i På svenska

Ett vardagsäventyr i Leningrad

Suomeksi: Arkinen seikkailu Leningradissa

ViinajonoPlötsligt kör två små skåpbilar upp framför spritbutiken. I den här butiken, som för en slumrande tillvaro på ”Första linjen” på Vasiliön, finns det sällan något att köpa. Eller rättare sagt finns det ganska ofta, men bara en kort stund åt gången. Även denna gång väcker de låsta, skrangliga skåpbilarna de förbipasserandes förhoppningar och en folksamling uppstår.

Butiken är i vanlig ordning stängd, och i fönstret finns en lapp med texten ”Ingen vodka”. Så vad gör man? Inget annat står till buds än att köpa av någon taxichaufför, eller att kvällstid gå till det där gathörnet där en flaska visserligen kostar det dubbla eller tredubbla, men där man slipper köa.

Men kanske ändå… Där står ju några och köar – det vore kanske idé att stanna kvar? Kön når redan till nästa gathörn, trots att ingen vet vad som finns i bilarna. En chaufför i overall dyker upp. Spänningen stiger. Chauffören dröjer ett ögonblick liksom av flit, men gräver sedan upp nyckeln till hänglåset ur sin ficka. De mest nyfikna tränger sig så nära inpå att bilens bakdörr knappast går att få upp. Till sist lyckas chauffören komma in i bilen och med hjälp av den andre chauffören får han upp dörrarna på vid gavel.

Folkmassan tränger sig på, bakifrån ser man inte ordentligt.

-Vad har de där? Är det vodka?

-Nej, det är läsk.

-Äsch,är det bara läsk…

-Vad står vi då och köar för?

Chaufförerna försöker lasta av, men inser snart det hopplösa i företaget. Läskbilen körs åt sidan och allas förhoppningar riktas nu mot den andra skåpbilen, vars innehåll ännu är okänt. Trots besvikelsen som den första bilen innebar växer kön.

Chaufförerna viftar bort de mest närgångna för att komma åt den andra bilens bakdörrar.

-Det är vodka!

I första ledet börjar det bli allt trängre när alla trycker på för att komma fram till bilen.

-Se! De säljer från bilen!

-Här säljs ingenting!

-Vad är det? Inte bara Russkaja, va?

-De säger att det är Psjenitjnaja.

-Bra att det inte är Russkaja. Den har en bismak.

-Det finns sjuttifemmor också. Chaufförerna bryr sig just inte om åskådarna; de har varit med förr. Vodkan bärs från bilen ner i källaren, en back åt gången. Trappan är smal och slipprig. Det har just slutat regna. Kön tycks bli allt trängre och hoppet stiger.

Att tömma bilen tar ganska lång tid, men ännu är det ingen som börjar bli nervös – vodkan finns ju där i allas åsyn. När den halvfulla bilen är tömd smäller butiksdörren obarmhärtigt igen framför näsan på de törstiga kunderna.

-De säljer säkert bakvägen.

-Inte säljer de något. De sätter undan allt för vänner och bekanta.

Inne i affären ordnar man vodkabackarna i en stapel. Under tiden tilltar kön i omfång. De som står längst fram trycker redan sina näsor mot källardörrens lilla glasruta.

På trottoaren framför dörren, ett stycke från kön, samlas nu spritbutikernas härdade stamkunder. Främst är de män i trettioårsåldern. De har inte lust att stå i kön som vid det här laget sträcker sig till ännu ett gathörn.

-Vad står folk här för? Det kan väl aldrig vara en kö?

-Strunt i dem. Någon borde kalla på milis.

När butiksdörren slutligen öppnas på glänt störtar alla framåt. Från höger kommer kön, från vänster de som inte har haft lust att köa. De som stått i kö är de som lyckas sämst; de är inte tillräckligt fräcka.

-Ta av dig glasögonen, annars går de sönder!

De mest framgångsrika tränger sig med fotbollshuliganers orubblighet och dödsförakt ner i källaren. Det dekorativa plåttaket över källartrappan skräller till hotfullt när man försöker hålla tillbaka dem som tränger sig förbi. Affären fylls till bristningsgränsen på ett ögonblick. Den smala trappan är smockfull av människor som försöker ta sig in.

-Släpp ut mig! Här kvävs man ju!

-Har någon ringt efter milis?

-Ja, från affären har man ringt.

Fortfarande rusar kön framåt i full karriär, fast några blygsamma röster försöker övertyga om att fler skulle få plats i affären om de som redan gjort sina inköp släpptes ut. Till sist anländer två uppenbarligen roade, sommarklädda miliser.

-Medborgare! Lämna plats!

Miliserna tränger sig oförskräckt in i den sprickfärdiga butiken. Den ene blir kvar där inne, den andre kommer ut i trappan för att dirigera trafiken in i butiken.

-På den här sidan får ni gå in. Håll utgången fri för passage. Vart är ni på väg?

-Det är jag som är butiksföretsåndaren.

Denne släpps in för att beskåda något sällsynt – i affären finns varor!

Med milisens uppskattade hjälp börjar det nu komma ut kunder ur butiken, en i taget. De verkar medtagna men lyckliga. Alla har de skjortor som är fastklistrade på ryggen av svett – när det gäller luftkonditionering är man ännu inte i nivå med Väst- Europa.

-Hur många flaskor får man köpa, fyra?

-Tre.

-Kan man få två sjuttifemmor?

-Ja, men de är slut nu.

Priset är det ingen som frågar om; det är alltid samma, såvida det inte har höjts nu igen. Tio och femtio för en halvlitersflaska; för de flesta betyder det en dagslön.

Den femtio meter långa kön väntar tålmodigt. Snyltarna vid dörren försvann vid milisens ankomst; på deras plats står nu kunder som kommit ut från affären och beskådar sitt kap. Några har öl. Det skulle göra gott efter väl förrättat värv.

-Öl kan man köpa därborta i gathörnet.

-Kan man ? Är det lång kö?

Text och bild: Kalle Kniivilä
Översättning från finskan: Maria Sandelin