätt till kulturell autonomi och statliga subventioner för sin verksamhet.20 Redan från år 1920 garanterades alla estniska medborgare rätten till undervisning på modersmålet.21

3.3 Nationalitetspolitik och nationalism i Sovjetestland

Under den sovjetiska perioden genomgick Estland flera olika politiska faser; ända fram till slutet av 1980-talet var det dock alltid farligt att öppet visa sympati för estnisk nationalism i Sovjetestland.

Under 1940 hann man inte genomföra någon genomgripande sovjetisering, även om storföretagen nationaliserades; dock deporterades stora grupper till Ryssland redan då. Efter kriget fortsatte den repressiva politiken ett tiotal år. 60-talet var på många sätt en gyllene epok, som hjälpte den estniska kulturen att överleva sovjetperioden, medan 70-talet blev en början till en ny, mer repressiv period.

Förryskning genom befolkningsförflyttningar

Som en följd av andra världskriget och sovjetiseringen skedde stora förändringar i befolkningsstrukturen i Estland mellan 1939 och 1949. Redan 1939, efter Molotov-Ribbentrop-pakten, kom Sovjet och Tyskland överens om att balttyskarna skulle förflyttas till Tyskland. Omkring 13.000 av de 16.400 balttyskarna i Estland lämnade landet vintern 1939-40. Under den första sovjetperioden avrättades cirka 2.000 ester på politiska grunder, och 19.000 deporterades till Ryssland. Under kriget och den tyska ockupationen flydde ett stort antal ester till väst, ofta till eller genom Sverige. Omkring 6.000 ester avrättades under den tyska ockupationen. När kriget tog slut, var det omkring 100.000 före detta estniska medborgare som befann sig i väst som politiska flyktingar.22

Efter kriget fortsatte sovjetiseringen, men den tog fart ordentligt först 1949, då man genomförde tvångskollektivisering och upp till 80.000 ”kulaker” deporterades till Sibirien under två dagar, 25-26 mars. Sammanlagt var det kanske 145.000 ester som miste livet som en följd av repressionen mellan 1939 och 1959.23

Samtidigt som befolkningen i Estland hade minskat drastiskt, behövdes det mycken arbetskraft för sovjetiseringen och återuppbyggandet; detta ledde naturligtvis till att man importerade arbetskraft från resten av Sovjetunionen, framför allt från Ryssland. Redan under perioden 1945-49 immigrerade ca. 180.000 sovjetmedborgare till Estland; dock är det omöjligt att säga hur många av dem som var ester. Speciellt på 60-talet skedde en omfattande inflyttning av ryssar som behövdes som arbetskraft i den nya tunga industrin. 1934 bodde det 41.700 ryssar på nuvarande Estlands territorium, 1970 var motsvarande siffra 335.000.24 Medan ryssarnas antal ökade med 703% under dessa 36 år, hade den sammanlagda befolkningen under samma tid ökat med bara 20%. Ryssarna ensamma svarade alltså för hela befolkningsökningen.

Det har varit en allmän uppfattning i Estland, att arbetskraftsinvandringen var en del av den sovjetiska regeringens medvetna förryskningspolitik. Det är svårt att bekräfta den uppfattningen, men medvetet eller ej så ledde inflyttningen till en faktisk förryskning av industristäderna i östra Estland och en delvis förryskning av huvudstaden Tallinn.

Det stora inflödet av ryska arbetare bidrog å andra sidan till att förstärka den estniska nationella identifikationen mot ett främmande hot och skapade en ibland nästan rasistisk avsmak för allt ryskt. De ryska arbetarna som inte brydde sig om att lära sig estniska sågs som en grå massa av outbildade ”asiater”, som hotade att förstöra allt som var estniskt.25

Estland kom av esterna att ses som en västlig kulturnation som ockuperats av barbarer. Därmed kan den sovjetiska assimilationspolitiken anses ha motverkat sina syften, om det nu fanns några ”internationalistiska” syften bakom arbetskraftsinvandringen till Estland. Det allt starkare ryska inslaget i det vardagliga livet gav myten om den eviga kampen mot ryssen förnyad aktualitet.26

Utbildnings- och språkpolitik i Sovjetestland

Som regel hade esterna också under den sovjetiska tiden möjlighet att få grundutbildning på sitt modersmål. Till skillnad från några andra sovjetrepubliker utnyttjades också denna möjlighet i mycket hög grad: år 1972 var 73% av skolorna i Estland estniskspråkiga, vilket faktiskt var något mer än esternas andel av befolkningen. Detta tyder på mycket stark nationell identifikation, eftersom det framför allt var det ryska språket man var tvungen att behärska, vare sig man vill göra karriär i Estland eller resten av Sovjetunionen.27

Ett intressant exempel på den sovjetiska kulturpolitiken är, att det på 80-talet inte fanns någon professur i estnisk historia eller estnisk folklivsforskning vid universitetet i Tartu.

Dock inrättades det en professur i rysk (men inte estnisk) lingvistisk metodologi.28 På institutionerna för det estniska språket och för estnisk litteratur fanns det år 1975 24 tjänster och år 1980 23,5 tjänster, medan antalet tjänster på de motsvarande ryska institutionerna under samma tid ökade från 19,5 till 42,5.29 Då bör man komma ihåg att det handlar om det enda estniska universitetet i världen.

Överhuvudtaget ville centralmakten från slutet av 1970-talet förstärka ryskans ställning i de nationella republikerna. 1978 fattade SUKP:s centralkommitté ett hemligt beslut om att förstärka ryskundervisningen. Redan i december 1978 fattade också det estniska partiet ett motsvarande beslut, som inte bara gick ut på att förbättra ryskundervisningen, man ville också öka användningen av ryska i det estniska kulturlivet.30

Under hela sovjetperioden var det nödvändigt att kunna ryska för att göra karriär i Estland, i stort sett oberoende av vilken yrkesgrupp man tillhörde. Det utvecklades en social, regional och funktionell differentiering mellan språken: estniska kunde användas inom mindre kvalificerade yrkesuppgifter, på landet, som hemspråk, medan ryskan blev allt viktigare i stora städer, i mer krävande arbetsuppgifter och i speciella sammanhang som vid kontakter med myndigheter, på posten, på järnvägsstationen, hos läkaren osv.31 Hade denna tendens fått fortsätta, hade estniskan så småningom åter kunnat bli det lantliga språk det var i början på 1800-talet, eller ett språk som man bara talade med mor- och farföräldrarna, befarar Sinilind.32

Samtidigt bör man konstatera, att Estland trots allt var relativt gynnat på detta område – liksom på många andra. Även om andelen böcker på estniska av alla böcker tryckta i Estland minskade från 50-talet till 70-talet, kom det ut fler böcker på estniska än esternas andel av Sovjetunionen skulle förutsatt. Estniskan var faktiskt på fjärde plats i hela Sovjet efter ryska, ukrainska och georgiska vad gällde det totala antalet tryckta böcker år 1980.

Det var också till stor del genom konst och litteratur esterna strävade efter och också lyckades bevara och förstärka sin nationella identifikation mot de i deras ögon ”obildade” ryssarna. Esterna representerade i sina egna ögon den överlägsna västliga kulturen: ”vi är inte som ni, ryssar”, kunde de känna.33

För att behålla en stark nationalkänsla tycks det alltid vara viktigt att man åtminstone i något hänseende kan hävda den egna nationens överlägsenhet. Här blev (den i mångt och mycket välgrundade) myten om esterna som en framstående kulturnation tillsammans med myten om den eviga kampen mot rysk dominans ett viktigt verktyg för bevarandet av den egna, estniska identiteten.

Protester och oliktänkande

Under Stalins tid räckte det att man hade fått sin utbildning i den självständiga republiken Estland som orsak för att man skulle förlora sitt arbete. Barn till officerare, präster, högre tjänstemän eller överhuvudtaget ”folkfiender” hade ingen möjlighet att få högre utbildning – om de nu ens befann sig i Estland och inte i Sibirien.34 Förmodligen hade utrensningarna fortsatt om inte Stalin hade dött 1953.

Nu blev emellertid 50-talet en något lugnare period i utvecklingen. Sovjetiseringen av den estniska kulturen fortsatte dock, och partiledaren Ivan (senare Johannes) Käbin var en est från Ryssland som till en början inte ens kunde estniska speciellt bra. Käbin var förresten partiledare i nästan trettio år, 1950- 78, och mot slutet av sin period framstod han snarare som esternas försvarare mot Moskva än den Moskvas hantlangare som han varit från början.

På 60-talet kom tövädret, som i Estland blev mer djupgående än på de flesta andra håll i Sovjet. Esterna fick återigen möjlighet till kontakter med yttervärlden, om än mycket begränsade. Speciellt viktiga var kanske kontakterna med Finland; den direkta färjeförbindelsen till Helsingfors, bara 80 kilometer från Tallinn, började åter fungera 1965. Norra Estland blev också den enda del av Sovjet där man faktiskt kunde se och också förstå västliga TV-program.

Det var säkert viktigt för esterna att kunna identifiera sig med Norden, och här var myterna om den goda svensktiden och Estland som västerlandets yttersta bålverk användbara. Det var också lätt för esterna att jämföra förhållandena i Estland och Finland. Språket och kulturen var lika, medan levnadsstandarden och den politiska friheten i Estland lämnade åtskilligt att önska. Här är teorin om relativ deprivation utan tvekan användbar: det var helt enkelt inte relevant för esterna att jämföra sin levnadsstandard med genomsnittet i Sovjet eller förhållandena i det fattiga Tadjikistan, när ett mer lockande jämförelseobjekt fanns att tillgå på nära håll.

En viktig roll för den nya politiska atmosfären spelades av (det svenskgrundade) universitetet i Tartu och speciellt dess institution för sociologi. Det förekom studentdemonstrationer mot att värnplikt infördes även för högskolestudenterna, och till och med skolelever i Tallinn demonstrerade för självständighet.35

När rättegångarna mot dissidentförfattarna Andrej Sinjavskij och Jurij Daniel’ redan pågick i Moskva, fortsatte tövädret i Estland, kanske för att klimatförändringen i Moskva ännu inte hade hunnit fram till Estland, kanske för att tövädret i det lilla Estland hade gått mycket djupare än i största delen av imperiet. Också Pragvåren 1968 hade stor betydelse för 60-talisterna. I Estland hade man också mycket bättre tillgång till information om Pragvåren än i resten av Sovjetunionen, bland annat genom Finlands television.36

Den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien var i Estland en chock som visade att tövädret nu definitivt var förbi. 60-talets liberalare atmosfär hade dock varit livsviktig för den estniska kulturens fortlevnad – under 60-talet hade alla kulturområden blomstrat upp på ett sätt som knappast hade varit möjligt under mer restriktiva förhållanden, och just den nationella kulturen hade ju varit och förblev ett viktigt identifikationsobjekt för esterna.

Ännu efter 1968 verkar det faktiskt inom det estniska kommunistpartiet ha förekommit diskussioner om möjligheten att förvandla Estland till en självständig folkdemokrati.37 I slutet av 70-talet och i början av 80-talet förekom återigen student- och elevdemonstrationer i Tartu och Tallinn I oktober 1980 demonstrerade 2.000 gymnasister i Tallinn och krävde självständighet för Estland.38

Den kanske viktigaste manifestationen av oliktänkande var det så kallade ”de 40:s brev” efter dessa elevdemonstrationer. Brevet var undertecknat av 40 författare, vetenskapsmän och konstnärer, av vilka flera hade ett respektabelt förflutet inom partiet, och kritiserade centralregeringens förryskningspolitik.39

Befrielsen

Estland var den del av Sovjetunionen, där den nya glasnost- politiken först ledde till konkreta resultat. Det var också i Estland man gick längst och redan relativt tidigt krävde totalt oberoende av Sovjetunionen.

Viktiga orsaker till den snabba utvecklingen i Estland var säkert minnena från och myterna om självständighetstiden, den relativa deprivationen, och framför allt den på grund av dessa bevarade starka nationella identifikationen. Självständigheten var ju trots allt så nära i det förflutna att den äldre generationen hade personliga erfarenheter från den tiden, och också de yngre hade hört berättelserna. Det var inte bara myterna som fanns kvar, delar av den demokratiska traditionen från mellankrigstiden hade också överlevt.

Det som till en början förenade proteströrelsen var engagemanget för miljön. Redan under 1987 lyckades den estniska miljörörelsen avvärja planerna på storskalig fosforitbrytning som skulle ha lett till omfattande miljöskador.

Efter miljörörelsens genombrott var det symboliskt nog Fornminnesföreningen (Eesti Muinsuskaitse Selts) som tog initiativet: man ville fylla i ”vita fläckar” i den estniska historien. Utgångspunkten var alltså minnen och historiska myter; ett viktigt steg blev återinförandet av den viktigaste symbolen för den mellankrigstida Republiken Estland. På våren 1988 började Fornminnesföreningen öppet använda Estniska republikens blå-svart-vita flagga. Tidigare hade man som regel fått två års fängelsestraff för användning av flaggan, men redan på sommaren 1988 fick den gamla flaggan status som nationalflagga, medan den sovjetestniska flaggan blev ”statsflagga”. Därefter användes Sovjetestlands flagga inte längre – den kom att symbolisera det ryska förtrycket.

På sommaren 1988 blev också estniska det officiella språket i Estland, och på hösten förklarade Estlands högsta sovjet att republiken var suverän; i suveränitetsförklaringen påpekade högsta sovjet också, att Estland enligt konstitutionen hade rätt att utträda ur unionen. Det gick bara tre år innan Estland faktiskt blev självständigt, även om man knappast kan ge estnisk nationalism hela äran.

3.4 Några slutsatser

Som det har framgått, var den estniska nationalismen från första början av östeuropeiskt (tyskt) nationalromantiskt slag, och dess utveckling var relativt typisk, även om esterna kom relativt sent i jämförelse med de flesta östeuropeiska folken.

Den trettioåriga självständighetsperioden var oerhört viktig för den estniska kulturen. Redan under 1880-talets förryskningsperiod hade den estniska befolkningen varit för välutbildad för att russifieringspolitiken skulle kunna ha några som helst betydande földer. Efter trettio år av självständighet var det desto klarare, att den estniska nationen och nationalismen inte kunde utplånas i en handvändning. Framför allt var det historiska myter och minnen från den relativt närliggande självständighetstiden som bidrog till den estniska nationella identifikationens fortbestånd under den sovjetiska ockupationen. När esterna efter stalintidens hårda sovjetiseringspolitik på 60-talet återigen fick möjlighet att agera något friare, blev det klart, att de inte hade blivit sovjetmedborgare annat än i ordets formella betydelse. Protesterna för självständighet och mot förryskningspolitiken fortsatte också under den mer konservativa perioden 1970-1985, och när förutsättningarna till mer omfattande medborgaraktioner återigen uppenbarade sig 1987, var det just esterna som var först bland Sovjetunionens folk att kräva självständighet.

Esterna kände sig aldrig tillhöra ett ”sovjetfolk”, även om de under många år tvingades till tystnad och passivt samarbete med sovjetmakten. Myterna om den goda svensktiden, den ännu bättre självständighetstiden, esternas eviga kamp mot ryssen och esterna som västerlandets yttersta bålverk mot de barbariska horderna i öst levde kvar och förstärktes under sovjettiden. Det var till stor del dessa myter som möjliggjorde en snabb nationell mobilisering kring den bevarade romantiska nationalismen när den politiska situationen i Sovjetimperiet tillät den.

4.Nationalismen och tribalismen i Tadjikistan

Senast 1992 års händelser i Tadjikistan har visat att det är ytterst tveksamt om man överhuvudtaget kan tala om tadjikisk nationalism i ordets vanliga bemärkelse. Det tadjikiska inbördeskrigets utveckling uppdagade regionala motsättningar som med all önskvärd tydlighet visade hur starkt grepp det gamla klantänkandet fortfarande har om tadjikerna. Ändå påstod Alexandre Bennigsen så sent som 1986 att den gamla klanstrukturen helt försvunnit i Tadjikistan.1

Emellertid har den ursprungligen regionalt baserade klanstrukturen i Tadjikistan hittills visat sig betydligt starkare än den trots allt relativt nyligen av bolsjevikerna tvångsimporterade ”tadjikiska nationalismen”. I viss mån torde den gamla klanstrukturen ha överlevt i alla centralasiatiska f.d. sovjetrepubliker samt i Kazachstan, och kommunistpartiet har ständigt använt klanväsendet för att försäkra sin maktbas medan de ledande klanerna i sin tur använt sig av partiet för att behålla sin maktposition.2

Fram till sovjetmaktens införande på 1920-talet fanns det knappast någonting som kunde kallas ”nationell identitet” bland Centralasiens muslimska befolkning; dessa identifierade sig först och främst som muslimer.3 Först 1924 inledde bolsjevikerna sin politik av ”razmezjevanie”, som innebar att de strävade efter att skapa nya sovjetrepubliker på nationell bas i Centralasien och därmed avskaffa både befolkningens identifiering med umma – den övergripande muslimska gemenskapen och de qu lokalt baserade klan- och stamlojaliteterna.4 Samtidigt som den nya nationella identiteten var menad att ersätta de gamla lojaliteterna, skulle den inte få överskugga den alltövergripande samhörigheten med ”sovjetfolket”. Att begreppet ”sovjetfolket” var rent önsketänkande har framgått av utvecklingen efter 1985. Däremot har nationsbildandet i Centralasien haft vissa framgångar, kanske framför allt i den befolkningsmässigt största f.d. sovjetrepubliken i regionen, Uzbekistan.5 Fortfarande är det dock klart att klantänkandet pr inte försvunnit, varken från Tadjikistan eller resten av Centralasien.

4.1. Historia

Det nuvarande Tadjikistan avgränsades från det omkringliggande området först på 1920-talet; dessförinnan hade området tillhört en mängd olika riken. På 700-talet erövrade och islamiserade araberna området. Därefter lydde det nuvarande Tadjikistan under ett antal persiskspråkiga dynastier, av vilka samaniderriket på 800- och 900-talen var det viktigaste. Efter Samaniderrikets fall kring år 1000 behärskades Centralasien av olika turkiska dynastier. Som officiellt språk använde även dessa dynastier persiska. Från 1500-talet hörde det nuvarande Tadjikistan till khanatet Buchara och en rad mindre feodala statsbildningar.

Från 1400-talet och fram till den ryska tiden hade Centralasien en gemensam, tvåspråkig stadskultur; som skriftspråk använde man huvudsakligen persiska men också tjagataj, ett turkspråk. Persiskan (tadjikiskan) förblev det viktigaste skriftspråket i Centralasien fram till den ryska revolutionen.6

Även om tadjikerna numerärt var en minoritet i Centralasien, fanns det ingen etnisk diskriminering, och den språkliga skillnaden mellan turkspråkiga och iranskspråkiga centralasiaterna tillmättes inte någon större betydelse. Före den ryska revolutionen hade ordet ”tadjik” ungefär samma betydelse som ordet ”sart”, vilket i sin tur syftade på hela den bofasta befolkningen i Centralasien – oberoende av om människorna i fråga talade persiska eller turkspråk – i motsats till de turkiska nomadfolken.7

Rysk expansion

1868 anslöts den nordliga delen av nuvarande Tadjikistan till Ryssland medan khanatet Buchara, till vilken bl.a. den sydliga delen av Tadjikistan hörde, hamnade i vasallförhållande till Ryssland. Formellt bestod Buchara-khanatet som en statsbildning ända till 1920, då det ersattes av folkrepubliken Buchara.

Från 1870-talet och framåt utvecklades bomullsodling och i viss mån textilindustri i den nordliga delen av Tadjikistan huvudsakligen av ryska affärsmän. Största delen av det nuvarande Tadjikistan tillhörde dock Buchara-khanatet där det inte förekom någon nämnvärd moderniseringsutveckling fram till revolutionen.8 Tillsammans med den gemensamma islamiska identiteten var frånvaron av modernisering en av orsakerna till att det inte uppstod någon nationell mobilisering i det nuvarande Tadjikistan – eller för den delen i resten av Centralasien.

Under 20-talet förekom det i Centaralasien omfattande strider mellan röda armén och motståndare till de nya makthavarna. 1924 inlemmades folkrepubliken Buchara formellt i det nybildade Sovjetunionen, varvid den nya Uzbekiska sovjetrepubliken bildades.

Tadjikistan ingick ursprungligen i Uzbekiska sovjetrepubliken som en autonom republik, men omformades 1929 till en egen sovjetrepublik. Samtidigt utvidgades Tadjikistans gränser så att även det nordliga, ekonomiskt utvecklade området med staden Chudzjand som centrum kom att tillhöra den nya sovjetrepubliken. Efter revolutionen skedde det en relativt omfattande modernisering av infrastuktur och ekonomi i Tadjikistan. Trots detta förblev republiken ett av de minst utvecklade områden i Sovjetunionen. Efter mitten av 70-talet var BNP-tillväxten i Tadjikistan faktiskt lägre än den naturliga befolkningstillväxten, och under andra hälften av 80-talet blev den genomsnittliga befolkningstillväxten 3,5-4 %, medan den ekonomiska utvecklingen hamnade på minus.9 Någon alltigenom lyckad moderniseringsutveckling var det alltså inte frågan om.

4.2 Befolkning och språk

Tadjikistans befolkning var 1991 5,4 miljoner. Av befolkningen var enligt 1989 års folkräkning 62,2% tadjiker, 23,5% uzbeker och 7,6% ryssar.10

Praktiskt taget alla tadjiker i f.d. Sovjet är bosatta antingen i Tadjikistan (77,2% år 1979) eller grannrepublikerna Uzbekistan (20%) och Kirgisien (1%). Över 99% av de sovjetiska tadjikerna bodde 1979 i Centralasien. I norra Afghanistan bor enligt Nationalencyklopedin ca. 2 miljoner tadjiker; enligt andra källor är denna siffra så hög som 3-4 miljoner.11

Tadjikistan är en övervägande rural republik; 1979 var det bara 34,8% av befolkningen som bodde i städer. Tadjikistan var också den enda sovjetrepublik där landsbygdsbefolkningens andel ökade mellan 1970 och 1979; det sistnämnda året var det 37,1% av ej befolkningen som bodde i städer. Tadjikerna var dessutom den muslimska nationalitet i Sovjet som ökade snabbast i antal mellan 1959 och 1970 samt mellan 1970 och 1979.12

Landsbygdsbefolkningen i Tadjikistan är praktiskt taget helt tadjikisk och uzbekisk, medan ryssarna i mycket stor utsträckning bor i städerna. Det är huvudsakligen denna omständighet kombinerat med tadjikernas höga fertilitet som lett till att landsbygdsbefolkningens andel ökat. Landsbygdsbefolkningens stora andel av invånarna och dess relativa orörlighet är utan tvivel en av förklaringarna till att klantänkandet kunnat behålla sin betydelse.

Tadjikistan har trots rysk invandring ständigt blivit alltmer muslimskt dominerat. 1959 var ryssarnas andel av befolkningen 13,3% och tadjikernas 53,1%, medan motsvarande siffror som sagt 1989 var 7,6% och 62,2%. Mellan 1979 och 1989 minskade ryssarna antal även i absoluta tal, från 395.089 till 386.630.13 Denna minskning torde huvudsakligen bero på utvandring som skett efter år 1985. Som helhet är befolkningsutvecklingen alltså raka motsatsen till situationen i Estland, där lokalbefolkningens andel minskat under hela efterkrigstiden.

Under sovjettiden undanträngdes tadjikiskan ändå allt mer av ryskan i synnerhet i det politiska livet samt i utbildningen. 1989 blev tadjikiskan dock slutligen det officiella språket i Tadjikistan, och i språklagen som Tadjikiska sovjetrepublikens högsta sovjet detta år antog, kallas språket ”farsi”, d.v.s. persiska, en klar indikation på en vilja att understryka den kulturella samhörigheten med Iran.14

4.3 Den nationella och regionala identiteten

Fram till den ryska revolutionen såg Centralasiens muslimska befolkning sig framför allt som medlemmar i den alltövergripande muslimska gemenskapen, umma. Själva idén om ett nationellt medborgarskap uppenbarade sig i de muslimska länderna först mot slutet av 1800-talet; dessförinnan tillhörde invånarna i olika muslimska stater även juridiskt samma ”muslimernas gemenskap” – umma.15

Det var egentligen bara fyra grupper av muslimer i Ryssland som före revolutionen hade en antydan av nationell identitet – volgatatarerna, krimtatarerna, azerbajdzjanierna och kazacherna. Också de flesta muslimska revolutionärer i det Ryska imperiet ansåg, att Rysslands muslimer tillhörde en gemensam ”nation”, som visserligen delvis led av språkförbistring, men som hade gemensamma historiska, kulturella och religiösa traditioner. Fram till år 1924 accepterade även bolsjevikerna denna muslimska nations existens och använde t.o.m. ordet ”muslim” som nationalitetsbeteckning.16

När Centralasien efter 1924 ändå delades i nationella sovjetrepubliker, var meningen att skapa nationella institutioner till vilka befolkningen skulle rikta sin lojalitet. De nya administrativa, politiska och ekonomiska institutionerna på republikens nivå skulle ersätta dels befolkningens övernationella, muslimska identitet, och dels de subnationella lojaliteterna till klanen eller stammen.17

Praktiskt taget alla muslimska kommunistledare var motståndare till denna söndring av den muslimska gemenskapen, och de likviderades av Stalin som ”panturkiska avvikare”18

En annan åtgärd som också åtminstone på längre sikt var ägnad att försvaga den gemensamma centralasiatiska islamiska identiteten var kampanjen mot religiösa seder och bruk som påbörjades i mitten av 20-talet. De flesta moskéer stängdes; 26.279 moskéer år 1912 blev 1.312 år 1942. Många moskéer omvandlades till skolor, biografer eller lässalar. I städerna påbörjades på den internationella kvinnodagen 1927 en spektakulär kampanj mot användandet av slöja; liknande kampanjer riktades mot andra synliga uttryck av islam. Vallfärder till Mekka förbjöds totalt år 1935.19

För att skapa republikansk nationell identitet i Centralasien, där ingenting liknande tidigare hade existerat, måste makthavarna först konstruera skilda skriftspråk för de nya centralasiatiska folken, som tidigare hade använt tadjikiska och tjagataj (”fornuzbekiska”). Dessutom var de tvungna att för varje folk gräva fram en egen, ”nationell” kultur och egna traditioner som skulle skilja dem från grannfolken. Den största svårigheten var dock troligen gränsdragningen i en region där det sedan gammalt inte fanns några klara gränser mellan befolkningsgrupperna.20

Varierande framgång i nationsbyggandet

Trots de uppenbara svårigheterna har denna nationsbildning i viss mån lyckats t.o.m. över förväntan. I synnerhet bland uzbekerna, Centralasiens största folkgrupp, blev nationalismen under sovjettiden kanske starkare än makthavarna i Moskva hade önskat sig. Genom en process som Bennigsen kallar ”omvänd kulturimperialism” har uzbekerna usurperat den gamla centralasiatiska kulturens gemensamma turkisk-iranska stormän och hjältar.21 Samtidigt som den uzbekiska nationella identiteten mp förstärktes, var det dock fortfarande olika släktgrupper eller klaner som stred om makten i republiken.22

I Tadjikistan lyckades nationsbildningen under sovjettiden klart sämre än i grannrepubliken Uzbekistan. Delvis torde detta ha berott på de stora regionala skillnaderna i utvecklingsnivån som till en del härstammade från tiden före revolutionen – den norra delen av Tadjikistan som tillhörde Ryssland från 1860- talet var klart mer industrialiserad än de sydligare delarna.

Dessutom ledde den oundgängligen godtyckliga gränsdragningen till att de viktigaste tadjikiska kulturstäderna Samarkand och Buchara samt hundratusentals tadjiker hamnade utanför Tadjikiska sovjetrepublikens gränser, något som kan ha hindrat den nationella identitetens utveckling i Tadjikistan.23

I Tadjikistan blev det därför även efter 1929 i hög grad de traditionella, regionalt baserade klanerna som befolkningen kom att identifiera sig med i stället för ”det tadjikiska folket”. Enligt vissa bedömmare är för en tadjik en tadjik från en annan del av republiken ofta t.o.m. mer främmande än en människa av annan nationalitet.24

Det finns mycket som tyder på att klantänkandet långtifrån är försvunnet även i de andra centralasiatiska f.d. sovjetrepublikerna samt i Kazachstan. Hittills är det dock lyckligtvis bara från Tadjikistan vi har belägg på att klanmotsättningarna är tillräckligt djupgående för att kunna leda till inbördeskrig.

4.4 Regionala motsättningar

Som Michael Hechter påpekar, kan det vara mer resultatgivande att koncentrera sig på individers och gruppers faktiska beteende än att resonera om svårtydda förändringar i värderingar och identitet som ibland är i det närmaste omöjliga att verifiera.25 Desto mera så, eftersom det tillgängliga materialet knappast tillåter en mer ingående analys av olika nationella eller historiska myters roll i den tadjikiska tribalismens utveckling.

Därför har jag i denna uppsats valt att använda den senaste tidens händelser Tadjikistan och i synnerhet den regionala konfliktens utveckling som ett mått på de regionala klanmotsättningarnas existens och styrka. Därutöver anser jag att den politiska maktstrukturen i Tadjikistan före Sovjets sammanbrott ger en viss insikt i klanmotsättningarnas betydelse.

Klanvälde

Från slutet av 30-talet ända till president Rachmon Nabijevs avgång år 1992 var det den nordliga Chudzjand-klanen som hade makten i Tadjikistan. Alla viktiga tjänster besattes med klanmedlemmar från Chudzjand-området, medan mindre viktiga poster som regel gick till personer från det sydliga Kuljab-området.26

Liknande klanvälde rådde i Turkmenistan där det var Tjardzjou-klanen som hade maktpositionerna och i Uzbekistan, där makten fram till 1970-talet tillhörde Fergana-klanen och därefter Buchara-gruppen. I Kirgisien och Kazachstan gjorde den relativt stora europeiska befolkningsgruppen att traditionella maktmekanismer inte var lika allsmäktiga. Ändå dominerade den sydliga Osj-klanen politiken i Kirgisien, och i Kazachstan hade den likaledes sydliga gruppen Stora zjus en liknande position.27

De makthavande grupperingarna hade förutom sitt egna kärnområde en bas för sin makt i Moskva. Den regerande klanen kunde med några få undantag räkna med understöd från partikamraterna i Moskva i sin kamp mot andra klaner. Några gånger blandade partiledningen i Moskva sig i den lokala politiken när maktmissbruket blev alltför iögonenfallande, men resultatet av dessa ”antikorruptionskampanjer” var oftast lika med noll.

Efter Sovjetunionens sammanbrott var de regerande grupperingarna i Centralasien, däribland också i Tadjikistan, för första gången på årtionden plötsligt tvungna att konsolidera sin maktposition utan stöd från KGB och ryska trupper. Utan detta stöd är de lokala makthavarna inte längre lika överlägsna mot andra grupperingar, något som kan delvis förklara deras bristande entusiasm för den nyvunna nationella självständigheten.28

Senast händelsena på våren och sommaren 1992 visade klart och tydligt, att oppositionen mot makthavarna var regionalt betingad. I maj övertog den ”islamisk-demokratiska” oppositionen – efter några dagars gatustrider – makten i huvudstaden Dusjanbe och tvingade president Nabijev att bilda en regering som bestod av medlemmar i det islamiska partiet, Tadjikistans demokratiska parti och folkfronten Rastohez.

Demonstrationerna som föregick maktskiftet visade återigen att makthavarna hade sina stödgrupper i huvudsak i den nordliga Chudzjand-regionen samt i Kuljab-området sydost om Dusjanbe. Det var därifrån de blev tvungna att bussa sina anhängare huvudstaden som motvikt till de regeringsfientliga demonstranterna från andra delar av republiken. Efter att maktskiftet var ett faktum flydde de regeringsvänliga demonstranterna som president Nabijev hade beväpnat till Kuljab-regionen, som förblev i deras händer.29

Motsättningarna mellan Chudzjand-klanen, som ville behålla sin hävdvunna maktposition, och den nya regeringen som hade sina stödområden huvudsakligen i Garm-området öster om huvudstaden samt i de glest befolkade bergsområden i Gorno-Badachsjan (Pamir) ledde under sommaren och hösten till ett allt blodigare inbördeskrig i Tadjikistan.

Klan eller region?

Händelseutvecklingen i republikens sydvästliga region med staden Kurgan-Tiube i centrum visar tydligt att konflikten inte handlade om motsättningar mellan kommunister och anhängare till flerpartidemokrati, som den nya regeringen i Dusjanbe sade sig förorda. Striderna följde klanmönstret, vilket i sin tur ledde till ett tillstånd av anarki i Kurgan-Tiube-regionen som delvis bebyggts först under sovjettiden och därför har en blandad klansammansättning.

Bomullsodlingen i regionen kring Kurgan-Tiube började man utveckla på 1920-talet med hjälp av omfattande bevattningsprojekt, och befolkningen i området trettiofaldigades från 20-talet till 60-talet.30 Denna befolkningsökning skedde genom folkförflyttningar från olika delar av Tadjikistan, framför allt från Garm-, Kuljab- och Pamir-områden.31

Efter maktskiftet i maj 1992 blev det klart att avkomlingar till tadjiker från de olika regionerna hade bevarat sin klanidentitet: tadjiker med rötter i Kuljab och andra med rötter i Garm började föra strid sinsemellan i Kurgan-Tiube. Därefter, i september, erövrade väpnade förband från den intilliggande Kuljab-regionen Kurgan-Tiube, medan Garm-klanens anhängare efter omfattande strider och mycken blodsutgjutelse var tvungna att retirera till bergen.32

I december 1992 erövrade förband som stödde Chudzjand-klanen slutligen även huvudstaden Dusjanbe. Därefter organiserade dessa förband, som kallar sig ”Tadjikistans folkfront”, regelrätta massakrer på tadjiker av opassande härkomst. Framför allt var det tadjiker från Pamir och Garm som drabbades.33 Pamir-tadjiker som försökt ta sig till Pamir-området genom Moskva har t.o.m. blivit misshandlade på en järnvägsstation i Moskva av ”okända tadjiker”, vilket torde tyda på att klantänkandet är mycket utbrett.34

4.5 Några slutsatser

Det finns tydliga tecken på att Tadjikistan på grund av klanmotsättningarna kan komma att splittras i sina beståndsdelar. I synnerhet i det glest befolkade Gorno-Badachsjan (Pamir) står självständighetssträvandena högt i kurs efter decembermassakrerna i Dusjanbe 1992.35

Efter ett förödande inbördeskrig har den forna makteliten i Tadjikistan tydligen lyckats säkra Chudzjand-klanens maktpositioner för ett tag framöver. Kriget har dock av allt att döma snarare skärpt än minskat klanmotsättningarna, och det verkar troligt, att de undertryckta klanerna snart återigen kommer att försöka störta makthavarna som inte längre kan vänta sig något stöd från Moskva. Visserligen har den mäktigare grannen Uzbekistan under det senaste året stött de nya makthavarna för att hindra att konflikten sprider sig.

Händelserna i Tadjikistan har visat att en enhetlig nationalstat är långt ifrån en självklarhet i det postsovjetiska Centralasien, och att makthavarna i de nya självständiga staterna i regionen inte kan räkna med nationalismen som en sammanhållande kraft. Detta i sin tur torde leda till en förstärkning av de auktoritära tendenserna som efter sovjetimperiets fall gjort sig gällande i hela Centralasien, möjligen med undantag för Kirgisien.

Eftersom den islamiska identiteten är en faktor som man måste räkna med i Centralasien, verkar det sannolikt att de nuvarande makthavarna kommer att införa ett islamiskt element i sitt maktutövande. Det är troligen bara genom att åberopa den gemensamma islamiska identiteten som de kan hoppas att i någon mån överbrygga klanmotsättningarna och behålla sin ställning.

Däremot tycks det inte finnas förutsättningar för att tadjikisk nationalism skulle få någon betydelsefull roll i en nära framtid – sådan nationalism tycks för närvarande inte finnas i sinnevärlden. Samtidigt har också den centralasiatiska, islamiska gemenskapen, som kanske en gång fanns, försvunnit som en följd av Moskvas söndra-och-härska-politik. Precis som i Estland har det inte heller i Tadjikistan uppstått någon gemensam sovjetisk nationell identifikation, och då är det den regionalt baserade klanidentiteten som är minsta gemensamma nämnare i denna f.d. sovjetrepublik.

5.Försök till syntes

Exemplen Estland och Tadjikistan visar, att makthavarna i två extremt olika delar av det forna sovjetimperiet aldrig lyckades skapa någon bestående sovjetisk nationell identifikation eller sovjetpatriotism som skulle ha överskridit den lokala nationella eller regionala identifikationen. Det intressanta i sammanhanget är dock framför allt skillnaderna: varför var det i det ena fallet nationalismen och i det andra klanidentiteten som visade sig vara starkare än föreställningen om ett enigt och enhetligt sovjetfolk?

I Estlands fall hade en stark nationalism utvecklats redan vid sekelskiftet. Även om nationalismens tillkomst i Estland låter sig förklaras med hjälp av moderniseringsteorier, förklarar dessa teorier ändock inte under vilka omständigheter nationalismen kan bevaras och återuppväckas. I Estland var enligt min mening myter, vidareförd tradition och i många fall personliga minnen speciellt från självständighetstiden viktiga för den snabba nationalistiska mobiliseringen under 1980-talets andra hälft.

Här var det viktigaste inte huruvida myterna var baserade på historiska fakta eller om minnena var oförvrängda. Det som hade betydelse var att de fanns: myterna om Ryssland som arvfienden och esterna som den västliga kulturens försvarare mot ”asiaterna” samt minnen om den lyckliga självständighetstiden. Samtidigt finns nationalstaterna fortfarande kvar i världssystemet som ett legitimt identifikationsobjekt även om det på sina håll pågår försök till övernationell integration -den återuppväckta nationalismen kunde kanaliseras till krav på ett återupprättande av en nationalstat av (väst)europeisk typ.

I det nuvarande Tadjikistan, liksom i resten av den islamiska världen, fanns det vid tiden för den ryska expansionen till området fortfarande ingen nationalism i ordets egentliga mening.

Utöver den lokala klanidentiteten kunde befolkningen i området i första hand identifiera sig med den alltövergripande islamiska gemenskapen umma, medan språk och etnicitet inte tycks ha spelat någon större roll – visserligen förekom det kring sekelskiftet svaga panturkiska rörelser, men dessa hann inte få någon större betydelse.

Under sovjettiden splittrades det centralasiatiska området i nyskapade ”nationella” republiker samtidigt som sovjetmuslimerna mycket effektivt isolerades från den muslimska gemenskapen ute i världen. Någon stark nationell medvetenhet utvecklades aldrig i Sovjettadjikistan, dels för att makthavarna i Moskva knappast kunde ha tillåtit en stark tadjikisk nationalism, men framför allt därför att förutsättningarna saknades. Det skedde ingen genomgripande modernisering av samhällsstrukturen i republiken, skillnaderna mellan områdena förblev stora, och också befolkningen var relativt heterogen, samtidigt som en stor del av tadjikerna bodde utanför Sovjettadjikistans gränser, framför allt i Uzbekistan.

Nu när Sovjetunionen försvunnit finns inte heller den världsomfattande muslimska gemenskapen längre kvar som ett legitimt eller ens särskilt betydelsefullt identifikationsobjekt i världssystemet – det torde de upprepade konflikterna mellan olika islamiska länder ha visat. När det inte heller hade uppstått någon stark tadjikisk nationalism, var det ganska naturligt att det var den underliggande, regionala klanidentiteten som blev viktigast. Vissa grupperingar försökte visserligen förstärka den nationella identiteten genom att understryka samhörigheten med Iran, men det blodiga inbördeskriget visade att det var klanidentifikationen som fick överhanden.

Någon allmän identifikation med det sovjetiska samhället utvecklades i alla fall aldrig i dessa två helt olika delar av sovjetstaten, trots makthavarnas sovjetiseringsförsök. De mekanismer som användes för sovjetisering var nästan uteslutande baserade på repression och kunde på sin höjd leda till underkastelse, inte till identifikation med makthavarna. När repressionen lättade, skedde det i Estland en nationalistisk mobilisering och nationell konsolidering, medan följden i Tadjikistan blev klanbaserad mobilisering och kaos.

I Estland förstärkte förtrycket myterna om kampen mellan öst och väst, Ryssland och Estland; i Centralasien ledde sovjetiseringen till en splittring av ett kulturellt relativt enhetligt område och åtminstone i Tadjikistan till en förstärkning av den lokalt baserade klanidentiteten.

En viktig orsak till att sovjetiseringen misslyckades var åtminstone för Tadjikistans del den totalhavererade ekonomin – en mer lyckad ekonomisk utveckling och mer omfattande modernisering med utjämning av regionala skillnader som följd hade kanske kunnat minska klansamhällets betydelse. För Estlands del är det mer tveksamt hur viktig den ekonomiska situationen var för utvecklingen. Samtidigt som esterna hellre jämförde sig med sina välmående nordiska grannar än med resten av Sovjet, var de nationalistiska myterna och traditionerna alltför starka för att motvägas av relativ ekonomisk framgång.

I viss mån är faktiskt de estniska myterna något som tillhör det gemensamma västeuropeistka kulturarvet – det är inte enbart konkreta historiska händelser utan i mycket hög grad också känslan av att tillhöra den gemensamma västliga kultursfären som varit betydelsefull för den nationella och kulturella utvecklingen, inte bara i Estland utan också i många andra små länder utanför Västeuropas kärnområden.

Det nuvarande Tadjikistan å andra sidan har i århundraden tillhört en helt annan kultursfär, den islamiska, och där har etniska och språkliga skillnader till ganska nyligen framstått som mindre viktiga. Också i Tadjikistan har det kulturella arvet visat sig bestående, medan sovjetpatriotism och proletär internationalism tycks ha försvunnit utan att lämna några djupare spår.

Den ”västliga” och den ”islamiska” kultursfären kanske också bara är myter som gömmer en gränslöst varierande och oöverblickbar verklighet bakom sig – men i så fall är de myter som har haft och kommer att ha större betydelse i världshistorien än de flesta krig och revolutioner.

6.Noter

Kapitel 1.

1.Östeuropa i förvandling, s.12

Kapitel 2.

1. Nasje otetjestvo(2) s. 137

2. Marx, s. 154f, Engels, s. 305

3. Smith, s. 2

4. Kohn, s. 48

5. Lenin(1), s. 620

6. a.a. s. 618

7. Avtorchanov 1990 s. 22-25

8. Lenin(2) s. 93

9. se t.ex. Rosenfeldt; Pape, s. 62

10. Stalin, s. 72

11. Kohn, s. 57

12. Karlsson, s. 67

13. a.a., s.67f

14. cit. efter Kohn, s.59

15. Smith, s. 7f

16. Dzyuba, s. 44

17. Smith, s. 8

18. Kirkinen, s. 349

19. Hosking, s. 100f

20. Kreindler, s. 349ff

21. Dzyuba, s. 127ff

22. Hosking, s. 241f

23. Bennigsen, s.33, Zentralasien, s.248

24. Karlsson 1992, s.371

25. Avtorchanov 1990, s. 79f

26. Dzyuba, s. 130f

27. Avtorchanov 1991, s. 276f

28. Dzyuba, s. 100f

29. Hosking, s. 254f

30. ibid.

31. Avtorchanov 1990, s. 81f

Kapitel 3.

1.Om den goda svensktiden och det ”asiatiska” ryska samhället se exempelvis Lauristin… s.11-12. Rysk barbari mot estnisk kultur t.ex. Made, s. 167. Om motsättningar mellan Ryssland och Estland samt ryssarnas bakslughet se Susi samt Helme.

2.Raun 1989, s.50

3.a.a., s. 217

4.National movements…, s.42

5.Raun,s.75

6.National movements…, s.43

7.Hovi, s.53-54

8.Raun, s.85

9.ibid.

10.Raun, 86-87

11.a.a., 87-88

12.a.a., s.88-89

13.a.a., s.89

14.a.a., s.91

15.a.a., s.109-110

16.a.a., s.110

17.a.a., s.110-111

18.a.a., s.112-113

19.a.a., s.168

20.Smith, s.43

21.Raun, s.167

22.Case Study…, s.24-25

23.Smith; Case Study…, s.27

24.Case Study…, s.35

25.Lauristin… s.76-77

26.Kaplinski påstår faktiskt, att rysshatet inte fanns före

massinvandringen och var en direkt följd av denna. (Kaplinski & Salminen, s.91)

27.Raun, s.262-263

28.Sinilind 1984, s.32.

29.Sinilind 1983, s.29

30.a.a., s. 26-29

31.a.a., s.31

32.a.a., s.31

33.Kaplinski påstår t.ex., att den gemene mannen i Ryssland använder ”intelligentsija” som skällsord. (Kaplinski & Salminen, s. 96)

34.Lauristin…, s.71 35.a.a., s.88-90

36.a.a., s.92-93

37.Case Study…, s.82

38.Raun, s.243

39.Se t.ex. Iivonen, s.163.

Kapitel 4.

1.Bennigsen, s. 89

2.Zubov 1992

3.Bennigsen, s. 32

4.ibid., s. 33

5.ibid., s. 34

6.Bennigsen, s. 92

7.ibid.

8.Tadzjikskaja SSR, s.89-91

9.Utas & Umarov, s.401

10.a.a., s.403

11.Bennigsen, s. 88

12.a.a., s. 86ff

13.Bennigsen s. 86ff samt Utas & Umarov s. 403

14.Utas & Umarov, s,406

15.Islam… s.243

16.Bennigsen, s.32

17.a.a., s.33

18.ibid.; Zentralasien, s.248

19.Hosking, s.239-240

20.Rotar’ 25.12.1992

21.Bennigsen, s.34

22.Michnik, s.390

23.Rotar’, 25.12.1992

24.Rotar’, 30.9.1992

25.Hechter 1975, s.13

26.Rotar’ 30.9.1992

27.Zubov

28.ibid.

29.Kniivilä

30.Sovetskij Sojuz, s. 166

31.Rotar’ 30.9.92

32.ibid.

33.Moskovskije Novosti 4/93

34.Nezavisimaja Gazeta 5.1.1993

35.ibid.

7.Litteratur

Avtorchanov, Abdurachman: Technologija vlasti. Moskva 1991.Æ

Avtorchanov, Abdurachman: Imperija Kremlja. Vil’njus 1990.Å

Bennigsen, Alexandre; Wimbush, S. Enders: Muslims of the Soviet Å Empire. A Guide. Bloomington and Indianapolis, 1986.l{

Case Study of a Soviet Republic, A. Edited by Tönu Parming and eç Elmar Järvesoo. Boulder, Colorado, 1978

Dzyuba, Ivan: Internationalism or russification? A Study in the s Soviet Nationalities Problem. London 1968.lê

Helme, Udo: Suurel on suurem ôigus? Aja Pulss 2/1993.

Hosking, Geoffrey: A History of the Soviet Union. London, 1990.xò

Hechter, Michael: Internal Colonialism: the Celtic Fringe in w British… London, 1975.l

Hovi, Kalervo: Der finnische und estnische Nationalismus. Ein Vergleich. I Tenho Takalo (ed.): Finns and Hungarians ì between East and West. European nationalism and Nations l in Crisis during the 19th and 20th Centuries. Helsinki, lÿ 1989.

Islam. Entsiklopeditjeskij slovar’. Moskva, 1991.eç

Iivonen, Jyrki: Neuvostovallan viimeiset vuodet. Helsinki, 1992.uö

Kirkinen, Heikki (red.): Venäjän ja Neuvostoliiton historia. ~á Helsinki 1986.

Kaplinski, Jaan; Salminen, Johannes: Vieläkö Tartossa laulaa è satakieli. Helsinki, 1990.lu

Karlsson, Klas-Göran: Efter Sovjetimperiet: ”Inter-nationellt slagfält eller ryskt imperium?”, i Europa – historiens Åó återkomst. Hedemora 1992lu

Kniivilä, Kalle: Klaanisota uhkaa Tadzhikistanissa. Kansan Uutiset, 15.5.1992

Kohn, Hans: ”Soviet Communism and Nationalism: Three stages of a Historical Development”, i Soviet Nationality Problems. çó New York, 1971.

Kreindler, Isabelle T.(ed.): Sociolinguistic Perspectives on Soviet National Languages.

Lauristin, Marju; Vihalemm, Peeter; Ruutsoo, Rein: Viron vapauden tuulet. Jyväskylä-Helsinki, 1989.

Lenin, V.I.: Izbrannyje proizvedenija 1-3. Moskva, 1973 (band rÄ 3), 1975 (band 1-2).

Made, Tiit: Mu isamaa. Helsinki, 1988.

Marx, Karl; Engels, Friedrich: Valitut teokset(1-3) (Utvalda verk i tre band), Moskova 1973.

Nasje otetjestvo 1-2. Opyt polititjeskoj istorii. Moskva 1991.

National Movements in the Baltic Countries during the 19th Century. The 7th Conference on Baltic Studies in l Scandinavia. Uppsala 1985.

Raun, Toivo U.: Estonia and the Estonians. Stanford, 1987.

Raun, Toivo: Viron historia. Helsinki, 1989. (Aktualiserad finsk upplaga av Raun 1987)

Rosenfeldt, Niels Erik; Pape, Carsten: Politikens Ruslandshistorie. Sovjetstaten. Köbenhavn 1983.

Rotar’, Igor’: Mina, zalozjennaja kremljovskimi kartografami. Nezavisimaja Gazeta, 25.12.1992

Rotar’, Igor’: Vojna bez pobeditelej. Nezavisimaja Gazeta, 30.9.1992

Sinilind, Sirje: Estonia in the Prison of Nations. Stockholm, 1984.

Sinilind, Sirje: Môningatest rahvuspoliitika aspektidest. Stockholm, 1983.

Sovetskij Sojuz. Geograf. opisanie v 22 tomach. Tadzjikistan. Moskva, 1968.

Smith, Graham: The Nationalities Question in the Soviet Union. London, 1990.

Stalin, I: Ob osnovach leninizma. Moskva 1991

Susi, Arno: Eesti ja Venemaa: minevik, olevik, tulevik. Postimees, 30.3.1993.

Tadzjikskaja Sovetskaja Sotsialistitjeskaja Respublika. Dushanbe, 1984

Utas, Bo; Umarov, Chadjamahmad: Republiken Tadjikistan. I Sven Gustavsson & Ingvar Svanberg (red.): Gamla folk och nya stater. Stockholm 1992.

Zentralasien (Fischer Weltgeschichte, band 13). Herausgegeben von Gavin Hambly. Frankfurt am Main 1991.

Zubov, Andrej: Mezjdu rajkomom i metjet’ju. Novoje Vremja, 50/1992

Östeuropa i förvandling. Aktuellt om historia 1990/1-2